Sagor som bara fortsätter

När Sara bloggar om Ghibli Studios börjar jag tänka på hur lycklig jag blir av filmerna som kommer därifrån. Min absoluta favorit är Spirited Away, som hamnar allra högst upp på en trång tron bland mina absoluta favoritfilmer. Sitter däruppe och fikar med Lynch, Peckinpah och Huston. En japansk tecknad film däruppe bland macho-noirgräddan? Om! Har ni inte sett den? Då har ni gjort fel! Just den finns inte på kommunens bibliotek och det är jättesynd!

Spirited Away är en fantastisk saga. Men vad mer, så är det en saga utan slut, eller början, för den delen. Det är en av sakerna som är så stormande underbart med den. I historien finns flera stigar som leder iväg till andra äventyr som jag inte får följa med in i. Där finns en hjulångare full av gudar som kommer från en tindrande storstad långt borta. Hur mycket skulle jag vilja få följa med tillbaka över det nyligen ditregnade havet? Där finns ett tåg som rusar iväg, med rälsen knappt över ytan, ur filmens badpalats. ”Förr”, säger någon ”brukade tåget komma också, men nu åker det bara iväg.” Vadå förr? Vad fick det att sluta komma och bara åka iväg? Vad hände? Och, visst, hur kan ett tåg bara åka iväg, utan att först komma till en perrong? Men det är en saga och i sagor får… ja. Nå, tåget åker i alla fall iväg, och jag får följa med, till sist. Under resan stannar det vid perrong efter perrong, ute i vattnet, och skuggfigurer kliver av, några på. Men perrongerna står i ingenstans. Vad händer om man går av? Vart kommer man? Till sist så kliver jag av, i ett förtrollat träsk, och tåget fortsätter vingligt vidare, och jag ser bara de röda lyktorna från sista vagnen försvinna bort i skymningsmörkret, vart? Vad finns längre in? Där finns andra sagor. Andra äventyr. Det hisnar!

När jag läste Michael Endes Den oändliga historien hisnar det precis likadant. Här är en sagobok som berättar om ett sagoland som håller på att försvinna och en liten pojkes försök att rädda landet. Men hela tiden träffar han… ja, stenbitare, pysslingar, gamla Urgl. Han kommer till förtrollade platser och lämnar dem igen. Michael Ende förklarar hela tiden att det minsann inte är slutet på historien om den platsen, om den varelsen, det finns mycket mer att berätta. Sedan fortsätter han: ”Men det är en annan historia som får berättas en annan gång.” När jag för länge sedan läste den första gången blev jag irriterad. När ska jag få veta hur det gick för stenbitaren? Nu är det bara underbart. Sagorna tar inte slut. En saga leder till tio nya sagor! De finns därute ännu mer, bara för att jag inte får veta hur de slutar.

Som i Ringens brödraskap (Sagan om ringen) när Bilbo lämnar Hobbinge (Hobsala) för sista gången. Vart går leder hans stig, förutom iväg?

Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
På raska fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se.