Att lyssna på recensenter

Coetzee's nya bok Sommartid fick ett gräsligt utlåtande i DN idag. I bästa fall så är den en gäspning, i sämsta fall somnar man. Ouch! Jag har inte läst jättemycket av Coetzee men det jag har läst har jag läst mycket grundligt. Jag skrev ett PM om "Onåd" under min kurs i genusvetenskap. Att läsa "Onåd" med genusglasögonen var uppskakande och hjärtskärande. Det finns ingen som är god, ingen som är ond, alla - svarta och vita - bleknar ihop till en grå massa och maktspelet är kompakt och påtagligt obehagligt. Man anser att misshandeln, våldtäkt och utdrivning alltid är offrets skuld. Är du vit ska du straffas. Är du svart ska du straffas. Sydafrikas karga landskap är fruktansvärt intensivt. Jag lider med alla. Även huvudpersonen, medelålderskrisande David, som egentligen är en mycket svag och dålig människa.

Men åh så jag tyckte om den!

Men ska jag nu lyssna på DN's recensent? Jag lyssnar gärna på recensenter. De har en obönhörlig makt över mig. Inte så att jag tror på dem blint, men ändå... Min läsning av Sommartid kommer säkerligen färgas av recensentens gäspningar. Upplägget låter ju så bra, boken handlar om den avlidne författaren John Coetzee. Jag kan inte hjälpa det, jag är förtjust över metanivåer i böcker. Coetzee skriver ofta så att man tror att han identifierar sig med sin huvudkaraktär. Jag antar att det är en lek med oss läsare, ingen elak lek, men ändock en lek. Han utmanar oss alltid. Vem är du och vem är jag? Läsaren är väldigt involverad i hans böcker, och det är ofta hos läsaren domen fälls.

Jag gillar det. Jag är gärna involverad.

Ger inte upp om Coetzee.