Vitmösseland

Det är väldigt plågsamt, på gränsen till fruktansvärt. Det klapprar när jag går omkring i biblioteket i mina dammiga skor. Framplockade att passa kostymen som blir jobbuniform dagen till ära. Nej, nej. Skorna klämmer inte nämnvärt. Känns rätt stiligt, om än ovant. Vad som är fruktansvärt, fruktansvärt är att idag rusar de ut. Kullen. Treorna. Studenterna. Återigen har ett (tre) år gått och de personer som varit här varje vecka, varje dag, ibland eller då och då kommer inte komma hit igen. Det började redan tidigt i veckan med att en av våra ihärdiga fantasyläsare kom in med ett mycket vackert och egentillverkat kort föreställande hans favoritbok Magikerns Lärling av Raymond E. Feist. Allt har han läst, och varje gång det kommit en ny bok har han varit snabbast att låna. Inuti kortet står: ”The one and only librarian. Tack för all hjälp under dessa 3 år.” Ja. Snart rycker han tydligen in. Och sedan har det fortsatt sådär, med massor av farväl och lycka till. Men kulmen är idag. Idag rusar de ut. Ut och iväg. Det är ibland en underlig tillvaro att vara skolbibliotekarie. En kort tid får man ta del i några unga människors liv. Många möter man i förbifarten när man lånar ut böcker, bokpratar, föreläser, men vissa stannar upp, sätter sig ner och pratar. Berättar om böcker och hem och drömmar. I tre år kommer de in på biblioteket när de har en stund över. Och sedan försvinner de iväg. Varje år är det likadant, och den här hjärtsnörpen jag upplever är välkommen. Det ska vara sorgligt att säga farväl och lycka till. Men idag kulminerar det. Det är plågsamt.

Hittills är det tyst i skolan. Men det är bara morgon. Bara vaktmästare och en och annan rektor som ställer och förbereder. Här och var pågår väl gröngräsfuktiga kyliga champagnefrukostar. Men de är inte avslutade än.

Senare. Halvtio. Visselpipor i korridorerna. Vita klänningar blixtrar förbi. Men det är utanför. Det kanske blir en lugn dag? Man kan förnimma skrålinledningen från White Stripes låt Seven Nation Army, nu mest känd från ståplatsläktare på fotbollsmatcher, genom dubbeldörrarna. Eller förnimma? Den kommer jag ha i huvudet tills Springsteen äntrar scenen ikväll. Låten är bra med syskonen White, men inte med snedsjungande adrenalinstinna studenter. Nå, det är deras dag.

Nu närmar sig klockan halvett. Eleverna har sagt adjö till varandra i klassrummen. Fått lite mat för att orka med dagen. De har haft en gemensam show i ishallen som ligger strax intill skolområdet. Nu strömmar de tillbaka in i skolan. En dryg halvtimme kvar till utruset. Alltfler anhöriga skockas utanför, i kallblåsten, med paraplyer och plakat. Tre år.

Lycka till, allesammans!