Om kärlek och hissar på bibliotek

Det är inte allt för ofta som jag arbetar på biblioteket i Jakobsberg, men in söndags var det min tur.Då jag inte är alltför rutinerad när de gäller de mer praktiska detaljerna (läs kaffemaskinen, hissen och den nya kopiatorn) håller jag fingrarna hårt korsade på väg till jobbet om att tekniken ska vara på vår sida hela långa söndagen.

Tyvärr räcker det inte riktigt ända fram, för den förbenade hissen lägger av innan ens halva arbetsdagen är till ända. Hopplöst, trist och totalt skandalöst besvärligt för alla våra besökare som inte har den fysiska förmågan att skutta uppför de branta marmortrapporna för att bevista bibblan.

Lätt irriterade (läs förbannande) på den eländiga hissen som behagar strejka en söndag när ingen reparatör går att få tag i sätter vi än en gång upp "Ur funktion-skyltarna" på hissen.
En stund senare, efter att ha mumlat flera långa, fula ramsor, gör jag och min bibliotekariekollega ett försök att medelst milt våld övertyga hissen om att det faktiskt är läge att funka. Åtminstone fram till imorgon när en behörig hissreparatör går att frambringa. Hissen får nog stora skälvan av våra åtbörder och den börjar faktiskt göra det som hissar ska igen och vi kan ta ner skyltarna.

När jag strax därefter står i informationsdisken kommer ett äldre par fram till mig. Jag skulle gissa deras ålder till 85+. Mannen frågar när hissen kan tänkas starta igen. Glatt och en aning stolt kan jag meddela honom att hissen precis har kommit igång igen. Den rara tanten och farbror är lite skeptiska till att åka med den "ny-lagade" hissen och uttrycker en viss oro för att hissen ska fastna halvvägs ner och lämna dom instängda i densamma. Jag försäkrar dom om att det inte finns några skäl till oro. Hissen har inte visat några tendenser till att fastna. Felet var av en annan art. Det tycks dock inte helt och hållet lugna dom, vilket förstås är helt förståeligt.

Då det framför allt är farbrorn som är i behov av att åka erbjuder sig tanten att ta trapporna och på så vis hålla koll på att hennes man (?) kommer säkert fram till slutdestinationen med hissen, och om så inte är fallet, larma behörig personal. Ridderligt värre tänker jag. Värsta justa damen liksom.
Men sen kommer det bästa. "Nej" säger den lilla farbrorn. "Inte ska du ta trapporna. Om jag ska bli fast i hissen så vill jag bli fast med dig."

Det var nog det i särklass finaste jag hört på länge. Om det inte är kärlek så vet jag inte.

Fånigt småleende tillbringar jag resten av eftermiddagen på ett oförskämt, sprudlande gott humör.

Mänskligheten är god. Världen är full av kärlek. På vårt bibliotek.