Delphine och jag

Hej Delphine.

Jag var och lyssnade på dig på Kulturhuset igår.

Du var där för att berätta om din nyöversatta bok, som i Frankrike blev nominerad till landets finaste litterära pris. Föll förvisso på målsnöret, men det är ändå inte illa alls, eller hur?

Fast jag klumpade mig en smula. Självklart hade jag inte läst Underjordiska timmar, eftersom jag knappt kan räkna till fem på franska, och den kom ut på svenska just idag. Men jag hade precis börjat på din förra bok, som är en ungdomsbok och heter No och Jag, och handlar om vänskapen mellan en ung skolflicka och en lite äldre (förstå mig rätt, äldre är i detta fall strax under tjugo) kvinnlig uteliggare. Den glömde jag på nattduksbordet, med bokmärket på sidan sexton, så det är inte mycket om dina böcker som jag faktiskt vet. Men andra berättar för mig att jag borde läsa No, och jag väljer att tro dem. Det hade ju varit bra om jag hade läst någonting när jag nu sitter och lyssnar på dig, men du berättar att du ändå inte vill prata om dina tidigare böcker utan om just den här nya.

Som utspelar sig i Paris. När vi gick in och satte oss i Kulturhusets hörsal rullade de ljudet av T-centralens försvinnade tunnelbanetåg i en loop medan vi väntade på dig. För att förmedla känslan av myller och ensamhet som bara kan återfinnas i en stor stor stad. Ljudet från varningssignalen innan dörrarna går igen är väldigt obehagligt, tänkte du på det? Nå, du blev intervjuad av Malin Jacobson Båth, som normalt är journalist på SVT. Men du pratade på franska och hon pratade på svenska och intill dig satt en tolk som viskade i ditt öra när Malin frågade och skrev stenografi medan du svarade. Mycket imponerande, må jag säga, men det är ändå svårt att koncentrera sig under den tid då du pratar till oss, när jag inte förstår ett jota. Och frustrerande när de som förstår franska skrockar åt något du berättar medan jag sitter där som ett urfån.

Det sagt berättar du att boken handlar om två personer, eller kanske tre, för du säger att själva staden är en tredje huvudperson, som lever och reagerar på vad som händer. Fast samtidigt inte, tänker jag, för du jämför människorna med myror. Som trängs och marscherar iväg och marscherar tillbaks i en evig loop, ackompanjerad av tunnelbanetågsdörrar och förortspendelmuller. En av myrorna i stacken staden Paris är en kvinna som alltmer börjat fasa när hon åker till jobbet. Hon upplever att hennes chef börjat mobba henne, men hon tror att hon har fel. Hon blev ju handplockad av honom för jobbet och i månader gick det ju utmärkt. Är det hon som missuppfattar saker, eller har hon gjort någonting? Den andra myran är en läkare som gör hembesök, och engagerar sig alltmer i alla dessa ensamma människor som finns överallt i myllret. Denna ensamhet som man bara kan uppleva i myllrets anonymitet. Paris, Stockholm och överallt i metropolerna. Detta sammantaget ger titeln, tror jag. Stora staden, resetiden till och från platser utan att se himlen. Ensamheten och monotonin. Underjordens timmar. Hades? Jag vet inte. Jag har ju inte läst.

Du sa mycket annat också. Om boken. Om dig och om att vara författare överhuvudtaget. Du berättade att No och jag precis blivit film och när du såg den grät du hela tiden och var så nöjd.

Jag ska läsa dig, det lovar jag. Nu omedelbart när jag kommer hem ska jag läsa No och jag. Senare, fast jag kan inte lova när, ska jag läsa Underjordiska Timmar. Tack, Delphine, för en fin kväll.