Salvador

Ibland tycker jag är det svårare att kulturspana och skriva om det. När jag rekommenderar om böcker känner jag mig trygg, men när jag ska ut och skriva om konstupplevelser känns allt halare.

Moderna Museet var och hälsade på mig förra helgen, nämligen. Med sig hade hon en Dali-utställning som hon tyckte jag skulle kasta ett getöga på. Inte mig emot, eftersom Moderna Museet är en välkommen gäst härhemma. Kostar lite mycket att bjuda hem för ofta förstås, på sista tiden, men det är inte hennes fel.

Så. Dali.

Det svåra är att berätta om något som de flesta människor har en egen stark relation till, eller till och med stolt hävdar sin icke-relation till, medan jag sitter här med ett bowlingklot av förförståelse, som jag inte vet var jag ska göra av.

Dali. Alltså.

Med mina tankar, håll till godo. Ett första rum där många av de konstverk som jag känner igen sedan tidigare hänger. Massor av folk. Men där stannar jag. Varje konstverk har förärats en lagom lång informativ text, och strax har jag förvandlats från fundersam till betagen. Det är väl så det ska vara. Att jag får nya intryck när jag trodde de gamla skulle bekräftas. Det här är antagligen inget nytt för den som ingående kan sin Dali, tänker jag i samma stund som jag skriver det, men jag har missat melankolin tidigare. Tyckte förr att det han gjorde var lekfulla, putslustiga uppror mot vedertagna former. Men symbiosen mellan texterna, tavlorna och Moderna-miljön gör att jag upplever en större sorg än vad jag gjort tidigare inför honom. Hur fasta ting smälter, hur flyktiga ting stelnar. Hur geometriska former spricker och mossa och myror kikar fram. Sorgligt. Jag drabbas av hans fjärran horisonter. Hur någonting alltid finns långt bort i hans tavlor. Något jag lämnat bakom mig? Nånstans jag längtar. Långtbort.

Sedan kommer jag in i nästa rum, som är fullt av mångsysslaren Dali. Ett gytter av filmer, kläder, kvinnor, upptåg och mustascher. Och…

När Moderna Museet så börjar bli trött i benen och tackar för sig, tänker jag att det här tyckte jag om. Ordentligt så i det första rummet. Jag funderar om jag borde skaffa mig ett minne. Går och kollar vykort (blivande bokmärken) men konstaterar lite besviken att väl ute ur bubblan av sorg och melankoli bär jag ännu mitt bowlingklot av populärkitsch och clowneri när jag tänker på Dali, och låter bli.