Jag dömer alltid böcker efter omslaget

Jo, jag vet att man inte ska vara fördomsfull, men nyutgåvorna av Dorothy Sayers detektivromaner om Harriet Vane får till och med mig - som aldrig läser deckare - att bläddra nyfiket. Om de representerar innehållet har jag ingen aning om, men snygga är de. Och de sticker ut i både skylt- och bokhylla.



Förlaget Minotaur har det där sedvanliga deckarstuket på sina omslag, men de lyckas ändå. Om man så bara anar en Minotaurbok i ögonvrån så kan man vara säker på att det är just Minotaur som ligger bakom. Färgtonen, bilderna, placering av texten, typsnittet... Allt sitter som en smäck. De har verkligen hittat sin nisch.

Att döma efter omslaget...

Tyskarna har en speciell förkärlek för Sverige.
Tänk Astrid Lindgren, Ikea, stuga i Småland, och sist men inte minst alla dessa svenska deckare. Henning Mankell och Stieg Larsson, Lars Kepler och Johan Theorin är bara några av författarna som stormat in i tyska läsares hjärtan. Tyska bokförlag skapar bästsäljare på nolltid, bara ordet ’schwedisch’ finns med i reklamen så verkar succén vara ett faktum.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att även svenska barndeckare borde ha viss potential i Tyskland. Här i Sverige når Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå toppositioner på alla möjliga boklistor, inte minst på biblioteket. Widmark har kallats för "lågstadiebarnens Guillou" och lovordas med all rätt för sina texter som lockar så många till läsning.


Lägg ihop den tyska kärleken till allt som heter Sverige med dessa otroligt välskrivna deckare för barn - och få en bästsäljare? Det skulle man kunna tro. Men döm av min förvåning när jag under en resa till Tyskland frågade efter Lasse-Maja-böckerna i en stor tysk bokhandel. Nej, inga storsäljare direkt. Man höll just på att skicka tillbaka flera exemplar av Das Zeitungsgeheimnis (Tidningsmysteriet) som inte sålde så bra.

Hur går det ihop?
Bokhandlaren har en förklaring: Illustrationerna.
Bilderna går inte hem hos kunderna. Hon håller upp ett gäng böcker med typiskt tyska omslag. Skillnaden är uppenbar. Helena Willis illustrationer i serieteckningsstil som är så omtyckta här passar inte in i den övriga stilen i bokhyllan. De andra omslagen pryds av "fina" illustrationer, gulliga barn, nästan lite bilderboksaktigt känns det.


Svenska böcker, ja tack. Bokhandlaren är övertygad om att Lasse och Maja visst hade fått en chans - med rätt sorts illustrationer! Till och med allas vår Pippi fick gå samma öde till mötes. Glöm Ingrid Vang Nymans illustrationer. Så här ser Pippi ut i Tyskland år 2011:


Tyvärr hade bokhandlaren inte heller tagit sig tid att läsa någon av böckerna i Lasse-Maja- serien. Böcker utan tilltalande omslag som ingen orkar engagera sig i blir inga storsäljare.
Det tyska förlaget som står för utgivningen av Lasse-Maja-böckerna litade nog lite för mycket på fenomenet "Sverige".

Med lite mer finkänsla för den inhemska marknaden hade böckerna nått ut till den unga publiken. Helena Willis illustrationer må fungera bra här i Sverige, men i Tyskland vill bokhandelskunderna ha något annat. Det kan ju faktiskt vara värt att byta utseende på en bok om syftet just är att locka fler barn till läsning!

Bilderboksvana barn som precis har börjat läsa själva dömer efter omslaget, ett faktum som vi inte kan komma ifrån. Och vill man förmedla bra innehåll så måste det helt enkelt passa ihop med utseendet. Samma gäller förresten på biblioteket här hemma. En bok med slitet omslag vill inte många låna hem, oavsett hur varmt vi rekommenderar den. Fast just på biblioteket kan ett slitet omslag vara tecken på bra innehåll - bara det som lånas ofta slits ut!

Hur som helst - alltid roligt med lite omvärldsspaning när man är ute och reser!

/Eva Brünahl

Utsidan räknas

För längesedan skrev jag ett inlägg om boktitlar som tilltalar, talar för sig själva och lockar till läsning.

Minst lika spännande är det med bokomslag. Visst kan det vara omslaget som avgör när man går och botaniserar på biblioteket utan att veta vad man letar efter? En ständigt pågående diskussion på biblioteken är hur man säljer in en fantastisk bok som har en tråkig framsida, särskilt till barn och ungdomar.

Jag fascineras också av hur olika det kan bli i olika länder.
Ta de här tre olika utgåvorna av Presidentens hustru/American wife. Den svenska utgåvan är urläcker, den brittiska med cykeln är också tilltalande, men den amerikanska med bruden?
Hur tänkte förlaget, det undrar jag.

Ett sådant utseende hade antagligen inte gått hem i Sverige, men vill man ha den på engelska finns ju risken att det är just den utgåvan man hittar. Den vi har på biblioteket ser ut just så, det är trist för då har jag inte alls lust att tipsa om en annars mycket läsvärd bok.

Det finns fler än jag som reagerar över utgåvorna i olika länder. Kajsa Ingemarssons bok Bara vanligt vatten kom nyligen ut på finska och hon var inte alls nöjd med omslaget, vare sig på den eller på Lyckans hjul. Det kan man läsa om på hennes blogg. Däremot verkar hon, liksom de som kommenterat inlägget, gilla de tyska omslagen, som är alldeles för romantiska för min smak.

På Kajsas blogg under "Mina böcker" kan man titta på olika utgåvor av hennes andra böcker. De svenska har nästan genomgående en eller flera kvinnor på framsidan. Inte vet jag vad det betyder, men visst är det lite spännande? Jag misstänker att de ska påminna om varandra så att man ska känna igen en bok av en författare man tycker om. Det stämmer definitivt om de två senaste av de tyska utgåvorna och det går definitvt att applicera på andra författare.

Missa inte heller den polska utgåvan av Små citroner gula. Igen måste jag fråga, hur tänkte förlaget här?