I begränsningen visar sig mästaren del 3

Nobelpristagare Doris Lessing behöver knappast någon närmare presentation. För sådär en 15 år sedan gjorde jag min första bekantskap med henne när jag av en slump började läsa Det femte barnet. Historien om det unga, nygifta paret David och Harriet som drömmer om en familj med många barn i ett stort hus på landet har fängslat åtminstone ett par generationer av läsare. Harriet och Davids önskan om en stor familj slår kvickt in och de lever i något av en idyll, om än en något pengaträngd sådan, i sitt viktorianska kråkslott till hus. Det lyckliga livet varar ända tills Harriet blir gravid med deras femte barn – en pojke som får namnet Ben. Redan som ett litet foster visar Ben sina mörka krafter och efter att han har fötts blir inget sig likt i familjen. När jag läser om boken känner jag en lätt avsmak - än tydligare än vid första läsningen - över att David och Harriet tydligen måste straffas. Straffas för att vilja vara lyckliga. Straffas för att vilja ha mer än vad normen erbjuder. Nog är de både naiva och ganska egotrippade där de lever i sin egen lilla världsfrånvända lyckobubbla, men att straffas med ett barn som Ben - det är ganska skoningslöst av vår kära Doris.

Ljudmila Ulitskaja blev jag bekant med när jag läste en kurs i rysk litteratur på det glada (nåja) 90-talet. En lågmäld och bitvis lite karg roman berättar historien om den färglösa tillika menlösa bibliotekarien Sonetjka som en dag lyfter blicken över biblioteksdisken för att låta sina ögon möta den mans som kommer att bli hennes livs kärlek. Att mannen är en lägerfånge på permission är inget som bekymrar henne nämnvärt. Äktenskapet kommer att bli en uppvisning i självuppoffring, förödmjukelse och martyrskap. För Sonetjkas del alltså. Men trots alla motgångar knegar Sonetjka tappert på med böjt huvud. Så här när jag försöker beskriva boken förstår jag att den kanske inte låter allt för lockande. Men det är en fin berättelse om ett enskilt kvinnoöde som man får följa parallellt med ett Ryssland som under 1900-talet är med om många nog så dramatiska passager.

Den norska författaren Björn Sortland kom jag i konktakt med genom en kollega när hon boktipsade om hans två senaste böcker. Boken med den underbara Springsteenrefererande titeln Alla har ett hungrigt hjärta kom att bli den första jag läste. Ina är en snäll, klok men ganska alldaglig flicka. Ina kan spelets regler. Hon vet att man lämpligen blir kär i någon som spelar i ungefär samma liga som en själv. Ändå förälskar hon sig i en overkligt vacker ung man, en man hon på förhand vet aldrig kommer att bli hennes. Och fast Ina har dessa föraningar kan hon ändå inte låta bli att tillbringa hela kvällen med honom när de möts på en fest. Inte heller kan hon låta bli att ha sex med honom när natten blir till gryning. Inte ens vetskapen om att han har en flickvän hindrar henne. Ina är som förtrollad, förhäxad, förälskad och naturligtvis även befruktad.

Av bara farten fortsatte jag med den tillika tilltalande titeln: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn även den av Björn Sortland. Det är en berättelse som med glasklar skärpa går rätt in i hjärtat. Historien om Markus och Ingrid som båda är strax under de 20 är en passionerad och totalt uppslukande betraktelse över den första himlastormande kärleken. Men där den första kärleken ska vara fylld av drömmar, framtidsutsikter och förhoppningar skuggas Ingrid och Markus hela tiden av det ofattbara. Det ofattbara i form av döden som ständigt flåsar dem i nacken. Vad är så skört... blir en grym men samtidigt en förtrollande vacker berättelse om att hinna älska för ett helt liv när man bara har några få månader på sig.