Tove Alsterdal gästbloggar

Foto: Annika Marklund

I min tredje kriminalroman ville jag skriva om det Jakobsberg där jag växte upp på 1970-talet. Domusfiket där vi alla hängde, gångvägarna som ringlar sig överallt och tunnlarna under vägarna, jag ville skriva fram kvarnen som sedan brann och återuppliva kondomfabriken som låg nedanför folkhögskolan.

Det börjar med att en kvinna, Charlie, kastas ut från elfte våningen i bananhusen på Aspnäsvägen. Polisen avskriver dödsfallet som självmord och det blir hennes syster, Helene, som måste ta reda på vad som har hänt. Liksom jag själv har Helene lämnat förorten, men tvingas bege sig tillbaka.

Så föddes boken Låt mig ta din hand, min tredje spänningsroman . Den sträcker sig från Jakan i nutid, tillbaka i tiden och dessutom vidare till Buenos Aires. När systrarna var små förälskade sig deras mamma i en av alla de latinamerikanska flyktingarna som kom till Jakobsberg på 70-talet. Hon är sedan dess försvunnen.

För några år sedan, just innan jag började skriva hade vi en klassträff i Jakan, vi som gick hela grundskolan tillsammans. Jag såg alla de där småglina som blivit vuxna och insåg hur mycket jag tyckte om min uppväxt. Några hade doktorerat och någon saknades, död sedan många år av en överdos heroin. Vi var så olika, men vi gick ändå i samma klass.

Jag är så otroligt stolt och glad över att Låt mig ta din hand har utsetts till Bästa Svenska Kriminalroman 2014. Mina böcker ges även ut på femton andra språk – en hisnande tanke: från Norge till Italien, från Nederländerna till Kina kommer människor de närmaste åren kunna läsa om en plats som kallades Domusfiket, där vi en gång i tiden satt och hängde.

//Tove Alsterdal

Tove Alsterdal besöker Viksjö bibliotek måndag 9/3 kl. 19.00 (Arr: Viksjöbibliotekets vänner).
Tisdag 17/3 besöker hon Jakobsbergs bibliotek kl. 18.30 (Samarr. med ABF Norra Stor-Stockholm). OBS! Gratisbiljetter till besöket i Jakobsberg kan hämtas från lördag 7/3 på Jakobsbergs bibliotek. Vi lägger inte undan biljetter.
Välkomna!

En hälsning från Arne Dahl

Foto: Sara Arnald

Hej Järfälla!

Snart kommer Arne Dahl till er och berättar om varför det snart kommer att gå en extremt spännande deckarserie på SVT som heter ”Arne Dahl”. Men han kommer att berätta så mycket mer. Inte minst om sitt skrivande. Och jag kommer också att vara med. Jag heter Jan Arnald. Arne Dahl står mig mycket nära.

Faktum är att vi är en och samma person. Arne Dahl skriver helt enkelt mina deckare, medan jag själv sköter resten. Det är ett väl fungerande samarbete.

Eftersom Arne har blivit översatt till tjugosex språk och sålt miljontals med böcker händer det att jag blir lite avundsjuk på honom. Fast jag döljer det väl.



Om du kommer till Jakobsbergs bibliotek den 25 september kl. 18.30 så kommer du att få veta allt du behöver veta om den mystiske Arne Dahl. Och jo, han är faktiskt med i ett av de tio avsnitten av teveserien, som börjar gå i SVT den 21 oktober. Så det är klart att serien ska heta ”Arne Dahl”. Se om du kan hitta honom...

---
Hyllan, Jakobsbergs bibliotek, tisdag 25 september kl 18:30. Fri entré!
Möjlighet finns att köpa boken signerad.
I samarbete med ABF Norra Stor-Stockholm.

Här hittar du alla böcker av Arne Dahl på Järfälla bibliotek

På spaning efter Strindberg

100 år efter sin död verkar August Strindberg har fallit i glömska hos våra tyska grannar.

På spaning efter Strindberg i en av Hamburgs största boklådor, ’Thalia-Buchhandlung’,  hittar jag ett ganska ensamt exemplar av ’Inferno/ Gespenstersonate’ i klassikerhyllan i sällskap med både Theodor Storm och Jonathan Swift. 

Bättre däremot går det för en annan Hundraåring- sedan januari har Jonas Jonassons bok legat på  topp på den försäljningslistan som återfinns varje vecka i tidningen ’Der Spiegel’- snacka om  svenska bästsäljare! Med på listan finns även Arne Dahl (plats 21), Viveca Sten (plats 28) och Marie Hermanson (plats 45).  Den aktuella listan hittar du här.

Svenska författare läses i Tyskland som aldrig förr. Boklådornas bord svämmar över av titlar skrivna av Liza Marklund, Henning Mankell, Håkan Nesser och ständigt upptäcker de tyska förlagen nya talanger som kan sorteras in under vad som kallas ’det svenska deckarundret’.

Inga travar med Augusts verk, inte ens i år, hundra år efter hans död. Men än finns han där, i klassikerhyllan, och väntar på den som har tröttnat på ond bråd död ur svenska författares pennor. Undrar om någon av dessa kommer göra honom sällskap där framöver?

/Eva Brünahl



Ingrid tipsar

Skumtimmen av Johan Theorin är en bra deckare!
Jag rekommenderar ljudboken, Magnus Krepper gör en mycket bra inläsning!

Karin tipsar

Ett deckarminne är från en julnatt 1991 när jag sittandes vid köksbordet läste hela Mördare utan ansikte av Henning Mankell. Den grep mig så till den grad att jag inte ens tog mig tid att resa mig och leta upp en skönare läsplats! Boken hade fått årets pris för Bästa deckare och så här efteråt verkar det som om jag var helt överens...även om det kanske var den enda deckare jag läste det året! Det är den första boken om kommissarie Wallander och allt var nytt, fräscht och omanipulerat!

/Karin Hed

Johanna tipsar

Det är  svårt att säga vilken som är den bästa deckaren, det finns så många bra att välja bland.  Det är enklare med favoritförfattare. Två som jag alltid brukar rekommendera är Peter James och Peter Robinson, två brittiska deckarförfattare som båda heter Peter. James har sin kommissarie Roy Grace i Brighton och Robinsons kommissarie Alan Banks håller till i Yorkshire. Varning för sträckläsning oavsett vilken av böckerna man väljer!

/Johanna Rinne

Mattias tipsar

Bästa deckaren (om den räknas som en deckare):
Rosens namn av Umberto Eco.

/Mattias Pettersson

Karin tipsar

Svart som natten av Ann Cleeves är första delen i en fristående kriminalserie om fyra böcker som alla utspelar sig på Shetlandsöarna; Svart som natten, Vita nätter, Rött stoft och Blå gryning.


Den här berättelsen börjar en kall januarimorgon, staden Ravenwick på Shetlandsöarnas huvudö ligger under ett djupt täcke av snö. En ung flicka hittas strypt i sin egen halsduk på ett öde fält. Direkt faller misstanken på stadens ensling, en förståndshandikappad man som bor i en liten stuga alldeles i närheten av fältet. Men är det verkligen så enkelt? Och har mordet något att göra med en annan ung flicka som spårlöst försvunnit flera år tidigare? Det är upp till kommissarie Jimmy Perez att ta reda på sanningen.

Bland invånarna i den lilla staden sprids misstankar och oro. Vem kan man egentligen lita på? Alla känner alla – och en av dem är en mördare.

Det jag gillar med boken är bland annat de fantastiska naturskildringarna. Shetlandsöarna känns dramatiskt, vilt och lockande. Också hur de olika karaktärerna beskrivs, alla med sina speciella egenheter, formade av den väderbitna naturen och av den säregna atmosfär som omger samhällen där släktgenerationer levt sina liv, långt bort från fastlandets civilisation.

Historien berättas i ett lugnt tempo. Det är välskrivet och det är en spännande och en inte helt självklar mordgåta nystas upp bit för bit.

/Karin Melin

Just nu lyssnar jag på

I perioder lyssnar jag på ljudböcker. En ljudbok ställer enligt mig ganska höga krav på att det ska vara en bra berättelse, ett bra språk så är trevligt att lyssna på och den ska fånga en ganska fort och vara spännande. En bra ljudbok längtar man till och att kombinera lyssnandet med en promenad eller annan träning är perfekt sätt att komma iväg! För det här med spänningens skull blir det ofta en deckare och Kristina Ohlssons gillar jag väldigt mycket. De blir spännande ganska omgående. Just nu lyssnar jag på den tredje delen, Änglavakter. Innan dess lyssnade jag på Svart himmel av Arnaldur Indridasson men den var otroligt seg och jag väntade hela tiden på att något skulle hända som gjorde den spännande men det kom aldrig. Annars har jag lyssnat på hans böcker och gillat dem även om de tar lite tid på sig att komma in i.

De bästa deckarna att lyssna till:
1. Svek av Karin Alvtegen
2. Tjuvarnas marknad av Jan Guillou
3. Alla böcker av Åsa Larsson

Karin tipsar

Mörk jord av Belinda Bauer

Handlingen utspelar sig i en liten stad i södra England, alldeles invid Exmooreheden. Här bor tolvårige Steven tillsammans med sin mormor, mamma och sin femårige lillebror. Stevens mormor plågas av en traumatisk händelse; arton år tidigare dog hennes son Billy som då var elva. Han blev kidnappad och mördad av en pedofil. Billys kropp hittades aldrig även fast mördaren fångades in och fängslades för fler sexmord på barn, vars lik hittades nergrävda på heden.

För Stevens mormor var Billy hennes favoritbarn framför dottern, Stevens mamma. Mormodern står fortfarande varje dag i fönstret och kikar efter att hennes pojke kanske ska komma hem igen. Sorgen har gjort henne bitter och sur och elak mot alla, vilket hela familjen lider av, kanske allra mest Stevens mamma, som ända sen det hemska hände levt i skuggan av sin försvunne lillebror.

Steven längtar efter att få leva i en normal och glad familj. Han är trött på allt bråk, att aldrig få några kramar eller känna sig omtyckt av mamma och mormor. Han försöker därför tänka ut en lösning och gräver planlöst på heden för att hitta Billys lik, då kan mormor begrava sin son och släppa sin sorg och familjen kan äntligen bli normal.Men Steven hittar inget barnlik. Istället kommer han på att han kan kontakta seriemördaren. Han skriver ett brev till mördaren i fängelset och ber om hjälp att hitta Billys kropp. Brevet blir början på en livsfarlig katt-och-råtta-lek mellan Steven och seriemördaren.

När jag läser funderar jag över hur enorm vidden kan bli av ett så fasansfullt brott som ett brott mot ett barn. Och hur det kan påverka människor i åratal. Och om att fastna i det förflutna så att man inte längre ser vad som är verkligt och viktigt här och nu.

En mycket läsvärd och gripande historia. En spänningsroman som ger kalla kårar, men lika mycket en rörande berättelse om en trasig familj och om ett barns kraft och längtan att göra det bra för sin familj.

/Karin Melin

Deckartema

I Norge läser man deckare på påsken, "påskekrim". I Sverige läser vi deckare mest hela tiden men kanske särskilt när vi är lediga. Det svenska deckarundret är numera välkänt i hela världen. För närvarande ser vi fram emot nya deckare av: Tove Alsterdal, Carin Gerhardsen, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Kristina Ohlsson m.fl.

Snart har vi fyra lediga dagar att se fram emot. Många tycker om påsken, ofta mer än julen. Kanske för att påsken är mer kravlös, man äter god mat, tar det lugnt, det är ljust och i bästa fall fint väder! Perfekt för kravlös underhållning i form av deckare i bokform eller tv.

I april ägnar vi en hel månad åt temat deckare här på bloggen, genren vi älskar lite i smyg!

Glad påsk!

Boklistan för Bok & fika

Gårdagens Bok & fika var en formidabel succé och här kommer listan på de böcker som avhandlades.

Ingrid Kennerstedt Bornhall valde "Historiska deckare från medeltid och 1800-tal" som tema:
Ormstenens gåta av Jason Goodwin
Babylons gator av Carina Burman
Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner
Främlingen i Sankt Giles av Ellis Peters

Andreas Hornegård pratade sig varm om favoritförfattaren Umberto Eco:
Rosens namn
Begravningsplatsen i Prag
Baudolino

Jag dömer alltid böcker efter omslaget

Jo, jag vet att man inte ska vara fördomsfull, men nyutgåvorna av Dorothy Sayers detektivromaner om Harriet Vane får till och med mig - som aldrig läser deckare - att bläddra nyfiket. Om de representerar innehållet har jag ingen aning om, men snygga är de. Och de sticker ut i både skylt- och bokhylla.



Förlaget Minotaur har det där sedvanliga deckarstuket på sina omslag, men de lyckas ändå. Om man så bara anar en Minotaurbok i ögonvrån så kan man vara säker på att det är just Minotaur som ligger bakom. Färgtonen, bilderna, placering av texten, typsnittet... Allt sitter som en smäck. De har verkligen hittat sin nisch.

Frimärken och death metal

Hujedamej, jag har precis slickat mitt första och sista Liza Marklund-frimärke! Här i Barkarby finns en hel uppsättning. Man kan även slicka på Henning Mankell, Håkan Nesser och Stieg Larsson om man är lagd åt det hållet. Två flugor i en smäll? Då väljer man Sjöwall-Wahlöö.

Fast jag får erkänna att jag gillar det. Som ett fan av death metal (enligt Close-Up Magazines chefredaktör ”världens bästa jävla musikstil”) är jag van vid lik och blod på mina skivomslag. På frimärkena får man även skotthål, revolver, polishelikopter och polisbil. Fullt ös! Mer ös än på mina skivomslag, faktiskt.
Fyndigt nog har man associerat Stieg Larsson med en laptop… För att Lisbet Wallander (eller heter hon Salander?), Stockholms Rambo/Trinity, är en s.k. ”cyberhacker” eller för att det är på en laptop som det ofärdiga manuskriptet till Larssons fjärde bok finns? Man vet inte med säkerhet. Det får nån smart snut lista ut.


I helgen läser jag om När lammen tystnar av Thomas Harris. Det var tjugo år sedan sist. Jag tror att den håller än.

Missa inte Miss Marple

Igår drog TV4 igång sommarens avsnitt av Miss Marple. Det har blivit lite av en tradition att se Agatha Christies deckare så här års.

Här på Jakobsbergs bibliotek har vi plockat fram gamla godingar ur både deckarhyllor och magasin, så nu kan du bl.a. fynda deckardrottningens böcker om Miss Marple och Poirot i picknickorgen vid deckarhyllan.

Våld, mord, intriger och hat

För dig som gärna gräver djupare i en värld av våld, mord, intriger och hat öppnar sig en rad olika möjligheter i sommar.

Så inleder Kulturbutik sin annons för att locka oss till läsning i sommar. Och visst är det väl så – deckare är den typ av skönlitteratur som hånas mest av förståsigpåarna i kulturvärlden, men som lånas mest på biblioteken och finns högst upp på varenda topplista i bokbutikerna. Det är ingen nyhet.
Däremot funderar jag på hur reaktionen skulle bli om man skulle marknadsföra tv-spel på samma sätt? För nog är det väl fortfarande så att flertalet av oss föreställer sig att tv-spel är något som enbart barn och ungdomar håller på med, trots att medelåldern på spelare i Europa är 30+ och ökar? Och att alla tv-spel är våldsamma?

God of War III till PS3 är ett ypperligt exempel på när våld, mord, intriger och hat blir som allra bäst i spelform. Det är kvalitet in i minsta detalj och det är tveklöst ett av de bästa actionspelen någonsin. Det riktar sig knappast till barn.
(I Jakobsberg har vi åldersgränsen 16 år på vissa spel. Är man under 16 och ändå vill låna ett sådant vill vi att man har med sig en förälder vid utlånet.)


Carl-Michael Edenborg skrev förresten om deckargenren här. Naturligtvis väckte debattartikeln starka reaktioner när Edenborg skriver ”Deckarnas realism är en myt. Och skribenterna och förlagen jobbar hårt för att upprätthålla den.”
Måste man påpeka att tv-spelens realism är en myt? Ja, ibland måste man faktiskt det, hur märkligt det än må låta.
Och som ett litet PS hittade jag nedanstående filmklipp där Penn & Teller funderar kring spelvåld och dess påverkan på barn – i jämförelse med sport. Mycket tänkvärt.

I Vargars Följe

Författarna avlöser varandra på Järfällas bibliotek. Där börjar lånas ut dataspel och massor av arrangemang hopar sig och ropar. Då kör jag in huvudet långt in i bokhyllan och kommer ut med ytterligare en bok jag tycker om. Ni som var på bok & mat förra onsdagen har hört vad jag berättar här och bör kolla upp de mer aktuella evenemangen som biblioteket erbjuder. Ni andra kan väl lyssna (läsa) en smula. Jag måste nämligen få ur mig det här.

När jag bokpratade på Jakobsbergs bibliotek för så länge sedan som förra onsdagen tog jag tillfället i akt att tala om tre av de böcker som jag läst och älskat i somras, men jag pratade också om en fjärde bok, och det gäller att smida medan… ja. Jag hade ju förberett mig dubiöst och har fusklappen kvar.

Den fjärde boken är väldans ny på biblioteket. Så ny att jag bad Karin Hed snabbeställa in ett exemplar så vi har något att låna ut om nu någon skulle känna sig hågad efter mitt rabbel. Och ja, det var en gåva. Annars skulle jag ALDRIG läsa något så rykande färskt. Principer… Jag fick den av min flickvän efter att hon läst ett par recensioner av den och lydig som jag är läste jag den omedelbart.

I Vargars Följe av Stef Penney utspelas i Kanada på 1860-talet. På andra sidan gränsen pågår visst ett inbördeskrig, sägs det. Fast det är inte sådant det lilla samhället Dove River bryr sig om. Här skvallrar man om grannen och går på kafferep, odlar sin trädgård.

Tills en dag den enslige franske pälsjägaren hittas skalperad i sin egen säng. Han var ju alltid mysko (här är alla skottar) men sån’t sker inte ju bara inte här. Måste vara indianer. Nä, det här är för stort för oss, tycker byn och kallar in kavalleriet… eller snarare kompaniet.

Kompaniet är Hudson Bay Company som är exportör av pälsar. Den enda maktfaktorn i närheten, och nåde den som frilansar. Nä, lagen är inte perfekt när marknadskrafterna styr. Men, hursomhelst. Vi kallar på kompaniet, för det är de som är lagen.

Problemet är bara att en av Dove Rivers invånare saknas. Han har gett sig norrut, och spåren leder förbi den mördades stuga. Kompaniets lejda män tänker att det här är mer än misstänkt. Så en spejare och en ung karriärist ger sig av efter den förlupne.

Den låter rätt enkel? Ett mord, en kuf och spår ut i snön?

Det finns flera förlåtande drag. Ett är att historien är långt mer komplex än så. Nya aktörer dyker upp medan spåren ännu är varma, eller inte ännu översnöade. Och det är bra. Men vad som är riktigt bra är att det finns en påtaglig krypande oroskänsla som smyger sig allt närmare. Det finns en film som heter Insomnia som jag först kom att tänka på när Al Pacino är en polis med mycket dåligt samvete, den tänkte jag först på…

Men sedan, alltmedan vi vandrar alltlängre ut i ödemarken är det en annan bok jag först och främst kommer att tänka på. Vi är på väg mot Mörkrets Hjärta, och lika mycket som Kurtz väntade på oss i slutet av floden, lika mycket väntar någon på oss dit spåren i snön leder.

Sedan, och det kanske bara är jag, så är språket fenomenalt. Sparsmakad presens och total avsaknad av anakronismer, fast man ibland stannar upp och tror man har hittat en så är allt logiskt och snyggt. Stef Penney låter bli att mer än antyda vissa tidsenliga saker eftersom de är så självklara för aktörerna i boken. Vilket ger en närvaro och tidskänsla som höjer myskänslan bigtime.

När fåken drar in över ön…

Influensan slog till. Andra dagen efter semestern. Vilken rivstart! Precis när man tror att man ska komma igång med vardagen igen, hinna ikapp med allt som blev liggande på jobbet.

Istället blir jag sängliggande. Feber. Ont i huvudet. Orkar inte ens tänka tanken på att lyfta en bok. Som tur är hade jag lånat hem några ljudböcker under min semester. Som jag inte hunnit lyssna på.

Jag väljer Nattfåk av Johan Theorin. Alla verkar ju ha läst den, alla tycker att den är så sanslöst bra - bara jag har hittills inte hunnit läsa den, min värld består till stor del av barn- och pysselböcker just nu.

Magnus Krepper börjar alltså läsa ’Nattfåk’ för mig. Berättar om en gård på Öland, det är kallt, der är höst - och det händer fruktansvärda saker. Någon drunknar. Någon blir kvar.

Förutom alla levande karaktärer finns där också dom som bott på den ödsliga gården, långt tillbaka i tiden. Finns kvar på ett oförklarligt sätt, finns och kan inte lämna gården. Det sägs att dom kommer tillbaka till gården under julhelgen.

Än är det november och gårdarna på norra Öland får besök av högst mänskliga varelser, ett gäng inbrottstjuvar härjar på ön. Hänsynslösa nattliga besökare. Berättelsens två delar, händelserna på Åluddens gård och deckarhistorien om hur en kvinnlig kommissarie försöker hitta tjuvarna, vävs skickligt ihop medan det börjar närma sig jul. Fåken kommer, denna kraftfulla storm som drar med allt i sin väg. Det viner kring öronen, spänningen stiger och upplösningen är bland det bästa jag läst de senaste åren.

Jag ligger matt i sängen, lyssnar, låter mig förtrollas av Theorins otroligt fina språk, njuter och dras samtidigt in i en otroligt spännande deckare. I två dagar är jag helt fast i berättelsen, och efter dess slut vet jag att den kommer att hänga kvar länge.

Missade dock att ’Nattfåk’ var Theorins andra bok, och lånade vipps hans första, Skumtimmen första dagen jag var frisk igen.

Som ljudbok även denna gång. Samme Magnus Krepper läser, även den här gången med en viss distans i rösten som förstärker textens verkan.

Spökhistoria? Kanske. Deckare? Ja, och en väldigt bra sådan! Men också en berättelse om sorg, och vad den gör med människan.

Istället för ’Läs!’ låter budskapet denna gång: ’LYSSNA’!

Eller för delen, ’Titta’: här kan du se Johan Theorin berätta om ’Nattfåk’.

Deckare i Stockholmsmiljö

Viksjö biblioteket skyltar just nu med deckare i Stockholmsmiljö. Deckare är en mycket populär genre hos våra låntagare och det är något speciellt med att läsa böcker som utspelar sig i ens egen närmiljö och att känna igen platser, gator och byggnader.


Här tipsar Viksjö-personalen om sina bästa Stockholmsdeckare:

Ulla tipsar: Karin Alvtegen skriver bra och spännande, mer psykologisk thriller än deckare och skildrar Stockholm ur flera perspektiv. Både överklassens och uteliggarnas Stockholm ryms i hennes böcker.

Karin tipsar: Bland Stockholmsdeckarna rekommenderar jag Inger Frimanssons böcker, som egentligen inte är deckare i klassisk mening. Det förekommer knappt poliser i hennes böcker och inga mordutredningar. Berättelserna är istället psykologiska thrillers där ondskan lurar bakom gardinerna i radhusområdet i Hässelby, där många av hennes böcker utspelas. Bakom de till synes vanliga människornas fasader döljer sig frustration, rädsla och ångest, mörka hemligheter och dunkla aningar. Vem vet vad som döljer sig i Mälarens svarta djup....

Ingrid tipsar: Vill ni ha en välskriven deckare med en bra historia, mycket spänning och en del humor då skall ni absolut läsa Arne Dahls böcker. Bra Stockholmsskildringar. Författaren jämförs ibland med Sjöwall-Wahlöö vilket jag kan förstå. Ljudbok rekommenderas.

Kajsa tipsar: Tjuvarnas marknad av Jan Guillou står egentligen inte på deckar-hyllan men jag tycker att den platsar ändå. Bokens deckarintrig är baserad på ett autentiskt rättsfall där en liga bestående av överklassungdomar specialiserar sig på att göra inbrott hos sina egna föräldrar för att finansiera sitt dyra leverna. Jag gillar boken har viss humor samtidigt som den är samhällskritisk. Roligt är också att man får återse huvudkaraktärerna från Guillous bok Ondskan. Ljudboken är ljuvligt inläst av Thomas Bolme.

Mickey Spillane och jag...

Ett sommarlov i mina tidiga tonår slukade jag allt jag kom över i den hårdkokta deckarförfattaren Mickey Spillanes serie om den hårdföre privatdetektiven Mike Hammer. Mike Hammer var den ensamma, starka mannen. Han var en whiskeydrickande, hamburgeätande underdog som löste kniviga fall som 50-talets Manhattanpolis inte rådde på. Hans metoder var råa, men hans moral var hög. Mike Hammer kämpade för rättvisan och stod alltid på den lilla människans sida.
Inledningen var den samma i varje bok: en underskön, storbystad kvinna dyker upp på privatdetektiven Mike Hammers kontor med ett delikat ärende som bara han kan hjälpa henne med.
Även om jag aldrig hade hört det föraktfullt uttalade ordet kioskdeckare, så anade jag nog att detta var en bok som Mamma Svenskläraren kanske inte hade valt som lämplig läsning till sin 13-åriga dotter. Och även om jag förstod att kvinnosynen (bara för att nämna en sak) i böckerna hade en del i övrigt att önska så hade böckerna en lockelse, likt en nyöppnad påse smågodis, som jag inte förmådde stå emot. Den hårdföra mansvärld på andra sidan Atlanten som öppnades för mig fick mig helt att glömma att jag befann mig på en vacker skärgårdsö utan för Stockholm där solen sken och vattnet var varmt och badbart. Det blev inte många timmar sol den sommaren.

Nu var det mycket länge sedan jag läste, eller för den delen, ens såg en Mike Hammer-bok. Men känslan och tjusningen i att så totalt uppslukas av läsning finns kvar.
För inte alls länge sedan snubblade jag över Bo R Holmbergs ungdomsserie om tonårsdeckaren Robert Parkman och snacka om att det var ett kärt möte. En hårdför (nåja!) outsider till femtonåring, som har sett alldeles för många hårdkokta deckarserier på TV inleder en karriär som privatdetektiv. Böckerna är en underbar pastisch på de hårdföra kioskdeckare som många med mig under en period av sitt liv har älskat. Likt Mike Hammer är Robert Parkman en moralens man. Han slåss i underläge - men han slåss för vad som är rätt och sant.
Den första boken "Skuggaren" inleds med att en underskön tonårsflicka har tagit sig in på Roberts "kontor" för att tårögt böna och be om hans hjälp. Och vem är då Robert Parkman (eller Mike Hammer för den delen) att säga nej när fagra utsatta kvinnor behöver hans hjälp?
Om Robert Parkman finns hittills tre böcker:
Skuggaren , Rånaren , Ristaren
Du som älskade Mike Hammer kommer att avguda Robert Parkman. Det gör i alla fall jag.