onsdag 7 april 2010

Nattfåk


Så här i vårprunket hamnar jag mitt i en midvinterstorm. Mig själv att skylla. Ty istället för att luta mig mot en husvägg i lä, reser jag till en dubbelfyr på östra Öland. Bortanför fyrarna står ett stort, ensamt hus, som enligt sägnen är byggt av spillror från förlista fartyg. En av fyrarna är slocknad sedan länge, men när någon ska dö, då tänds åter ljuset i den norra fyren. Åtminstone sägs det så. Det spökar i huset också. Alla som dött på gården, eller i bränningarna utanför. De knarrar i trapporna, och viskar i väggarna. Vad mer? Jo, där finns en gammal sankmark där det offrades såväl djur som människor under långliga tider innan kristenheten kom till ön.

Glömt något? Just det. Där finns ju fåken också. Själv trodde jag att det kom från engelskans fogg och var en dimma, men det var ingen dimma. Det var en storm. Och kommer den om natten så blir den en nattfåk. Ingen vanlig storm, den där. Nej, när fåken är i antågande gör man bäst i att stanna inne. Annars kan man mycket väl bli ytterligare en av de som knarrar och viskar om nätterna. Vad säger ni? Ska vi flytta dit?

Nattfåk har det skrivits en hel del om, och den är inte helt ny, men relativt. Eva har tidigare skrivit om den här. Jag antar att den med fördel läses i november, när det stora vemodet rullar in, men nu hände det sig så att jag lyckades plocka den ur hyllan i april. Det är en spänningsroman, därom råder inget tvivel, med en och annan kriminalgåta, såväl gammal och undanstoppad, som ny och påtaglig. Och däri ligger problemet för min del. Eftersom det är en spänningsroman med gåtor, så mer eller mindre krävs det att alla gåtor får en förklaring, och jag önskar jag slapp. Allting behövs inte redas ut. Jag skulle mycket hellre inte få veta varför eller hur.

För i början, när jag slog upp boken och det var mörkt ute, tyst i lägenheten och knarrandet och viskandet i boken blev alltför likt knarrandet och tisslandet i min lägenhet bestämde jag mig prompt för att, ”Nej, den här läser vi i dagsljus! Därmed basta!” och det är ett gott betyg åt en läsupplevelse. Jag önskar att Nattfåk låtit mig behålla den gåshuden raka vägen genom. Ibland är det bättre att inte få veta. Detta sagt – en gnutta gåshud?

Läs Nattfåk av Johan Theorin eller flytta till östra Öland.

2 kommentarer:

Eva sa...

Om bara några dagar utkommer Theorins nästa bok,'Blodläge'. Scenen är densamma, Öland och Åluddens gård, även Gerlof är med igen. Lite rädd för att jag hinner tröttna på just allt detta hoppas jag ändå att det blir en lika fin läsupplevelse, jag har ingenting emot att få 'veta allt', tycker faktiskt att jag nog hade blivit besviken om jag inte hade fått en bra förklaring för (nästan) allt som händer i böckerna..

kommer du att ge den en chans? Vårsolen lär titta fram över Öland denna gång....

Andreas sa...

Jag kommer läsa! I sinom tid, förvisso, men ändå. Gerlof är en av mina favoritkaraktärer, så han är välkommen. Jag skriver bara bloggar om böcker jag tycker om, men jag älskade den pirrande känslan i början, mer än uppgörelsen i slutet. Detta sagt kan jag ju också säga att jag skrev blogginlägget innan jag kom på att det kändes som jag hade läst om Nattfåk förut. Mycket riktigt, där var du ju! Ledsen att jag upprepar vad du redan sagt mycket väl.

Till sist vill jag tillägga att förutom Theorins nästa, kommer John Ajvide Lindqvist snart med sin nästa bok. Det blir en dag att fira.