Förflutenhetens landskap

Jag har gjort en egendomlig upptäckt. Jag lider en smula med tyskarna. Det kan tyckas märkligt men så är det. Anledningen bakom denna rörelse vid tanken på ett välmående europeiskt folk är att dessa tycks sakna historia (ett förhållande som, med olika nyanser, ingalunda inskränker sig till det tyska utan självfallet även gäller för en mängd kulturer i det västerländska medvetandet). De har helt enkelt inget förflutet. Med, alas, ett undantag: perioden 1933-1945. Vad Tyskland anbelangar tycks det inte finnas någon annan historia utan denna tid manifesterar hela dess historiska vara.

Ponera för ett ögonblick en varelse utan tidigare erfarenheter av det ”tyska” (ett högst problematiskt uttryck, jag vet) som stövlade in i närmsta bokaffär eller, gud bevars, närmsta bibliotek för att tillägna sig lite tysk historia. Vad möter dennes kunskapstörstande blick? En bok om Bismarck måhända. Kanske en om kalla kriget. Samt… en fullkomlig kaskad av böcker som behandlar mänsklighetens mörkaste minne – naziperioden (ett förhållande som naturligtvis äger ett visst berättigande). Denna fysiska och symboliska gestaltning av människosjälens svartaste skrymslen. (prova själv: sökning i bibliotekets lokala katalog på ämnet tysk historia, signum Kfa med våra hieroglyfer).

Vad jag vill ha sagt med detta kan tyckas en smula dunkelt men är i själva verket ytterst banalt. Det förflutna, liksom, utan att gå in i en djupare filosofisk diskussion, i princip alla andra föreställningar, är konstruktioner och bibliotekens samlingar utgör inget undantag. Att biblioteket enträget försöker köpa in "kvalitativ" litteratur utgör således inget automatiskt skydd mot att olika stereotypiserade världsbilder reproduceras.

PS. Ett oändligt tack till Fastebolskolan klass 5A som var på bokprat i Viksjö idag. Ni gjorde hela min vecka!