Rött är det nya svarta

Imorgon är det ingen vanlig dag, det är första dagen på december! Vadårå, kan man tycka, och det hade jag också tyckt för fem år sedan, men NU! Första december är dagen då Bibliotekets RÖDA adventskalender startar.

Vi har ett nytt tema varje år. I år alltså : Röd. Med så stor tolkningsomfång som man själv väljer att ha det. De flesta som jobbar på bibblan har alltså slitit sitt hår för att komma på det absolut BÄSTA röda tipset. Man får en lucka var, en för varje dag. Man kan följa adventskalendern på bibliotekets webbplats och här på bloggen.

Det är oliiidligt spännande. För alla utom för mig. För det är jag som gör dessa luckor och vet vad alla har tipsat om. Men det är roligt att se andras reaktioner, att kika på alla prilliga medarbetare som vill vara först på morgonen med att öppna luckan för dagen. För adventskalendern finns ju även som en fysisk kalender, på Jakobsbergs bibliotek.

Mitt stora dilemma just nu är att det rödaste tipset jag kunde komma på, det som jag trodde det skulle bli huggsexa om, har ingen tipset om! Därför får ni ett förtips idag, min absolut bästa röda bok: Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Jag minns att jag nästan var lite skeptisk när jag läste den, den var så omtalad, så hyllad och hatad, jag var förbryllad. Men oj vad imponerad jag blev. Den handlar verkligen om hur språket utgör makten, hur vi inordnas och mariginaliseras om vi inte är helt "rätt", hur normer styr och hjärntvättar. Och så är den ju rolig, ömsint och dramatisk också. En läsning för alla.

/Sara Lind

Tegelstenar

Dickens. Charles Dickens. För en bunt år sedan köpte jag på mig en bunt pocketklassiker på engelska som låg i en boklåda i en boklåda. Därav en drös Dickens. Tjocka rackare med urliten text som kryper långt in på sidorna så jag, fast jag inte vill, måste bryta ryggen en gnutta för att se hur slemkuslige Uriah Heep lismar och ormar sig.

Det har tagit sin tid, men nu har det blivit dags att läsa den andra ur högen. Tidigare har jag vältrat mig i Bleak House med den finns, jättetyvärr, för den var riktigt Londondimmigt bra, inte i kommunen. Denna gång heter tegelstenen David Copperfield och är tydligen en gnutta självbiografisk. Så nu när jag åker pendel till och från jobbet vet jag vad jag har att se fram emot. Unge Copperfields liv och leverne, fram- och motgångar i 1830-talets England. Arga mostrar med hjärtan av guld, elaka styvfäder, kullerstensgator, pints och halfpennies.

Dag efter dag återvänder jag dit, och jag känner lycka och förväntan varje gång jag öppnar dörren till Dickens. Det är här jag hittar en liten självinsikt. Normalt älskar jag att öppna en ny bok, och har ibland svårt att hålla nere tempot när jag närmar slutet på den förra. Men när jag tar mig an Charles Dickens, eller för den delen, andra litterära tegelstenar med annan upphovsman, och inser att den här kommer jag bära med mig ett tag, infinner sig ett lugn. Den är så lång att man inte behöver planera för sin nästa läsning. Jag vet ju vart jag ska.

Två i sig väsensskilda betraktelser från livs levande skolbibliotek med tanke på detta. Det första är när en klass ska låna bok. ”Vilken är tunnast?” är en frekvent fråga. Men åh, varför inte fråga vilken som är bäst? En tjock god bok eller en tunn ond? Det extrema exemplet var när en klass fick välja fritt ur hyllorna och en finurlig elev letade fram Olof Von Dalins allegori över Sveriges kungar från 1740. Förvisso tunn som en aprilis (is i april), men språket… Han gick inte att övertala ty han ansåg att ha dragit sin svensklärare vid näsan.
”Får jag läsa den här?”
”Ja, men det kanske inte…”
”Men, ja får?”
”Ja, men…”
”Då tar jag den. Kolla grabbar, vilken liten bok!”

Å andra sidan fick jag en låntagare som moloken frågade om jag hade några serier som inte tog slut. När jag frågade vad hon menade sa hon att Twilight ju tog slut, Harry Potter tog slut, Narnia likaså. Det var så hemskt! Visste jag någon serie som lät bli?

Poängen är nog… att välja en tjock god bok ger läslycka och lästrygghet ett långt tag framöver. Läs en härligt tjock bok, exempelvis Dickens, då och då.

/Andreas J

Låna en julklapp!

Vi fortsätter med att göra vad vi kan för att du verkligen ska få julefrid i år. När du stiger in på något av biblioteken i Järfälla väntar dignande bord med inslagna julklappar. Personalen har plockat fram sina favoriter, rimmat och slagit in. Allt är klart, bara att låna!

Låna? Javisst, du är ju på biblioteket. Välj ett snyggt paket med det rim som tilltalar dig, låna det som vanligt och behåll det till 11 januari. På biblioteket behöver du inte ens kvittot för att lämna tillbaka. Sedan väljer du ju om du vill vänta till julafton med att öppna eller om du inte kan hålla dig. Ingen behöver veta om du smygöppnar...

Trött på köphetsen? Låna en julklapp till någon annan. Kanske den där personen som har allt, det enda som krävs är att det lämnas tillbaka. Anordna en gissningstävling, vem kan klura ut vad som döljer sig i paketet?

Här kommer några smakprov på bibblans poeter. Kan någon gissa vad som döljer sig i paketet?

En flicka som blivit ensam kvar
Utan storebror, mor och far.
Vad ska hon ta sig till? Vad ska hon göra?
Ja, till att börja med -familjens hantverkare förföra.
Men sen tar en vådlig plan sin form
Sveper över henne som en storm.
Hur ska hon finna en olycka så stor
Att hon slungas vidare – till sin far och mor.

Eller den här korta, träffande:
Bonde söker fru.

Välkommen att låna!

/Katrin Fredrikson

När prinsessor vaknar om natten

När min systerdotter var 4 år fick hon den alldeles underbara bilderboken ”Så gör prinsessor”. Det blev en favorit för både henne och mig, om den tuffa prinsessan som döper fartyg, spelar hockey och tämjer drakar, för ”så gör prinsessor”. Trots att min systerdotter nu är tio tror jag att hon fortfarande kan hela boken utantill och ville mer än gärna se uppsättning på Boulevardteatern.

Sedan den boken har prinssessor hunnit fylla år och ta semester.

Nu har författaren Per Gustavsson skrivit en ny bok, När prinsessor vaknar om natten. Prinsessan vaknar av konstiga ljud från källaren och eftersom hon är så nyfiken måste det undersökas. Hon träffar spindeln, vaktmästaren, skelettet och grodan, alla är rädda för källarmonstret som äter prinsessor. Men prinsessan är modig och övertygad om att hon kan få källarmonstret somna om. Hon är snäll och tuff, och har en härlig attityd. Jag både småler och skrattar högt. Undrar om systerdottern tycker hon är för stor för att få den i julklapp? Undrar om hon läser det här...

Dessutom är första boken om prinsen på gång, När prinsar fångar drakar. Väntar med spänning!












/Katrin Fredrikson

Jag är inte mycket för överraskningar tydligen

Ibland så är man inte så uppfinnigsrik som man vill tro. Jag började analysera mina blogginlägg och kom fram till en lista över saker eller företeelser jag bloggar mest om. Ack, så förutsägbar jag är! Denna lista blev resultatet:

1. Twilight
2. Harry Potter
3. Genus i kulturen
4. Skräck
5. Markus Krunegård

Jag i ett nötskal alltså. Hmm. Det hjälper inte att jag har bloggat en del om Karin Boye och också, hon tar sig inte in på listan. Inte heller Mare Kandre. Jane Austen är nära, nära. Men kanske tar de sig in på nästa års lista?

Och nu! Nu är det dags för ett till inlägg om nr.5. Markus Krunegård. Han förtjänar att ta sig upp någon plats på listan. Igår var jag på en konsert på Södra Teatern. För det första är Södra Teatern en av Stockholms häftigaste lokaler. Guldigt och pampigt. Markus Krunegård är inte heller mycket för överraskningar. Han har nyligen gett ut två skivor, och han viger måndags- och tisdagskvällen åt att spela dessa två skivor live. Men han spelar dem rakt av, i låtordningen. Inga överraskningar. Inga extralåtar. Inga hits.

På stolen hittar vi ett program, där står det svart på vitt att här blir det inget extra. Konserten är en dryg timme. Men ändå är han på något vis magisk, den där Markus. Hans mellansnack tillhör den högre ligan, han är rolig, personlig, spontan, ärlig och lite sådär dryg som han alltid har varit och alltid kommer att vara. Lev som en gris, dö som en hund är inte den bästa av hans skivor, enligt mig, men det gör inget. Texterna är inte lika träffande allmängiltiga (fast ändå personliga!) som på första skivan, men tillräckligt många rader fastnar i hjärtat. Konserten avslutas med Markus i ett regn av röda rosenblad. Rosenblad!

Låna hans skivor på biblioteket och låt oss hoppas på en sommarturné! Då blir det mer Markus-blogg!

Låna över jul!

Börjar julstressen komma krypande? Blingbling och bjällerklang börjar i allra högsta grad göra sig gällande i butikerna. Ute faller... regnet, eller regn faller väl inte, smattrar på rutan gör det i alla fall. Och helgen är det ju första advent.

Vi gör vårt bästa för att lindra stressen. Förutom att biblioteken erbjuder en konsumtionsfri plats där alla är välkomna att slå sig ned och koppla av en stund och slippa ifrån julmusiken, om det är det som önskas (annars går den att låna hem!), får du från och med i dag behålla böckerna du lånar över trettonhelgen, återlämningsdag blir inte förrän 11 januari. Vi fixar till och med klappar, i alla fall om du vill överraska dig själv, men kring julkappar måste det fortfarande vara lite hemlighetsmakeri.

Så i mellandagarna kan du lugnt koppla av med dina låneböcker och stänga av världen en stund. Om du längtar bort har biblioteken ändå öppet, vi stänger bara aftnarna och de röda dagarna.

(Långlån gäller för böcker med normal lånetid 4 veckor)

Magnifik omvärldsbevakning

Självförhävelse är måhända ingen dygd. Men när vår triumf är så uppenbar och storartad så måste vi tillåtas konstatera att omvärldsbevakningen på Järfälla folkbibliotek når Olympens allra högsta topp. Anledningen bakom denna osmakliga och föga passande tirad? Brutus Östling, igår tillkännagiven som vinnare av årets Augustpris, kommer till Jakobsbergs bibliotek. Inte i vår eller i sommar utan, just det, ikväll!!!

Men ack, det finns ett uns av smolk i glädjebägaren - alla biljetter är slut. Beklagar men så är fallet. Men märk väl att även här tvingas vi alltså av filosofisk nödvändighet fastslå att bibliotekets briljans i allra högsta grad motsvaras av Järfällabornas dito då även ni kära medborgare har avläst tidens tecken och sniffar er likt en blodhund till varje spår av kulturell storhet.

Läs DN:s intervju med Brutus Östling här.

New Moon, insiderrapport

Törs jag skriva ännu mer om Edward Cullen?

Då min flickväns lillasyster i veckor förklarat att detta är dagen då ingenting får gå fel. Då vi fick tag i biljetter för att kunna se den under premiärdagen. Då det är väl värt ett inlägg, och jag måste få ut det, eftersom det bubblar inuti mig tänker jag berätta om Edward Cullen. Och del två i Twilight-sagan, New Moon. Om jag sa Twilight två så skulle jag få varma fiskar och grillas över sakta eld, fick jag minsann veta, så… New Moon, here we go.

Gick alltså på bio. När vi gick in för att hämta ut biljetterna stod en flicka och kramade helkroppskartongbilden av Edward. Okej? När vi så lämnade foajen för den dunkla biosalongen sa biljettklipparmannen att jag var man nummer sju. Det var en stor biograf med balkong. Undrar om filmen appellerar någon speciell målgrupp?

Långt fram hade vi våra platser, så jag såg inte så bra hur det såg ut bakåt, men det verkade vara fullt ut till sista sidplatsen längst fram. Jag försökte snurra och såg att flera bar t-shirts som hävdade att de ingick i Team Edward eller i Team Jacob. Tänk att få ett eget team…

Sedan mörknade det i salongen. Bioduken började spela upp… ett illtjut, likt journalfilmer jag sett om när Beatles kom till stan, från hundratals tonårsstrupar… till en trailer på Snabba Cash. Miramax (eller nåt sånt) presenterar… nytt illtjut. New Moon. Illtjut. Första scenen. Gammal tant i skogsbryn. Litet illtjut. Edward Cullen i ultrarapid på en äng – illtjutens illtjut. Flickan intill mig börjar gråta! Sedan, och då ber jag att få hänvisa till Saras blogg från förra veckan, dök varulvarna/de baröverkroppade jättemännen upp. Ja, ni förstår. Det lugnade ner sig emellanåt, men tidvis fick man lita till undertexterna, eftersom det inte fanns en chans att höra vad som sades, bioljudaggregat till trots. Jag var beredd på att min bioupplevelse skulle bli speciell. Eleverna på gymnasiet hade varit triggade hela veckan, med planer på att hyra egna biosalonger, för att ingen skulle få förstöra deras möte med Edward/Jacob etc. Så jag blev inte särskilt upprörd över biobesöket, snarast fascinerad.

Filmen New Moon? Jo, jag tyckte om. Den motsvarade förväntningarna av romantisk college-film med skruv. Jag tycker rollbesättningen är bra, och eftersom jag tycker När Jag Hör Din Röst, som boken heter på svenska, är delvis lite långsam, gjorde den sig nästan bättre som film.

En fika på Viksjö bibliotek?

En grå vinterdag i Viksjö…
Även idag vägrar solen att titta fram, istället är det lika grått nu på eftermiddagen som det var i morse. Men det finns ingen anledning att känna sig nere- tvärtom!

Är inte en dag som denna som gjord för att man ska tillbringa den i soffan, med en bok- och en kopp kaffe? Eller varför inte en kopp te?

Kom in till oss på biblioteket i Viksjö, köp en kopp nybryggt, doftande kaffe och slå dig ner i den sköna röda soffan med en bok eller en inspirerande tidskrift?
Glöm det grå vintervädret utanför dörren och njut!

/Eva Brünahl

Jag vill ha fler män i bar överkropp!

I natt har New Moon biopremiär i Sverige. Hysterin är större än någonsin. Jag vet inte riktigt, men jag gillar på något sätt hysterier. Jag tycker det är likvärdigt med att ha ett passionerat intresse eller hobby. Eller vad säger jag, det är ju klart att Twilight är ett intresse! Precis som Harry Potter. Harry Potter är ju faktiskt ett universitetsämne nu för tiden, så man ska passa sig för att skaka på huvudet åt liknande fenomen. För när något blir ett fenomen, då blir det även värt att forska i. Varför älskar så många Twilight? Skulle vara urkul att skriva en avhandling om. Det säger verkligen något om vår kultur och vårt samhälle.

Men det var ju inte det här jag skulle skriva om! Jag skulle ju skriva om män i bar överkropp för sjutton!

Jo. Twilight har blivit anklagad för att befästa föråldrade könsmönster, och ptja, inte vet jag, inte mer än annan romantisk Hollywood-komedi skulle jag vilja påstå. Är det inte egentligen lite roligt att det är Edward som vill vänta med sex tills de är gifta och Bella som blir frustrerad? Är det inte lite kul att det är töntiga, buttra, klumpiga (visserligen vacker som en dag) Bella som lyckas snärja skolans mest populära kille?

Och en hel massa ögongodis har man ju att kika på i filmen. Varvulvarna är trötta på att ha sönder sina skjortor så därför går de alltid runt med bar överkropp när de är människor. Mums! Man kan visserligen fråga sig om det här är rätta vägen att gå mot jämställdhet, men eftersom det går så jädrans långsamt så jag tycker ändå att det här är en av vägarna. Så mycket urringade tjejlinnen och wet t-shirt-contests som vi har sett i våra liv så är det härligt med uppenbart riktad tjejdregel. Mer sånt! Ska män få dregla, ska kvinnor få dregla. Jämställt och bra.

Men huruvida filmen har kvaliteter eller ej återstår att se, men äh, jag gillade första, jag tror inte jag blir besviken.

/Sara Lind

Hur är man bara helt normal?

Av en ren slump hamnade Johanna Lindbäcks bok Tänk om det där är jag i mina händer. Jag började undrande bläddra lite i den och sen kunde jag inte släppa den ifrån mig.

Agnes flyttar till Umeå och ser plötsligt möjligheten till förändringar. Hennes föräldrar är ju så mycket gladare efter att de flyttat ifrån Stockholm, så varför skulle inte hon också kunna bli det. Kanske kan andra året på gymnasiet bli bättre än det första?

Agnes bestämmer sig för att det ska gå. Det ska bli en ny Agnes av henne i Umeå. Hon ska vara social, öppen och normal. Helt klart inte så där helt FEL. Vara bara helt NORMAL i precis allt.

Hennes plan verkar fungera. Men hur länge ska man orka anstränga sig för att vara glad? Hur mycket ska man jobba på det där med att vara populär? Kommer det naturligt, liksom av sig själv, efter ett tag?Och vad händer om man är för på? Eller kanske inte hör av sig på ett tag?

Det är ju inte så lätt att bara helt plötsligt bli sportig, partypingla eller proffs på dataspel. Tänk om man egentligen bara vill lägga sig på sängen med en bra bok? Eller är det så viktigt att ha gemensamma intressen? Samma smak? Kanske betyder det ändå något. Det där med att känna sig trygg och avslappnad i samtalet med någon annan. Att bara vara…HELT NORMALT.

Om du vill läsa något trevligt eller något som låter dig att skratta så kan du lämna tillbaka boken...

Boken som jag har läst börjar med något olyckligt och har ett olyckligt slut.

Författaren heter Lemony Snicket och han är min favorit, han är engelsk och när han var liten så gick han i en privat skola som bara var för killar. Boken är både spännande och lite skräckig, men den är bra.

I den första boken så beskriver författaren de tre barnen Baudelaire, den största flickan hette Violet och hon är en uppfinnare, hon har alltid ett hårband runt håret så att hennes hår inte skulle trilla ner på hennes ansikte, eftersom hennes tankar alltid är fulla med uppfinningar och lösningar. Klaus, den mellersta brodern har på sig glasögon och han var den smartaste eftersom hans föräldrar hade ett stort bibliotek i deras stora hus, och han hade läst alla böcker och han kunde allting utantill. Och så glömmer vi inte den lilla systern som bara var ett spädbarn, hon hade jättestora vassa tänder som hon bet saker med, och detta var det enda intresse hon har, hon kan inte prata så att andra förstår henne, bara hennes syskon kan förstå henne, till exempel "gaga" som de flesta barn säger.

Du kanske har undrat varför jag har kursiverat hade, jo! Det som jag vill komma fram till är att efter alla beskrivningar som författaren har nämnt, så är de på stranden och Herr Poe som var en god vän till deras föräldrar såg dem och sa till dem att deras föräldrar har dött i en eldsvåda!

Det som jag har tyckt som var jättebra med boken är att han skriver svåra ord och förklarar vad de betyder, som hjälper mig med att förstå berättelsen och om jag kanske ska bli författare när jag blir stor. Men det som jag tycker är ovanligt och som jag aldrig har läst förut är att själva Lemony Snicket säger i början av boken att ”Om du vill läsa något trevligt eller något som låter dig att skratta så kan du lämna tillbaka boken, för att just denna bok beskriver bara något olyckligt”.

Det finns också en film om Syskonen Baudelaires olycksaliga liv men den är lite annorlunda, ni kanske vet vem Jim Carrey är, han spelar rollen för Greve Olaf. Det vore intressant om du kollar på filmen och läser böckerna.

/Mehdi Al-Hakim, prao-elev Jakobsbergs bibliotek

Bokbytardagen når nya höjder!

Extra mycket böcker lämnades in i år. Mycket finns också kvar att fynda helt gratis! Skynda nu innan vi plockar bort dem. I år byttes 1261 böcker, vilket är 150 st fler än förra året.

Som alltid har vi långa ringlande köer utanför biblioteket när det är dags att byta böcker. Det gäller att vara först på plats!

Många vill byta sina böcker. Den första timmen är det helt knökfullt på Hyllan. De flesta hittar också guldkorn bland de flera tusen böcker som lämnas in.

Delegera?

Igår fick jag ett uppdrag av en kollega. Roligt, förvisso, men när jag promenerade ut bland hyllorna blev jag förvirrad, så jag behöver hjälp. Finns hjälp därute? Uppgiften jag fick löd: ”Andreas, en svenskvikarie behöver noveller som INTE har vanligt manligt perspektiv.” Kul, tänkte jag. Sen undrade jag vad som menades. Min arbetskamrat visste inte mer än jag, men vikarien skulle komma tillbaka. Äsch, det måste väl finnas massor av noveller som saknar manligt perspektiv, ur olika aspekter. Så får hon välja ut vad som är intressant. Så iväg, penna i högsta hugg.

Först tänkte jag Miranda July. Men jag har inte läst hennes noveller. Inte heller Margaret Atwoods Leva i Synd. Inte Virginia Woolf, Inger Edelfeldt, Pia Juul, Petra Revenue, Jonas Gardell. Förmodar bara att de är bra och inte har manligt..? Rebecca berättar om Claire Castillon, men henne har vi inte på gymnasiebiblioteket.

Vad har jag läst egentligen?

Då kom jag på! En av de absolut bästa novellerna jag läst, En Ros Åt Emelie av William Faulkner handlar ju om en kvinnas hemlighet. En stark, egensinnig, ur djupet tragisk, gotiskt ödesmättad historia. Fantastisk! Men sedan börjar tvivlen infinna sig. Är inte berättaren manlig, men berättar om ett kvinnoöde? Och är inte hon ett mysterium? Och hur är det med kärleken egentligen? Handlar det om en konventionell relation som slagit över en gnutta? Vill min uppdragsgivare ha kvinnoöden eller vill hon historier som bryter konventionerna på andra sätt? Min nästa idé är lika bra, likadan och slår ner på mig med samma tvivel. Kusliga Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman. Den har åtminstone inte manligt perspektiv på en fläck, men där är inte mycket kärlek. Och huvudpersonen mår inte helt bra. Jag kommer på Oscar Wildes Spöket på Canterville, med en orädd amerikansk flicka i huvudrollen, som sätter alla dammiga (genomskinliga) män på plats, fast hon har ju hjärtat på rätta stället, förstås. John Ajvide Lindqvist har skrivit ett par annorlunda noveller med kvinnliga (?) huvudpersoner som kanske kan fungera. Majken om en snattande dam, och Gräns, om en kvinna på tullen. Men går de att sätta som antites till de manliga perspektiven? Hur fungerar Leonora Carringtons absurda novellsamling Den Ovala Damen?

Som ni ser så jag har kul, men är brydd.

Hjälp? Nån?

China calling

Jag har semester. En väldigt lång semester. Ändå har jag svårt att helt glömma bort mitt kära jobb. Så, varsågoda, en liten bildsvit från det litterära Kina:

Så här ser Kinas nationalbibliotek ut. Sjukt häftigt både in- och utvändigt.
På Naturhistoriska museet i Peking finns det Mamma Mu-böcker att köpa.Milleniumhysterin har drabbat även Österlandet. På marknaden i den koreanska området Wudaokou såldes en stor mängd piratkopierade böcker. Piratkopierade böcker stöter man inte på varje dag, men bland dessa fanns alltså Stiegs samlade verk.
Självklart var jag tvungen att ta med mig en bookcrossingbok på min resa. Sara tjatar alltid om Väggen av Marlene Haushofer, så den fick det bli.

Etik och moral på Bokbytardagen

På lördag smäller det - för 26 året i rad! Bokbytardagen har blivit en stående favorit bland Järfällas medborgare, det väller in böcker varje år. Jag gillar matematiken - vi får in flera tusen böcker och chansen är med andra ord ganska stor att alla kan hitta något i just deras smak. För jag, till exempel, jag älskar gammalt med affektionsvärde. En halvsliten Karin Boye skulle vara guld värt för mig. Medan andra vill ha nytt, fräscht och modernt - det finns också!

Jag som jobbar här på biblioteket har upplevt 5 år av Bokbytardagar. Jag får se alla böcker i förväg, jag. För att inte plocka åt mig mina favoriter innan lördag har jag inrättat några regler som bör följas.

1. Jag får aldrig ta en bok om jag inte själv lämnar in någon.

2. Jo, det kan jag få, men då måste det vara i slutet av dagen när jag vet att ingen annan vill ha just den boken jag vill ha. Och det händer, det med, jag kanske har lite konstig smak.

Det kanske är all etik och moral man behöver ha inför Bokbytardagen. Men jag rekommenderar alla att stampa vid porten kl.11 för det är då som godbitarna går åt!

Tvärsöver

På gymnasiebiblioteket skyltar vi varje fredag nya böcker. Två bord precis vid entrén får agera godisbord med trycksvärterykande nyheter. Där står de nya ihopträngda, skallrande och skälvande av berättelser som de ännu inte berättat för någon endaste enda besökare. Mittemot lånedisken – precis tvärsöver här, om ni vänder på er – just så, precis där ja, står de och hoppar på stället, fulla av ord. Kloka, spännande, roliga, vackra och grymma.

Och här sitter jag. Varje vecka flörtar nya böcker med mig, och denna veckan är det lite extra jobbigt. För mittemot mig sitter Scott Westerfelds De Rätta – en framtidsroman om vådan med att inte vara vacker. Bredvid den står Margaret Atwoods pastella efter katastrofen-roman. Där kikar fortsättningen på Hungerspelen av Suzanne Collins fram och intill den erbjöds jag av Nahguib Mahfouz att besöka Kairos Middaq-gränd. På andra bordet står H.P Lovecrafts Vid Vansinnets Berg, för den som vill uppleva saker som är lite utöver det vanliga, åt det hemska hållet, och sedan en bok som jag inte vill läsa. Men efter den står där Desirada av Maryse Condé. Och sådär fortsätter det.

Men jag måste hålla mina händer borta. Dels har jag redan en personlig att-läsa-lista som sträcker sig härifrån till Södertälje, sedan har jag verkligen inte förstatjing på dem. Speciellt inte när gymnasiebiblioteket minsann har stammisar som skuttar fram, glada i hågen och förkunnar att:
- Snart är det fredag (nu är det då inte snart fredag, men när de säger det, så är det snart fredag).
- Jag vet (svarar jag då). Visst är det skönt?
- Nejnej, inte för helgen. För att då sätter ni upp nya böcker!

Det har de listat ut. Så jag får gott sitta här på min sida lånedisken och sucka, drägla lite och tänka, att böckerna finns ju kvar.

Aldrig mer fel kö

Det har skrivits om e-böcker och läsplattor tidigare här på bloggen. E-böcker har funnits på biblioteken ganska länge, men det senaste halvåret har intresset för läsplattor ökat markant. De är ju fortfarande ganska dyra, men med den här översikten kan du bilda dig en uppfattning om olika läsplattor och inköpsställen.

Dessutom har vi precis i dagarna utökat vårt e-boksbestånd med ca 140 titlar. Perfekt för de där populära böckerna där kön aldrig verkar ta slut. Ingen risk att man väljer fel kö, de är ju alltid tillgängliga.

Några exempel på populära böcker som finns som e-bok:

Kunzelmann & Kunzelmann
av Carl-Johan Vallgren,

Mordets praktik

av Kerstin Ekman

eller

Mikaels Nyquists När barnet lagt sig.

Fler nyheter finns här, eller botanisera helt fritt!

Ett amfibiskt hjärta

Igår delades Mare Kandre-priset ut. Ett pris som tillfaller poeter som skriver i Mare Kandres anda. Prismottagaren i år blev Jonas Brun, kanske mer romanförfattare än poet, men Kandre själv balanserade ju alltid på gränsen hon också. Jonas Brun kom i år ut med en sprillans ny - ganska söt - roman som heter Det amfibiska hjärtat. Åh titeln låter lovande! *springer genast och lånar innan någon annan hinner före*

Men nu måste vi prata allvar här. Mare Kandre. Hon dog när hon vara bara lite över 40, för snart fem år sedan. Jag har precis börjat upptäcka detta fantastiska författarskap. Jag har nyss läst en av hennes tidigaste romaner, Det brinnande trädet, och hennes sista, Xavier. Väldigt olika. Väldigt bra. Och de två romaner som anses vara hennes höjdpunkter, Aliide, Aliide och Bübins unge har jag inte ens öppnat pärmarna på än. Fy så mycket fantastiskt man har kvar att läsa, uppleva, famla efter, vandra i och älska!

Det sägs att Kande är lite ovanlig eftersom hon läses ungefär lika mycket av män som av kvinnor. Det kanske stämmer - det är nog lite ovanligt. Undrar varför? Uppsatsämne? Hmmm...

Läs läs läs vad som helst av Kandre! Hetaste tipset idag!

Ett litet hål i mörkret

Så här veckan efter Alla helgons dag, då många av oss gjort besök på kyrkogårdarna och kanske tänkt lite extra på nära och kära som gått bort, tänkte jag tipsa om Ingrid Olssons bok Ett litet hål i mörkret. Kanske borde jag skrivit om den redan förra veckan, men den känns ändå aktuell då ämnet döden är något som kan ha kommit upp under helgen och denna bok behandlar ämnet på ett fint sätt tycker jag.

Det blir ljust när man dör.
Jag har läst det någonstans.
Att den som dör liksom går in i en tunnel.
Sen blir det väl mörkt. För alltid på nåt sätt.

Men det är inte sjuttonåriga Calle som dör. Det är alla andra… pappa, farfar och den där fågeln på skolans tak. När farmor åker in på sjukhus stannar livet upp och det blir mörkt. Tunneln till ljuset blir titthålet i dörren där han kan kika på grannflickan med den röda halsduken. Hon symboliserar hoppet i Calles liv under den här svåra perioden. Ett litet hål i mörkret. Men ska han orka och våga kontakta henne?

Calle bär runt på sin kamera och har ett öga för detaljer. Han registrerar allt men det reflekteras egentligen inte över det. Vi får själva läsa in vad som händer inom honom. Ingrid Olsson låter oss i korta stycken se små ögonblick utifrån. Formatet öppnar upp för egna tankar. Författarinnan gör ämnet döden tillgängligt och verkligt för unga. Texten är lättläst men ämnet är tungt. Att boken förra året nominerades till Augustpriset förvånar inte.

Topp 3: Parallella universum

Tänk om Jag finns i fler världar. Tänk om det finns flera miljarder av MIG i andra dimensioner. En armé av mini-me's som gör revolution. Denna tanke har nu massproducerat sig genom alla mina nervtrådar och hjärnceller och resluterar i .... ta da!

Topp 3: Parallella Universum!

3. Tredjeplatsen kneps av boken Interworld sent igår kväll. Jag har tänkt läsa den länge, men igår kväll blev jag så trött på vad allt vad tentor och uppsatser heter att jag tog första bästa bok ur bokhyllan som INTE var kopplat till "hur tystnaden som litterär effekt förstärker det psykologiska dramat inom kärnfamiljen bla bla bla". I Interworld av Neil Gaiman och Michael Reaves möter vi Joey som har så fruktansvärt dåligt lokalsinne. Han kan inte hitta sin handflata om han så har en karta tatuerad på handryggen. Under en lektion i "social studies" går något fruktansvärt fel och Joey hamnar i ett parallellt universum. Han blir en "Walker", en av få människor som kan gå mellan världar. Sakta men säkert börjar han inse sin egen betydelse.

Jag läser ogärna på engelska, det har blivit nått slags tic, en omotiverad skräck, men den här boken var jag fast i från första raden. Beskrivningarna är så lekfulla, färgglada, mönstrade, grafiska - fantasin har inga gränser. Det är ett utmärkande drag hos Neil Gaiman, och jag tror man ibland behöver en startsträcka för att "komma in" i hans stilistiska sätt. Man behöver vänja huvudet vid att inget är som det verkar, allt är upp-och-ned...

2. Andraplatsen - helt otippat blir det en film som är BASERAD på en bok. Helt tokigt! Hur ofta är en film bättre än en bok? Coraline är en animerad film, baserad på boken av Neil Gaiman (hmm jag ser ett mönster i min topplista). Coraline är nog den bästa animerade filmen - någonsin. Alltså - dataanimerad, ni vet. Inom tecknat finns det så mycket andra guldkorn... Coraline flyttar till ett nytt hus, där hon blir ignorerad av sina botanikerfanatiker till föräldrar. Hon hittar en dörr som leder henne till samma hus, samma föräldrar - bara det att den andra pappan och den andra mamma är mycket snällare och uppskattar henne. Det är bara det att istället för ögon har de knappar... *rys* Läskig men sensationellt vacker film!

1. FÖRSTAPLATSEN - går kanske inte helt otippat till Philip Pullmans makalösa triologi Den mörka materian. Guldkompassen är första delen - och kanske den bästa - men i den bara anar man vad som komma skall. I följande delar får vi möta helt nya karaktärer, och man vandrar mellan världar med hjälp av en kniv. Man skär helt enkelt upp en port till nästa dimension. Ondskan är närvarande och jagande, Lyra och Will kämpar mot de starka krafterna, men det sliter på själen...

Guldkompassen finns även som film på biblioteket!

Bubblare 1: Alice i Underlandet

- har aldrig hunnit läsa Lewis Carrolls häftiga berättelse, men ska såklart. Men just nu finns det inget som går upp mot att Tim Burton snart har premiär på bio med sin version av Alice!

Bubblare 2: Tv-spelet Kingdom Hearts 2 - till Playstation 2. Här kan man snacka om parallella universum! Sora, Kalle Anka och Långben åker med sitt rymdskepp mellan olika världar. Där träffar de på Disneys allra ondaste figurer - kanske är Drottningen i Törnrosa en av de mest obehagliga någonsin!