Tegelstenar

Dickens. Charles Dickens. För en bunt år sedan köpte jag på mig en bunt pocketklassiker på engelska som låg i en boklåda i en boklåda. Därav en drös Dickens. Tjocka rackare med urliten text som kryper långt in på sidorna så jag, fast jag inte vill, måste bryta ryggen en gnutta för att se hur slemkuslige Uriah Heep lismar och ormar sig.

Det har tagit sin tid, men nu har det blivit dags att läsa den andra ur högen. Tidigare har jag vältrat mig i Bleak House med den finns, jättetyvärr, för den var riktigt Londondimmigt bra, inte i kommunen. Denna gång heter tegelstenen David Copperfield och är tydligen en gnutta självbiografisk. Så nu när jag åker pendel till och från jobbet vet jag vad jag har att se fram emot. Unge Copperfields liv och leverne, fram- och motgångar i 1830-talets England. Arga mostrar med hjärtan av guld, elaka styvfäder, kullerstensgator, pints och halfpennies.

Dag efter dag återvänder jag dit, och jag känner lycka och förväntan varje gång jag öppnar dörren till Dickens. Det är här jag hittar en liten självinsikt. Normalt älskar jag att öppna en ny bok, och har ibland svårt att hålla nere tempot när jag närmar slutet på den förra. Men när jag tar mig an Charles Dickens, eller för den delen, andra litterära tegelstenar med annan upphovsman, och inser att den här kommer jag bära med mig ett tag, infinner sig ett lugn. Den är så lång att man inte behöver planera för sin nästa läsning. Jag vet ju vart jag ska.

Två i sig väsensskilda betraktelser från livs levande skolbibliotek med tanke på detta. Det första är när en klass ska låna bok. ”Vilken är tunnast?” är en frekvent fråga. Men åh, varför inte fråga vilken som är bäst? En tjock god bok eller en tunn ond? Det extrema exemplet var när en klass fick välja fritt ur hyllorna och en finurlig elev letade fram Olof Von Dalins allegori över Sveriges kungar från 1740. Förvisso tunn som en aprilis (is i april), men språket… Han gick inte att övertala ty han ansåg att ha dragit sin svensklärare vid näsan.
”Får jag läsa den här?”
”Ja, men det kanske inte…”
”Men, ja får?”
”Ja, men…”
”Då tar jag den. Kolla grabbar, vilken liten bok!”

Å andra sidan fick jag en låntagare som moloken frågade om jag hade några serier som inte tog slut. När jag frågade vad hon menade sa hon att Twilight ju tog slut, Harry Potter tog slut, Narnia likaså. Det var så hemskt! Visste jag någon serie som lät bli?

Poängen är nog… att välja en tjock god bok ger läslycka och lästrygghet ett långt tag framöver. Läs en härligt tjock bok, exempelvis Dickens, då och då.

/Andreas J