Att läsa vad man vill

Jag både jobbar och studerar i vanliga fall. Jobbar på dagen, studerar på kvällen. Detta innebär något för mig outhärdligt sorgligt - ibland blir det svårt att hinna med att läsa böcker. Alltså vanliga böcker. Romaner som blir omtalade. Blir omdiskuterade. Alla säger "Åh!" och "Wow!". När jag läser något jag "inte borde" med tanke på pluggtravarna under sängen (ja, jag gömmer dem där. Bland damm och rusk) så är det med ett visst mått av dåligt samvete.

Men vet ni vad!! Nu är det sommar! Uppsatsen inskickad, sista tentan ivägmailad. Struntar i betygen! Nu är det sommar! Jag lånar vad jag vill, läser vad jag vill! Jag är precis hemkommen från den grekiska ön Thassos, brun och fin. Sol varje dag, vespa på vindlande bergshöjder, otaliga spökstäder (säsongen är inte igång än! tokigt nog, det är kanske greklands absolut bästa väder just nu), galopp på häst längs stranden, panoramahiking, strand strand strand! Jag har upptäckt att jag är väldigt förtjust i stränder. Jag trodde att jag skulle bli otålig och uttråkad. Men jag har legat och läst. Läst och diskuterat vad jag precis läst.

Det började med ungdomsromanen Ful av Scott Westerfeld. Jag var skeptisk i början. Tyckte översättningen var urtråkig. Men sakta men säkert växer den här boken till en dystopisk mardröm. Tally längtar till sin sextonde födelsedag. Då ska hon äntligen äntligen äntligen få bli snygg. Alla genomgår nämligen en skönhetsoperation dagen de fyller sexton. Ingen är ful, alla ser likadana ut, bländande vackra. Av misstag blir Tally ivägskickad som spion till staden Smoke, ett tillhåll för de människor som vägrar genomgå operationen och värnar om allas olikheter. Där inser hon vidden av den konspiration som pågår med skönhetsoperationer som täckmantel. Två delar till finns av denna, Snygg och Specials (som ännu inte kommit i svensk översättning). Läs och tipsa tonåringarna om dessa!

Sen blev det en ganska nyupptäckt favorit, Willy Kyrklund med boken Solange. Vacker, sorgsen, lekfull och snurrig. Willy Kyrklund kan verkligen leka med språket som ingen annan. Och han verkar fundera över varenda litet ord och de olika betydelserna dessa små ord kan tänkas ha. Snyggt, men själfullt. Ibland verkar han nästan ha varit lite onykter när han skrev, men väljer att låta bli att redigera. Charmigt.

Sen läste jag en bok som jag ofta har sneglat på i hyllan. Brukar skylta med den med fronten framåt för att få andra att låna. Men ingen tog den. Så nu när jag skulle ha semester grabbade jag åt mig den. Boken ifråga heter Staden som slutade andas av Kenneth J. Harvey. På baksidan står det att det är som en korsning mellan Stephen King och Annie Proulx. Ibland är jag böjd att hålla med. Den är svulstig, men samtidigt kuslig. Rättfram, men samtidigt skrämmande. Spökena står på rad, indränkta i havsvatten och tång. Samtidigt skymtas de svagt i fönster och speglar. Det är både subtilt och mastigt. Sjöjungfrur, albinohajar som kräks upp människohuvuden, sjöodjur, tsunamis, elektromagnetiska störningar, en by där befolkningen helt plötsligt glömmer bort hur man andas...

Blandad kompott mår hjärnan bäst av, brukar jag alltid säga. Nä, det brukar jag inte, men jag ska nog börja.