Lucinda gästbloggar

”Kan jag väl,” svarade jag efter ett ögonblicks tvekan när han kom och frågade om jag ville skriva i Järfälla biblioteksblogg. Jag var tvungen att se efter om jag kunde klämma in det på schemat efter det att jag sovit, sprungit som tokig bakom böckerna i bokhyllan, sovit, slagit Milou på örat och tittat ut på björken med skatan.

Jag blev faktiskt glad att han frågade. Det betyder att mina anspråkslösa alster uppmärksammats av mina inneboende. Och även om jag långt ifrån eftersträvar berömmelse, så är det roligt att se att han tycker om mina vardagsbetraktelser. Jag har inte provat att blogga än. Faktum är att när jag försöker skriva på datorn brukar han mest vara rätt så brysk och lyfta iväg mig, ställa ner mig på golvet och mumla saker om klåfingrighet. Men jag är glad ändå. Jag har fått en skrivmaskin som är nästan bara min! Den är alldeles turkos och kan skriva både i rött och i svart. Den brukade vara hans mormors, men nu står den här, lagom långt från en av mina fåtöljer.

Den är jättefin! Men det bästa med den är tangenterna! Mycket bättre med en sån här mojäng än hans tråkiga dator som inte låter någonting. Trycker man på en tangent här så far det iväg en metallarm med en väldig fart, men är man snabb (jag är rätt snabb) så kan man nästan fånga den innan den träffa pappret. Så ibland. Ibland när jag skriver något viktigt kan det hända att jag blir som förtrollad av de däringa metallarmarna och helt kommer av mig mitt i ett epos. De är tokroliga! Fast jag har dålig skrivardisciplin, det har jag. Det går bättre nu när jag bloggar, märker jag, utan alla roliga ljud och grejor.

Det enda som kan störa mig nu är min nemesis, herr Svans. En mycket lömsk figur som hela tiden lurar i bakgrunden. Han är inte lika jobbig som förr, faktiskt. Jag har lärt mig att inte låtsas om honom nästan alls. Jag har blivit rätt vuxen, nämligen. Jag måste inte jaga honom jämt längre. Förr var han på mig hela tiden!

Det om det. Varför frågade han mig om att blogga egentligen? Han rycker på axlarna. Jag kan ju skriva om hur roligt det är att skriva! Fast det kanske ni har förstått. Om jag bara kunde fånga metallpryttlarna! Rackarns nära nästan jämt. Jag tycker om att läsa också. Gärna står jag i böckerna när jag läser dem. Det blir enklare då. Det kan bli vad som helst, jag är allätare när det gäller böcker. Beror på vad han har i knät, som han läser. Fast ska jag rekommendera något så får det bli Ensammast i världen av Magda Eggens, för den är gulligast. Just-så-historier av Rudyard Kipling, eftersom den är klokast, och Mannen Dog av Wole Soyinka för den är roligast att putta ut ur bokhyllan och ner på golvet.