Rättvisa på hyllan

Jag har med åren utvecklat en avancerad väv av regler och ritualer kring det där bokslukandet. Här går int å ba plocka upp ena bok som ser fin ut och luta mig tillbaka i fåtöljen. Ack nej, ack nej. I min hårt kontrollerade läsosfär finns, som jag tidigare berättat om, ett oskrivet (tills nu) läsmanifest innehållande en famnfull lagar att följa.

Inte inte avsluta en bok innan sista sidan är nådd.
Inte inte läsa minst tjugo sidor om dagen (håller doktorn borta).
Inte inte skriva på försättsbladet om var och när bok införskaffats, eller tvinga folk som införskaffar böcker åt mig att förklara varför de tagit sig tid att tänka ut böcker som jag borde läsa.

Det räcker ju inte. Någon rättvisa mot böckerna i bokhyllan måste det finnas. Alla dessa sörjande böcker som kikar fram från sin hinna av damm och snörvlande viskar ”varför köptes jag? Varför köptes jag om han inte vill ha mig?” Så kan jag bara inte ha det. De som stilla stirrar ner mig med anklagande pärm och pekar på sina obrutna ryggar. Vad gör jag då för att motverka denna olycka i min bokrad? Jo, jag läser i inköpsordning.

Det ni. Så långt är allt gott och väl, även om flera av mina nära och kära undrar hur det kan vara så svårt att bara ta fram den bok jag känner för? Problemet är att jag alltid har köpt fler böcker än jag har läst, de olästa böckerna hopar sig. Och när jag köpte boken så gjorde jag det av en anledning. Att jag sedan dess har glömt vad anledningen var gör inte att jag inte litar på att jag hade en god anledning när det begav sig.

Så nu sitter jag här med böcker inköpta på nittiotalet. Tio år har släpet blivit. Kommentarerna om detta sträcker sig från roade reflektioner om mina läsvanor till lätt stressade inlägg om allt jag missar. Må så vara, men jag missar ju hur jag gör. Det finns för många böcker och för lite tid, ju. Faktiskt så tycker jag att det fungerar utmärkt. En bok i hyllan är en bok räddad från glömskan. Tålamod alla oknäckta bokryggar och onerspillda sidor. Er tid kommer. Nu ska jag bara läsa Carlos Castaneda, Kallocain osv, så kommer jag fram till Stieg Larsson vad det lider.

Undantag? Ja, faktiskt. När jag läser för jobbet måste jag ligga lite mindre i bakkant. Eleverna på skolan ska inte bli lidande av mina läsfasoner. Gåvor från människor kommer före i kön. Om vänner nu gör sig besväret att ge mig en bok så kan jag väl göra mig omaket att läsa den? Det finns antagligen en anledning till varför de tyckte jag skulle ha boken. Men varannan bok följer först-in-systemet. På gott och ont.

Varför fortsätter jag att köpa böcker då? Så länge jag inte har läst alla böcker jag vill ha läst, kan jag ju inte kola vippen, ty jag har fortfarande saker ogjorda. När jag läst ifatt, då är allt förbi…