Clau-clau-Claudius

Nästa dag ställde han upp armén i slagordning på havsstranden, bågskyttarna och slungarna främst, sedan de germanska hjälptrupperna beväpnade med assegajer, sedan romerska huvudstyrkan och sist de galliska trupperna. Kavalleriet stod på flyglarna och belägringsmaskinerna var placerade på sandkullar. Alla undrade vad i all världen skulle hända. Caligula red ut i vattnet så att det nådde upp till Penelopes knän. Då skrek han: ”Neptunus, gamle fiende, försvara dig! Jag utmanar dig på liv och död. Du överföll lömskt min vars flotta och skingrade den, det gjorde du, va? Pröva nu din makt mot mig, om du vågar.”

En liten våg kom framrullande. Han gav den ett hugg med svärdet och skrattade föraktfullt. Sedan vände han kallblodigt om, red tillbaka upp på stranden och lät blåsa signalen ”allmän strid”. Bågskyttarna sköt, slungarna slungade, germanerna kastade sina assegajer, romarna sina javeliner och gick löst på de små vågorna med svärden, kavalleriet gick till anfall på båda flyglarna, simmade ut ett stycke och högg med sablarna i vattnet, kastmaskinerna slungade klippblock, jättejaveliner och järnspetsade bjälkar. Caligula gick ombord på ett örlogsfartyg och ankrade utom räckhåll för projektilerna. Där ropade han hånfulla utmaningar till Neptunus och spottade över relingen långt ut i vattnet. Neptunus gjorde inget försök att försvara sig eller att svara med undantag av att en man blev nupen av en hummer och en annan bränd av en manet.

Vad är nu det här då? Jag kunde bara inte låta bli att återge ett litet stycke om Caligula, som utsåg sig själv till övergud och tydligtvis blev en smula osams med havet. Ovan återges hur Caligula löste problemet med att Neptunus inte löd.

För det var tider det! Augustus hustru Livia, kejsar Tiberius och kejsar Caligula såg till att livet inte blev tråkigt i romarriket, eller att det åtminstone blev såväl oberäkneligt som kort. Allt är återberättat av den fysiskt deformerade Claudius som ingick i kejsarfamiljen, men eftersom han råkade bli driftkucku, ansågs han som ofarlig, slapp bli förgiftad och blev sedermera kejsare. Det här är hans egen historia, och som sådan bär boken den lämpliga titeln Jag, Claudius. Claudius ondgör sig över tillgjorda, fiktiva romaner där annat en kall, hård historisk fakta återges, så han skulle vara mycket missnöjd när han får veta att allt han säger är hopdiktat av Robert Graves i denna förtjusande, giftdrypande klassiker. Dessutom ytterligare förevigad 1976 i form av en strålande BBC-serie med Derek Jacobi i huvudrollen som vår dreglande, halte, stammande hjälte.

För decennier sedan (två) försökte jag läsa den här, men la ifrån mig den. Så många namn, en stammande huvudperson och en bok där alla goda gick hädan med magont medan alla lömska intrigmakare satt kvar där de satt. Och dessutom konstiga namn. Nä, vet ni vad. Jag kräver dramatik med lyckliga slut! Nu vet jag bättre. Det här är hur rolig läsning som helst!