Varför säger jag ja när jag borde säga nej? - Astrid Trotzig gästbloggar

Sara Lind på biblioteket i Jakobsberg mejlar och frågar om jag kan tänka mig att blogga inför mitt författarbesök på tisdag. Självklart svarar jag ja. Man vill ju vara snäll. Man vill ju ställa upp.

Men jag har aldrig bloggat, inte en enda gång, vet inte hur man gör, vad man ska skriva om, hur långt, eller kort, hur fullständiga meningar eller inte.

Det får mig att känna mig gammal. Visserligen introducerades den första Mac:en i min familj när jag var 16 år, det är så länge sedan som 1986… och jag är som många andra numera helt beroende av min dator. Men jag erkänner: sociala medier är inte min grej. Det verkar så tidskrävande. Jag har svårt nog med att få tiden att räcka till och jag vill hellre träffa mina vänner i verkligheten, krama dem, höra deras röster, se deras ansikten, i verkligheten.

Apropå att känna sig gammal drabbades jag av en smärre medelålderskris när jag häromveckan var i den enastående butiken Paperback på Krukmakargatan (värt ett besök för alla kulturnördar som jag själv, framför allt för filmnördar). Vid kassan stod ett ställ med Ingentings nya cd, en grupp som jag inte hade känt till överhuvudtaget om jag inte nyligen hade läst positiva recensioner av just deras senaste cd: ”Tomhet idel tomhet”. Bestämde mig helt sonika för att köpa den, och i samma ögonblick kände jag mig plötsligt inte bara gammal utan väldigt, väldigt gammal. Hur många köper en nyutkommen cd till fullpris i en fysisk butik numera?
Nedladdning är inte min grej, som ni förstår, jag tycker fortfarande om att bläddra i cd-konvolut, läsa texterna, se vilka som har medverkat. Det är samma sak med böcker. Jag är bokfetischist, det är som en drog, jag kan inte sluta att köpa böcker. Jag vill ha, behöver, det fysiska objektet, föremålet, dess tyngd, känslan av papper mot fingertopparna, doften av nytryck (om det är en nyinköpt bok) eller damm (om den är lånad på biblioteket).

Socialt liv är förresten inte heller min grej. Jag är rätt mycket av en enstöring, och jag gillar det. Men jag gillar ändå författarbesök, både att lyssna på andra författare och att själv få möjlighet att möta en publik, oavsett hur stor eller liten den är. Det är alltid givande, på ett eller annat vis, det mötet med verkliga människor. Dessutom är jag dotter till en bibliotekarie, så biblioteksbesök ligger mig synnerligen varmt om hjärtat.

Jag brukar alltid improvisera på sådana författarbesök, jag förbereder ingenting särskilt – såvida det inte finns specifika önskemål från arrangören – annat än på vilken eller vilka av mina böcker jag vill lägga fokus. Den här gången blir det främst min senaste roman Patrioter som jag vill berätta om, för jag har kommit på att den passar rätt bra när jag försöker beskriva både hur jag arbetar och vilka teman som intresserar mig i mitt skrivande. Jag kommer också att berätta något om den roman jag håller på att skriva just nu. Den har titeln Dubbelgångare och ska ges ut nästa sommar.

Jakobsberg förknippar jag för övrigt med min gymnasietid. En av mina klasskompisar bodde i Jakobsberg, nära centrum, och jag sov ofta över hos henne. Jag minns det som ett ganska grått, blåsigt och trist centrum. (Förlåt!) Jag tror att det är annorlunda nuförtiden.

Not: Astrid Trotzig besöker Jakobsbergs bibliotek tisdag 29 september kl. 18.30