På spaning efter Strindberg

100 år efter sin död verkar August Strindberg har fallit i glömska hos våra tyska grannar.

På spaning efter Strindberg i en av Hamburgs största boklådor, ’Thalia-Buchhandlung’,  hittar jag ett ganska ensamt exemplar av ’Inferno/ Gespenstersonate’ i klassikerhyllan i sällskap med både Theodor Storm och Jonathan Swift. 

Bättre däremot går det för en annan Hundraåring- sedan januari har Jonas Jonassons bok legat på  topp på den försäljningslistan som återfinns varje vecka i tidningen ’Der Spiegel’- snacka om  svenska bästsäljare! Med på listan finns även Arne Dahl (plats 21), Viveca Sten (plats 28) och Marie Hermanson (plats 45).  Den aktuella listan hittar du här.

Svenska författare läses i Tyskland som aldrig förr. Boklådornas bord svämmar över av titlar skrivna av Liza Marklund, Henning Mankell, Håkan Nesser och ständigt upptäcker de tyska förlagen nya talanger som kan sorteras in under vad som kallas ’det svenska deckarundret’.

Inga travar med Augusts verk, inte ens i år, hundra år efter hans död. Men än finns han där, i klassikerhyllan, och väntar på den som har tröttnat på ond bråd död ur svenska författares pennor. Undrar om någon av dessa kommer göra honom sällskap där framöver?

/Eva Brünahl



Att döma efter omslaget...

Tyskarna har en speciell förkärlek för Sverige.
Tänk Astrid Lindgren, Ikea, stuga i Småland, och sist men inte minst alla dessa svenska deckare. Henning Mankell och Stieg Larsson, Lars Kepler och Johan Theorin är bara några av författarna som stormat in i tyska läsares hjärtan. Tyska bokförlag skapar bästsäljare på nolltid, bara ordet ’schwedisch’ finns med i reklamen så verkar succén vara ett faktum.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att även svenska barndeckare borde ha viss potential i Tyskland. Här i Sverige når Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå toppositioner på alla möjliga boklistor, inte minst på biblioteket. Widmark har kallats för "lågstadiebarnens Guillou" och lovordas med all rätt för sina texter som lockar så många till läsning.


Lägg ihop den tyska kärleken till allt som heter Sverige med dessa otroligt välskrivna deckare för barn - och få en bästsäljare? Det skulle man kunna tro. Men döm av min förvåning när jag under en resa till Tyskland frågade efter Lasse-Maja-böckerna i en stor tysk bokhandel. Nej, inga storsäljare direkt. Man höll just på att skicka tillbaka flera exemplar av Das Zeitungsgeheimnis (Tidningsmysteriet) som inte sålde så bra.

Hur går det ihop?
Bokhandlaren har en förklaring: Illustrationerna.
Bilderna går inte hem hos kunderna. Hon håller upp ett gäng böcker med typiskt tyska omslag. Skillnaden är uppenbar. Helena Willis illustrationer i serieteckningsstil som är så omtyckta här passar inte in i den övriga stilen i bokhyllan. De andra omslagen pryds av "fina" illustrationer, gulliga barn, nästan lite bilderboksaktigt känns det.


Svenska böcker, ja tack. Bokhandlaren är övertygad om att Lasse och Maja visst hade fått en chans - med rätt sorts illustrationer! Till och med allas vår Pippi fick gå samma öde till mötes. Glöm Ingrid Vang Nymans illustrationer. Så här ser Pippi ut i Tyskland år 2011:


Tyvärr hade bokhandlaren inte heller tagit sig tid att läsa någon av böckerna i Lasse-Maja- serien. Böcker utan tilltalande omslag som ingen orkar engagera sig i blir inga storsäljare.
Det tyska förlaget som står för utgivningen av Lasse-Maja-böckerna litade nog lite för mycket på fenomenet "Sverige".

Med lite mer finkänsla för den inhemska marknaden hade böckerna nått ut till den unga publiken. Helena Willis illustrationer må fungera bra här i Sverige, men i Tyskland vill bokhandelskunderna ha något annat. Det kan ju faktiskt vara värt att byta utseende på en bok om syftet just är att locka fler barn till läsning!

Bilderboksvana barn som precis har börjat läsa själva dömer efter omslaget, ett faktum som vi inte kan komma ifrån. Och vill man förmedla bra innehåll så måste det helt enkelt passa ihop med utseendet. Samma gäller förresten på biblioteket här hemma. En bok med slitet omslag vill inte många låna hem, oavsett hur varmt vi rekommenderar den. Fast just på biblioteket kan ett slitet omslag vara tecken på bra innehåll - bara det som lånas ofta slits ut!

Hur som helst - alltid roligt med lite omvärldsspaning när man är ute och reser!

/Eva Brünahl

Jag kan inte låta bli...

...att svara på Andreas inlägg!

Under min uppväxt i Tyskland har jag fått en ganska tydlig bild av mitt lands historia: Det har hänt något i detta land som var så oerhört att man inte vet hur man ska förhålla sig till det. Inom den egna familjen råder tystnad när det gäller allt som har hänt under tiden 39-45. Det enda man hör är mormor som pratar om den ’svåra tiden’, det förblir oklart vad hon syftar på egentligen.

I skolan råder också en viss tystnad: När jag går ut gymnasiet har vi i ämnet historia inte hunnit längre än till Första världskriget, och vi förstår att det är läraren det hänger på, han vill egentligen helst inte ta upp Andra Världskriget alls, vilka hans skäl nu kan tänkas vara…

Sedan åker vi till Frankrike, med en bil med tysk registreringsskylt, på årsdagen av D-Day - ’Welcome our liberators’ står det på små flaggor folk har satt upp överallt på hus och torg. Ni förstår kanske hur det känns. Eller förresten, förstår ni verkligen det?

Jag sitter en kväll på Stockholms stadsteater tillsammans med en svensk kompis och vi ser Colin Nutleys ’Cabaret’. I pausen pratar min kompis mest om hur lite hon tyckte om Helena Bergström i huvudrollen - medan jag inte kan låta bli att tänka 'Ja, det var vi.' TYSKARNA. Som förstörde så mycket. Människoliv, kultur, så mycket har gått till spillo. Kompisen fattar inte att jag blir så berörd av pjäsen, hennes fokus ligger på helt andra saker! Såklart.

Som Andreas säger, det finns ett berättigande till att det finns så många böcker om tiden 39-45 i bibliotekets hyllor. Dels för att man vill och måste hitta ett sätt att förhålla sig till allt som hänt, och dels för att man helt enkelt vill kunna förstå VARFÖR detta kunde hända. Det kunde säkert ha hänt överallt. Nu är det ett faktum att det har hänt i Tyskland och detta får vi leva med. En tysk påve som verkar ha svårt att verkligen ta avstånd från en präst som påstår att förintelsen aldrig hänt - jag trodde inte mina öron när jag hörde nyheten först. Men så ser världen ut idag. I Tyskland brottas man fortfarande med att hitta ett sätt att förhålla sig till det Oerhörda, men det är svårt, om inte omöjligt.

Visst har man i och med fotbolls-VM 2006 kunnat visa världen att Tyskarna är trevliga och gästvänliga, och visst är det nu också moraliskt tillåtet att hissa den tyska flaggan vid olika tillfällen - men det skulle aldrig infalla mig att här hemma i trädgården i Sverige hissa en tysk flagga, rädd för att omvärlden skulle tolka detta fel.

Men det finns ett annat Tyskland, så klart, inte består tysk historia bara av tiden 39-45. Det har hänt en del både innan och efter. Muren föll och återföreningen är ett projekt med ovisst slut - men även där vet man inte riktigt hur man ska tolka denna händelse och dess följder. Ännu.

Det är där litteraturen kommer in, den tar sig friheten att tolka och gör det på ett helt suveränt sätt. Jag vill gärna passa på att tipsa om några här:

Kaltenburg av Marcel Beyer

På den kortare sidan av Sonnenalle av Thomas Brussig

Simple storys: en roman från den östtyska provinsen av Ingo Schulze

Der Turm av Uwe Tellkamp

Schlaflose Tage av Jurek Becker

Dom två sistnämnda finns tyvärr bara på tyska på Järfälla folkbibliotek och jag upptäckte till min stora förvåning att vi inte alls äger Jurek Beckers ’Jakob der Lügner’ eller ’Jakob lögnaren’. Den finns däremot på Stockholms stadsbibliotek. Skriven av Jurek Becker, som själv satt i Ghettot i Warszawa, utspelar sig denna roman i ett judiskt ghetto 1944. Jakob ljuger för de övriga i ghettot om radioinslag han säger sig har hört - och ger dom hopp i en annars helt hopplös situation. En tydligare och mera ingående bild av tiden 1939 till 1945 kan inte ges.

Men som sagt. Tysk historia finns inte bara i bibliotekets hyllor med böcker i ämnet historia. Hoppas en och annan roman kan bidra att vidga bilden litet grand, även om det är ett faktum att fokus ligger och även i fortsättningen kommer att ligga på Andra världskriget.

Det oerhörda behöver en förklaring.

/Eva Brünahl

Förflutenhetens landskap

Jag har gjort en egendomlig upptäckt. Jag lider en smula med tyskarna. Det kan tyckas märkligt men så är det. Anledningen bakom denna rörelse vid tanken på ett välmående europeiskt folk är att dessa tycks sakna historia (ett förhållande som, med olika nyanser, ingalunda inskränker sig till det tyska utan självfallet även gäller för en mängd kulturer i det västerländska medvetandet). De har helt enkelt inget förflutet. Med, alas, ett undantag: perioden 1933-1945. Vad Tyskland anbelangar tycks det inte finnas någon annan historia utan denna tid manifesterar hela dess historiska vara.

Ponera för ett ögonblick en varelse utan tidigare erfarenheter av det ”tyska” (ett högst problematiskt uttryck, jag vet) som stövlade in i närmsta bokaffär eller, gud bevars, närmsta bibliotek för att tillägna sig lite tysk historia. Vad möter dennes kunskapstörstande blick? En bok om Bismarck måhända. Kanske en om kalla kriget. Samt… en fullkomlig kaskad av böcker som behandlar mänsklighetens mörkaste minne – naziperioden (ett förhållande som naturligtvis äger ett visst berättigande). Denna fysiska och symboliska gestaltning av människosjälens svartaste skrymslen. (prova själv: sökning i bibliotekets lokala katalog på ämnet tysk historia, signum Kfa med våra hieroglyfer).

Vad jag vill ha sagt med detta kan tyckas en smula dunkelt men är i själva verket ytterst banalt. Det förflutna, liksom, utan att gå in i en djupare filosofisk diskussion, i princip alla andra föreställningar, är konstruktioner och bibliotekens samlingar utgör inget undantag. Att biblioteket enträget försöker köpa in "kvalitativ" litteratur utgör således inget automatiskt skydd mot att olika stereotypiserade världsbilder reproduceras.

PS. Ett oändligt tack till Fastebolskolan klass 5A som var på bokprat i Viksjö idag. Ni gjorde hela min vecka!