Hur är man bara helt normal?

Av en ren slump hamnade Johanna Lindbäcks bok Tänk om det där är jag i mina händer. Jag började undrande bläddra lite i den och sen kunde jag inte släppa den ifrån mig.

Agnes flyttar till Umeå och ser plötsligt möjligheten till förändringar. Hennes föräldrar är ju så mycket gladare efter att de flyttat ifrån Stockholm, så varför skulle inte hon också kunna bli det. Kanske kan andra året på gymnasiet bli bättre än det första?

Agnes bestämmer sig för att det ska gå. Det ska bli en ny Agnes av henne i Umeå. Hon ska vara social, öppen och normal. Helt klart inte så där helt FEL. Vara bara helt NORMAL i precis allt.

Hennes plan verkar fungera. Men hur länge ska man orka anstränga sig för att vara glad? Hur mycket ska man jobba på det där med att vara populär? Kommer det naturligt, liksom av sig själv, efter ett tag?Och vad händer om man är för på? Eller kanske inte hör av sig på ett tag?

Det är ju inte så lätt att bara helt plötsligt bli sportig, partypingla eller proffs på dataspel. Tänk om man egentligen bara vill lägga sig på sängen med en bra bok? Eller är det så viktigt att ha gemensamma intressen? Samma smak? Kanske betyder det ändå något. Det där med att känna sig trygg och avslappnad i samtalet med någon annan. Att bara vara…HELT NORMALT.