För länge sedan, på Hisingen...

I mörkaste vinter vaknar berättaren till sin barndoms julmorgon. Då han fick ligga och halvdrömma tills farmor slog i golvet från nedervåningen med en kvast för att tala om för sjusovaren att det minsann vankades frukost. Han hoppade genom det iskalla rummet på än ena, än andra benet fram till handfatet, slog sönder isytan för att kunna tvätta sig i ansiktet, fortsatte ner till det rödglödgade köket där farfar, farmor och gammelfarfar var igång med julbestyren. På den tiden var så mycket snö att hararna sov i skatbona. Man kunde se bakhasorna sticka ut ur rishögarna. Kastade man snöbollar mot dem skuttade gnagarna förnärmat iväg mellan trätopparna. Så är det inte nu längre. Nu ligger där en galleria…

Bengt Anderberg var runt de åttio när han skrev sin, såvitt jag förstår, andra vuxenroman. Den första hette Kain och kom ut i slutet av 1940-talet, sisådär en femtio år tidigare. Efter att ha läst den här letade jag reda på ett gammalt fulfint exemplar av Kain på ett antikvariat, för det här var en fantastisk upplevelse. Amorina, som boken heter, berättar en fiktiv släkthistoria som mestadels utspelas på Hisingen, med avstickare till USA och åt Visingsöhållet.

Amorina är namnet på en av de kvinnor som blir bollplank åt de misslyckade drömmar, rakryggade tillkortakommanden och spritkantade snedsteg som berättarens förfäder ägnat sig åt, alltmedan artonhundratalet rullat på. Amorina är också namnet på en bok av Carl Jonas Love Almqvist, den landsflyktige mästerförfattaren som i en vindling på berättelsens stig dyker upp med giftbägare i hand och allt (han flydde landet, misstänkt för att bland annat försök till giftmord, det är sant).

Sådär är det som oftast. Jag borde kanske berätta att det där om harar i skatbona förmodligen inte är sant. Det finns väldigt mycket i den här boken som inte är sant, så släktkrönika den är. Det mesta är synnerligen utstuderad lögn. Sorgesamt hopkokat av Anderberg och berättaren (jag vill att de ska vara desamma, oavsett vad som sant är) om lömska präster med dygden i botten av flaskan, om söndersorgsna män som övergivit sina älskade i tron att kunna komma tillbaka med guld och lycka i ränseln. Såvida de inte redan stannat och filosoferat sig redlösa tillsammans med Viktor Rydberg i dennes bastu. Bengt Anderberg berättar det så att jag, trots all olycka, skulle önska att varje ord vore sant. Att dessa vandrare, väntare, stråtrövare och heliga artefakter faktiskt funnits. Världen är fattigare utan alla dessa öden, och Anderbergs tragikomiska hopljugna släktsaga ett vackert träd att hänga upp sin släkt på, påhittad eller ej, och jag, för min del, är jätteglad att han kom ihåg att skriva ner alla sina påhittade minnen.