Utsidan räknas

För längesedan skrev jag ett inlägg om boktitlar som tilltalar, talar för sig själva och lockar till läsning.

Minst lika spännande är det med bokomslag. Visst kan det vara omslaget som avgör när man går och botaniserar på biblioteket utan att veta vad man letar efter? En ständigt pågående diskussion på biblioteken är hur man säljer in en fantastisk bok som har en tråkig framsida, särskilt till barn och ungdomar.

Jag fascineras också av hur olika det kan bli i olika länder.
Ta de här tre olika utgåvorna av Presidentens hustru/American wife. Den svenska utgåvan är urläcker, den brittiska med cykeln är också tilltalande, men den amerikanska med bruden?
Hur tänkte förlaget, det undrar jag.

Ett sådant utseende hade antagligen inte gått hem i Sverige, men vill man ha den på engelska finns ju risken att det är just den utgåvan man hittar. Den vi har på biblioteket ser ut just så, det är trist för då har jag inte alls lust att tipsa om en annars mycket läsvärd bok.

Det finns fler än jag som reagerar över utgåvorna i olika länder. Kajsa Ingemarssons bok Bara vanligt vatten kom nyligen ut på finska och hon var inte alls nöjd med omslaget, vare sig på den eller på Lyckans hjul. Det kan man läsa om på hennes blogg. Däremot verkar hon, liksom de som kommenterat inlägget, gilla de tyska omslagen, som är alldeles för romantiska för min smak.

På Kajsas blogg under "Mina böcker" kan man titta på olika utgåvor av hennes andra böcker. De svenska har nästan genomgående en eller flera kvinnor på framsidan. Inte vet jag vad det betyder, men visst är det lite spännande? Jag misstänker att de ska påminna om varandra så att man ska känna igen en bok av en författare man tycker om. Det stämmer definitivt om de två senaste av de tyska utgåvorna och det går definitvt att applicera på andra författare.

Missa inte heller den polska utgåvan av Små citroner gula. Igen måste jag fråga, hur tänkte förlaget här?

Fast i bloggosfären

Lite sent ute började jag för något år sedan följa några bloggar. Bloggandet har ju pågått en tid men jag hade inte riktigt fastnat och följt några bloggar på allvar. Att börja följa en blogg innebär ofta att man hittar andra bloggar som författaren länkar till, ofta inom samma ämne. Och vips har man fastnat i en annan blogg som man bara måste läsa. Efter att samlat på mig några bloggar insåg jag det fiffiga med RSS-läsare dvs att från en och samma sida se när de bloggar jag följer uppdateras. Det finns ett antal varianter på nätet.

Efter ännu ett tag och ännu flera bloggar börjar ett behov av att kategorisera alla bloggar för lite mer överskådlighet. Sagt och gjort blev det tre kategorier i följande storleksordning: 1. mat, 2. bibliotek, 3 vänner. Så vad säger nu detta om mig? Kanske: 1. Jag gillar mat, 2. Jag gillar mitt jobb... ? Helt plötsligt känner jag mig lite enkelsårig, kanske måste utöka min intressesfär?

Vad säger ditt bloggläsande om dig?

Vad är då det vanligaste att blogga om? Mode, mat, barn, böcker? I rapporten Svenskarna och Internet av Olle Findahl utgiven av World Internet Institute läser jag att de flesta bloggar om sig själva, sitt vardagsliv med barn, djur, resor, mode och kläder. 25% av alla bloggar handlar om ett särskilt ämne som musik, foto, spel, konst, litteratur etc. 6% av bloggarna handlar om politiska frågor.

Om du är intresserad av fakta och statistik om internet så titta in på sajten Internetstatistik och fördjupa dig i lite härliga siffror!

Känner du dig inte helt hemma på det här med bloggar och andra fenomen på internet så anmäl dig till webbkursen Sociala medier. Läs mer här. Det finns möjlighet att få hjälp på närmaste bibliotek i Stockholmstrakten så passa på!

Grattis lilla bäbisen! Alltså bloggen...

Idag fyller Järfälla folkbiblioteks blogg ett helt år! Tiden har verkligen gått fort. Det har varit ett händelserikt år för biblioteket i Järfälla med allt med den nya tekniken och uppdateringar av datasystem och nya arbetssätt och nya medier och all häftig programverksamhet. Jag är tacksam för bloggen, jag tycker den är ett utmärkt verktyg att kommunicera med. Det finns så mycket på ett bibliotek som lätt glöms bort i hyllorna, och då behövs det instrument att lyfta fram dessa guldkorn med.

På bloggen har vi skrivit 310 inlägg. Det är ändå ganska nära ett inlägg om dagen!

På bloggen har vi under ett år haft 25 606 besökare, enligt vårt statistikprogram. (40 760 page views vad nu det beyder egentligen)

96, 69 % kollar på vår blogg från Sverige, men även några hundra från Storbritannien och USA finns där och smygläser. De flesta hittar vår blogg via kommunens webbplats, men även en hel del sökningar på Google leder hit.

Mest kommentarer har det blivit på inlägget Vem är det egentligen som skymmer kulturen!?

Mest kändisspottade har vi blivit av Katerina Janouch på hennes blogg i februari 2009 (inlägget från 10 februari 16.30).

5 st författare har gästbloggat inför sina författarbesök hos oss! Se inläggen här.

Jag ser fram emot ett nytt bra bloggår!

Lite prestationsångest...

Jag har nu smärre prestationsångest. Det här blir mitt hundrande inlägg på bibblans blogg. 100! Vilken siffra! Men jag vet då rakt inte vad jag ska blogga om! På ett vis kanske man skulle kunna summera mitt bloggliv, men det känns mer lägligt till nästa vecka när.... (hyssj hyssj) bloggen fyller ett år! Hyssj, Inte låta bloggen höra om vårt surpriseparty...

En blogg är en konstig sak egentligen. Ibland måste man tvinga sig själv att skriva och ibland flöder fantasin. Det som är bra med en jobblogg är att man faktiskt måste skriva. Det är en arbetsuppgift (visserligen på mitt eget bevåg). Det kan låta tråkigt, men jag producerar aldrig så bra eller kreativt som under tvång. Jag skriver aldrig bara för att det är roligt eller bara för mig själv, utan det blir roligt och handlar om mig - bara för att det måste. Mycket bra. Både att bloggen är som min egen dagbok, men även som en dagbok för biblioteket. Tänk vad mycket man skulle glömma bort om man inte skrev ned det. Både jag och biblioteket. Vi är lite virriga båda två.

Så. Mitt hundrade inlägg. Det blev inte så mycket mer än det här. Vi stänger biblioteket om fem minuter. Och sen ska jag frossa i skräck. Skräckdagen 30 oktober närmar sig. Gruvligt.

Det här med småstadsidyll...

I och för sig är ju Gävle ingen småstad med sina hundratusen invånare, men klimatet där i södra norrland är ändå idylliskt och norrländskt. Jag tror att Gävle tycker om att ligga i Norrland, fast vi slipper den värsta kylan och den mesta snön. Lagom. Det finns en park som alla tycker om. Det finns ett bibliotek som har öppet alla dagar i veckan (japp, även på julafton, nyårsdagen - you name it!) och det finns ett renodlat musikbibliotek (som har en blogg). Det finns Åhléns och Idol-tvåan Alice bor lite utanför. Det finns en bock som brinner runt jul. Men jag hann se honom, bocken, innan han blev ett svartnat kolskelett. Bockens blogg dog förstås samma dag, det var lite synd.

Jag brukar fira jul i Gävle. Så även i år. Mamma och jag går alltid och gympar på Friskis på julafton. Det är gratis och de släpper in ALLA. Fönsterrutorna är alltid igenimmade efteråt. Det finns alltid minst en person som är utklädd till jultomte, han bär skägg, lösmage, luva - hela kitet. Friskisledaren har en luva med blinkande stjärnor. De spelar de töntigaste jullåtarna som finns, alltså riktigt töntiga, men det gör ingenting. Efter gympan är det ett lotteri där man kan vinna en skiva med Peter Jöback. Jag vann inte. Sen får man choklad ur en Merci-låda. "God Jul" säger alla med det där stora, dova, mastiga, långt-ner-i-strupen- "l":et på slutet.

Sånt här händer inte i Stockholm. Vi är för coola för det. För hippa, för inne. Vad får vi? På sin höjd julmusik i galleriorna, på så hög volym att var jag än sitter på biblioteket så sipprar det in genom fönsterspringorna. Outhärdligt.

Nu är det ju ändå så att jag är väldigt förtjust i Stockholm. Det gör inget att vi är lite många, lite arroganta (eller att vi generaliserar helt vilt). Men lite norrländskt vemod eller varm gympalokal skulle inte sitta helt fel. Kanske några "l" som nästan rullar om "l" kunde rulla...

En alldeles ny ungdomsbok kanske faller någon i smaken om man vill lära känna min gamla hemstad. I Poker mongo av Hans Carstensen undersöker 18-åriga Tomas Gävles gator och att livet inte är lika enkelt som en kortlek får han erfara...

Bokbloggares babbel på bibliotek

Förra veckan var jag och lyssnade på en bloggkväll på stadsbiblioteket. Medverkade gjorde ett gäng bokbloggare, Johanna Ögren och Helena Dahlgren från Bokhora, Ann-Sofie från Ooofbok och Loveina från Boktoka samt författaren och förläggaren Håkan Bravinger och författaren och bibliotekarien Mats Kempe i ett samtal under ledning av Karin Runevad från Stockholms stadsbibliotek.

Som inledning pratade de om varför de hade börjat blogga om böcker, vilket förde samtalet in på läsning som social företeelse och hur häftigt det är att hitta folk att diskutera det man läst med, eller att hitta folk som har samma boksmak, hur enkelt det blir på nätet och att det också blir ett sätt att hitta nya (bok)vänner. Författarna pratade om bokbloggarna som ett sätt att möta sina läsare. Helena fick läsa sin recension av Håkans bok Bära bud, vilket gjorde honom nöjd och något generad.

Att bloggen är direkt och ofta anklagas för att hålla en för låg nivå diskuterades också. Loveina uttryckte det snyggt genom att tycka sig vara i sin fulla rätt att skriva hur banalt eller på vilken nivå hon ville (hon hade ett citat nedskrivet, men jag hade ingen penna, så jag kan inte återge det exakt). Bokbloggar kritiseras ofta för att de sällan skriver negativa recensioner, vilket Johanna bemötte med att säga att ”Jag har läst i 30 år och vet ju vad jag gillar, om jag börjar läsa något jag inte gillar hoppas jag att jag inte ägnar tre kvällar åt att inse det.” Bokbloggarna kan inte ersätta det de litteraturtidskrifter som försvunnit eller att dagstidningarnas kultursidor anses urholkas, snarare fungera som ett komplement. Intressant var också att höra att de gånger de verkligen la tid på en text och jobbade med analys var det tydliga tecknet – 0 kommentarer. Korta inlägg om en bok som bara älskas just nu väcker känslor och många tycker till.

Loveina berättade om när hon ordnat en fest med folk som hon visste läste mycket. Gästerna fick sedan fylla i ett formulär med genrer de gillade, karaktär de skulle vilja vara, författare de inte skulle vilja vara m.m. Resten av kvällen ägnades åt samtal utifrån vad man fyllt i. Hon berättade att det blev den bästa fest hon någonsin haft. Det vore något att få till på biblioteket!

Kvällen avslutades med att alla fick ge boktips och eftersom jag som sagt inte hade någon penna var det inte allt som fastnade, nu hoppas jag på att någon annan ska lägga ut en lista men något av de jag blev sugen på att läsa var:
Människor på hotell av Vicki Baum, som bara finns på tyska på vårt fina gymnasiebibliotek.
Livet - en bruksanvisning av Georges Perec
Revolutionary road av Richard Yates, som höjdes till skyarna som en av tidernas bästa böcker. Den hittas i Jakobsberg och både film och svensk översättning är på gång.

Saker som bloggar

Gävlebocken har för mig alltid varit en anonym sak som jag egentligen aldrig har brytt mig om. Den har stått där på Slottstorget och levt farligt sen jag var sju år och nyinflyttad till Gävle. Men den har alltid varit lite för töntig, lite för folkkär för att jag ska ha tyckt att han ska få överleva. Jag har alltid lett i mjugg när elden tar fyr. Bocken ska brinna, det har alltid jag och mina vänner deklarerat. Den fulle amerikanen som brände ner bocken för ett par år sedan har nästan blivit en vandringssägen, ja i hela Sverige. Bockens kändisskap börjar nå långt vida över Gävles gränser. Det är nästan med ett viss uns av stolthet jag medger att det året som Bocken brändes ner av en utklädd pepparkaksgubbe och jultomte, då vet jag nog minsann vilka det var! Jag känner nog dem jag! Men vilken underbart genial idé, hör själva; "Bock bränns av pepparkaka och jultomte". Ju mer bocken bränns, desto mer känd blir den.

Och nu för tiden är det ett stort jippo kring bockens invigning. Det skjuts påkostade fyverkerier och alla är smått hänförda och lite tårögda. Till och med jag ser på Bocken i ett annat ljus. Vet ni varför? Jo, Bocken bloggar. Han har blivit en person. Han är maktgalen, kändiskåt, dryg, har verkligen inte alla klövar på jorden och solar sig i stjärnglansen. En riktig diva.

Och jag gillar det. Jag fnissar och tittar på honom genom webbkameran. Vilket fantastiskt marknadsföringsknep och PR-kupp. Han svarar på beundrarbrev och bloggkommentarerna är från hela världen. Jag tycker sättet man får "liv" i en "sak" är häftigt. Och vilket bra verktyg bloggen är för att sätta ansikte på en abstrakt sak som en verksamhet, eller tvärtom, att sätta en personlighet till ett dött ting som en julbock.

Läs Bockens blogg här.