Under vulkanen

Gör jag det för enkelt för mig själv när jag tar mina för några år sedan skrivna, numera inte längre tillgängliga boktips och lägger ut dem här? Jag känner det ibland som att jag åker snålskjuts på mig själv, men samtidigt… samtidigt är det här litteratur som jag känner varmt för. Se bara nedan, där jag verkar ha utfört ett grövre träningspass under läsningen av Malcolm Lowrys Under Vulkanen. Jag vill ju då och då synas på bloggen, och särskilt nu, då jag ett längre tag befunnit mig en bit bort från en bra bok (otur, helt enkelt. Inte värt att orda om) kan jag ju tryggt hysta fram en gammal god klassiker när jag tycker jag tigit längre än nog. Jakobsbergs exemplar tycks ha varit utlånat i två år, men som jag förstår det kommer den i nytryck från Modernista i höst. Före min tid med en gammal recension av en gammal bok. Här hystar vi dessutom paradoxer. Ta skydd.

Malcolm Lowry hade tänkt skriva en romancykel, ”The journey that never ends” men Under Vulkanen tog honom tio år och blev hans enda bok. Han levde själv ett kringflackande liv, och brottades med grava alkoholproblem.

Så gör även bokens huvudperson, den före detta brittiske konsuln i Mexiko. Boken utspelas där, under en enda dag, händelsevis högtidsdagen ”De Dödas Dag” då ortsbefolkningen minns sina döda. Konsuln super i efterdyningarna av ett sprucket äktenskap, brustet just till följd av hans myckna drickande. Nu är han ett självhatande, cyniskt vrak, när, just denna dödens dag, hans exhustru återkommer för att se om relationen, och konsulns liv, ändå står att rädda.

Boken är visserligen kronologiskt berättad, men är trots det inte alls lätt att läsa. Det dramatiska pågår mellan raderna i det outsagda. Det går att förstå varför den tog tio år att skriva. Och att den, faktiskt, åtminstone i den anglosaxiska världen, betraktas som en av 1900-talets stora romaner. Den har f’resten också filmats av John Huston med heder.

Jag älskar den här boken. Den är hjärtskärande obarmhärtig och underbart vackert skriven. Trots att den utspelar sig under en enda dag är händelseförloppet så dramatiskt och ödesmättat att jag hinner med att ena stunden vilja rulla ihop mig i fosterställning, nästa stund slå boken i väggen i frustration över konsulns självförstörande, ansvarslösa egoism, för att ögonblicket senare sitta käpprakt upp och sluka sidorna i hopp om hopp.

Läs den när den återkommer. Men låt det ta sin tid. Varje ord är godis.