Det finns en hel del tv-spel i Jakobsberg nu. Den fullständiga listan hittar du här. Du lånar givetvis gratis, men max två spel per gång, och max tre reservationer samtidigt. Är du under 16 år krävs att du har en förälder med dig om du vill låna spel som har denna åldersgräns.
Igår drog TV4 igång sommarens avsnitt av Miss Marple. Det har blivit lite av en tradition att se Agatha Christies deckare så här års.
Innan Järfällas bibliotek började med bloggandet försökte vi ändå prångla ut våra tips över nätet. I de blippiga och ack så esoteriska datakällarvalven vilar och bidar numera dessa korta och vördnadsvärda alster, som när det begav sig huserade under flik på bibliotekets hemsida med rubriken ”biblioteket rekommenderar”. Nu, i samband med en annan diskussion på bloggen, om att recensera äldre litteratur (alltså inte nyutgiven (något jag tycker vi är rätt bra på (faktiskt))), kom jag ihåg alla dessa små korta recensioner som numera inte finns tillgängliga. Vi skrev dem ju en gång i tiden för att vi verkligen ville öppna ett öga eller ett hjärta för en bok eller film eller CD som vi brann för. Mattias, som vet att söka i digitala Järfällavalv, har letat reda på några av mina gamla goda tyckanden, och det här kan väl användas som sommarläsningsrekommendationer eller höstläsningsrekommendationer eller läsanågongångiallafallförslag? Har ni läst tipsen tidigare så får ni se det som värdefulla påminnelser om hur många godbitar det smyger omkring på Järfälla bibliotek.
Jag ber sålunda att få börja med att rekommendera en bok med den vackra titeln Kartor för vilsna älskande, skriven av Nadeem Aslam. Jag fick den av min syster med uppmaningen ”Läs den, du kommer dö!”. Men det gjorde jag inte. Dog, alltså. Jag läste den och kan inte glömma den, verkligen inte.
Kartor för vilsna älskande är en episk roman som handlar om det grymma mötet mellan det moderna England och urgamla pakistanska värderingar. Bakgrunden är ett försvunnet kärlekspar. Trots att ingen med säkerhet vet var de tagit vägen, är alla övertygade om att paret råkat ut för hedersbrott, då de dragit vanära över släkten genom att bli kära. I efterdyningarna av försvinnandet rörs känslor hos de närmast berörda upp. Främst får vi följa den plågade brodern till den försvunna mannen, medan hans hustru dyker djupt i de trygga traditionerna som framkallar en illusorisk trygghet, men som samtidigt förintar kärlek och livsglädje.
Boken bjuder sådan sorg, skönhet, grymhet och berättar intensivt om hur mycket livet faktiskt är värt, att jag kom på mig själv med att sitta och svära över alla orättvisor och frustrationer som uppenbaras med bokens hjälp. Jag levde med så till den milda grad att jag gick och tänkte på den överallt, och kom på mig med att vara vred, eller sorgsen, allt på grund av boken, vid helt mystifika tillfällen. Den grep tag, lyfte upp och skakade om och jag blir mycket glad när en bok hanterar mig så vårdslöst.
Samma sak med poesi, ofta ord som inte ger mig något sammanhang, som inte säger mig någonting. Men tonsatta blir plötsligt dikter levande. Till exempel Sofia Karlssons Dan Andersson-tolkningar. Finns på skivan Svarta ballader. Numera älskar jag Dan Andersson och hans texter är så vackra!
Jag verkar ha hamnat i någon slags omläsningträsk. När jag ser mig omkring har jag klafsat iväg åt helt motsatt håll mot där mina principer står och vinkar. Och här går jag och läser om. Först Toni Morrison och nu råkade jag läsa om den inte helt tunna Svärdet i Stenen. Kommer jag att gå ner mig alldeles innan sommaren är höst?
När jag var ungefär femton år gammal älskade jag riddare. Klassiska kamper mot omöjliga odds. Riddare. Ivanhoe och kung Arthur. Allt läste jag, men jag hade också en klar uppfattning om hur det skulle vara. Man skulle veta vilka som var onda och vilka som var goda. Ideal, tapperhet och svärd mot övermakten. Enkelt och klart, om jag får be. Och när jag så sprang på en jättetjock, klassisk version av legenden kring riddarna kring runda bordet, jakten på Graalen och hela menyn tog jag mig an den omedelbart.
Jag blev mycket irriterad.
Riddarna var klumpiga, rätt så fåniga och väldigt vilsna. Trollkarlen Merlin totalt vimmelkantig, och dessutom levde han baklänges i tiden, så han skuttade omkring med kastspön och talade om nutiden som om den hänt för länge sedan. Hmpf! Vart tog ädelmodet, de överväldigande oddsen vägen? Visserligen slogs riddarna för en god sak, men de gjorde det inte särskilt ädelt alls. Nej, fy! Ge mig en annan bok. Jag var femton.
Jag förmodade att Svärdet i stenen av T.H. White förtjänade en andra chans. Så den fick följa med mig på min resa till Lissabon och tillbaks igen. Boken (egentligen är det fem böcker men den utgåva som Kallhäll har är i en klump) skrevs under det sena trettiotalet och handlar självklart om det medeltida England, men mellan raderna hör man tydligt och klart Europas marscherande arméer, och vad White tycker om samtida mänsklig grymhet och dumhet. Bara det gör läsningen till en intressant upplevelse. Men mer så att jag kanske kan läsa med en gnutta mer distans nu, och har andra förväntningar än när jag läste den förra gången. Hoppas jag.
I alla fall. Jag är inte förvånad. Denna gång älskade jag den. Den klumpighet, den humor, och de anakronismer som fick mig att rysa mig förra gången vaggar mig in i sommarlyckan denna gång, och när jag avslutar den fjärde av de fem böckerna (i boken) ombord på en flygbuss på väg hem hittar jag dessutom den där klumpen i magen som jag letar efter hela tiden när jag läser. Den härliga goda sorgsna läsklumpeklumpen.
Ganska trevligt att klafsa runt här i träsket. Finns här något mer som förtjänar att återupptäckas, månntro?
Det är härligt med sommar. Då har man lite mer tid till allt (åtminstone känns det så). Listan som ska avverkas under semestern brukar vara lång. Förutom semesterresa står målning av diverse ting på programmet hemma hos mig (fönster, lekstuga m.m.) Men sommar är också tid för att läsa böcker. På campingresan kommer definitivt ett antal böcker följa med, kanske några av dem som redan tronar på mitt nattygsbord.
Inlägg
