Skåpmat del 2

Det blev ju inte som jag hade tänkt min sommar, bloggledes. Med Mattias hjälp frammanade jag före semestern en famnfull gamla recensioner som jag tänkt dosera ut med korta mellanrum efter att ha toppat dem lite med saxen, men det gick åt pipsvängen. Kanske lika bra att jag stängde av jobbet för några veckor, även om läsningen som sådan inte gjort det minsta uppehåll. Till största läsupplevelserna innan och under semestern utnämnes härmed Svärdet i stenen, tillsammans med Styggelsen och Unwind, av olika skäl, men av samma anledning – riktigt bra! Tackar. Inget bloggande dock.

Men nu är jag tillbaka i min stol bakom min disk och två sommarjobbare pinnar på, samtidigt som de som ska gå sommarskola för att komplettera sina betyg börjar dyka upp och in på gymnasiebiblioteket. Jag vill ju inte lägga mina gammeltexter ifrån mig bara för den skull. Allt det här skrev jag ju för att jag tyckte och ville berätta om. Så det kan väl användas då och då när andan faller på. Men de måste nog allt klippas till lite i kanterna. Ja. En gnutta.

Det här skrev jag för två år sedan, strax efter att jag bokpratat om boken på en bok & mat-session. Länge pratade jag, kommer jag ihåg. Nervös var jag. Boken jag pratade om var Färden genom mangroven av Maryse Condé som just hade översatts till svenska. Det blev ungefär såhär.

Boktiteln syftar till en fiktiv bok, som den landsflyktige haitiern Francis Sacher försökte skriva innan han hittades död, med ansiktet neråt i leran, utanför byn. Så nu får vi vara med på Francis Sachers likvaka. Enligt traditionerna på ön ska det nämligen vakas hela natten över en död människa, även om han var en främling i byn, inte ens från Guadeloupe, och trots att han var hatad. Folk undrar vem som mördat honom, för så hatad som han var måste någon ha tagit honom av daga.

Så får vi oss serverat Francis Sachers historia under natten, ty alla deltagare i vakan har sina minnen av haitiern, och de berättar i var sitt kapitel – och här ges oss ledtrådar till vem han var, varför han dog, och varför han gömde sig i den avsides byn på Guadeloupe, men vi får också, i mycket vackra ord, veta mer om dem som berättar, och om byn, och om Guadeloupe.

Färden Genom Mangroven tar mig till en plats långt borta, dit jag aldrig kommer. Den är mycket vacker, mycket sorgsen. Den är full av skrock, demoner, och en natur som är så påtaglig att man kan hö

ra hundarna och fåglarna kring byn, man kan känna dofterna och fukten. Den är spännande som en okonventionell deckargåta. Jag vill mycket gärna veta varför Francis Sacher gömde sig i byn och varför han dog där.

Och jag unnar, önskar att livet för Francis Sacher blivit lite annorlunda, att han inte varit så illa åtgången, bitter och cynisk.