Det var kallt därute. Vi står rätt så långt bak, Claes och jag. De finnst ändå alltid någon som är längre än en själv hur långt fram man än försöker ta sig, och vi orkar inte trängas. Så vi står långt bak. Nära till kaffet och korven, där det faktiskt inte alls är oävet ljud. På Ullevi förra året hade jag otrolig flax och lyckades komma in precis framför scenen, ett tiotal meter från Bruce. Det är också en upplevelse, men som sagt, alltid är det någon som är längre, och det är väldigt trångt därframme.
Det är den tredje gången jag ser Bruce Springsteen. Euforin från första gången, för tio år sedan, är svårare att hitta till. Några gånger är den nära. En gång är där. Bruce Springsteen har den goda smaken att låta publiken önska låtar. Han samlar in en bunt planscher som publiken håller upp och väljer några ur den högen. Först väljer han ”Growing up” och jag blir sur. Men senare säger han att ”den här brukar jag inte spela ofta längre” och håller upp ett plakat där det står ”Lost in the Flood”. Äntligen spelar han den för mig.
Jag minns första gången jag hörde låten. Vi satt i Claes studentrum i Linköping och vältrade oss i musik. Av någon anledning var Claes första Springsteen-skiva ”Greetings from Ashbury Park” och mitt i albumet dyker denna kusliga, tragiska berättelse upp. Vi ägnade oss då åt att försöka lära oss texten – den var inte lätt – ord som ”ragamuffin”, ”immaculate conception” satte ofta käppar i hjulet. Samtidigt blev det viktigt att förstå texten. Det var starka, tragiska rebellpojköden som Bruce sjöng om. Och någonstans mitt i låten, när Jimmy the Saint presenteras får det vackra, ensamma pianot som ackompanjerat Bruce genom en och en halv vers sällskap av hela E Street Band, och låten blir odödlig.
Jag har alltid tyckt om den, sedan Claes spelade den för mig då. Jag har inte alltid hållit den högst av Springsteens kompositioner. Ibland tycker jag att den är alltför melodramatisk. Men i fredags, på Stadion, var den bäst. Vi tittade på vandra och log, Claes och jag. Tänkte nog ungefär samma sak, och det var vad vi pratade om efteråt. Att han hade spelat just den.
some kid comes blastin' 'round the corner, but a cop puts him right away
He lays on the street holding his leg, screaming something in Spanish, still breathing when I walked away
And somebody said, "Hey man, did you see that? His body hit the street with such a beautiful thud"
Jag hade glömt delar av texten. Det hade jag, men Claes kunde den utantill. Men de däringa textraderna ovan. De kom jag ihåg. Och jag var lycklig fast det var kallt.
Det är den tredje gången jag ser Bruce Springsteen. Euforin från första gången, för tio år sedan, är svårare att hitta till. Några gånger är den nära. En gång är där. Bruce Springsteen har den goda smaken att låta publiken önska låtar. Han samlar in en bunt planscher som publiken håller upp och väljer några ur den högen. Först väljer han ”Growing up” och jag blir sur. Men senare säger han att ”den här brukar jag inte spela ofta längre” och håller upp ett plakat där det står ”Lost in the Flood”. Äntligen spelar han den för mig.
Jag minns första gången jag hörde låten. Vi satt i Claes studentrum i Linköping och vältrade oss i musik. Av någon anledning var Claes första Springsteen-skiva ”Greetings from Ashbury Park” och mitt i albumet dyker denna kusliga, tragiska berättelse upp. Vi ägnade oss då åt att försöka lära oss texten – den var inte lätt – ord som ”ragamuffin”, ”immaculate conception” satte ofta käppar i hjulet. Samtidigt blev det viktigt att förstå texten. Det var starka, tragiska rebellpojköden som Bruce sjöng om. Och någonstans mitt i låten, när Jimmy the Saint presenteras får det vackra, ensamma pianot som ackompanjerat Bruce genom en och en halv vers sällskap av hela E Street Band, och låten blir odödlig.
Jag har alltid tyckt om den, sedan Claes spelade den för mig då. Jag har inte alltid hållit den högst av Springsteens kompositioner. Ibland tycker jag att den är alltför melodramatisk. Men i fredags, på Stadion, var den bäst. Vi tittade på vandra och log, Claes och jag. Tänkte nog ungefär samma sak, och det var vad vi pratade om efteråt. Att han hade spelat just den.
some kid comes blastin' 'round the corner, but a cop puts him right away
He lays on the street holding his leg, screaming something in Spanish, still breathing when I walked away
And somebody said, "Hey man, did you see that? His body hit the street with such a beautiful thud"
Jag hade glömt delar av texten. Det hade jag, men Claes kunde den utantill. Men de däringa textraderna ovan. De kom jag ihåg. Och jag var lycklig fast det var kallt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar