Johan Kinde är synonym med dekadens. I alla fall i min föreställningsvärld.Som frontfigur i New Wave-bandet Lustans Lakejer låg världen för hans fötter under 80-talet. Hans texter osade av kvalmiga nätter i Geneve, Paris och Rio och hade fantasieggande låttitlar som Begärets dunkla mål och Män av skugga. Musiken andades postpunk, synt, champagne, sex, Oscar Wilde och levererades i en elegant second handkostym. Uttalandet "Kläderna är viktigare än musiken" upprörde många i det proggiga musikklimatet som rådde i Sverige under sent 70-tal.
2008 debuterade Johan Kinde som romanförfattare med Någon sorts extas, och tja, det var väl kanske så här det var för Kinde under gymnasiets sista år? Boken handlar om tonåringe Julian som skriver texter åt det framgångsrika new romantic-bandet Bête Noir. Han har just lämnat förorten för Stockholms innerstad och utnyttjar den nya friheten till fullo. Nattlivet kryllar av sminkade pojkar och frestande flickor med Adam Ant som främsta förebild. Julian träffar självklart en tjej. Lina. De blir förälskade och allt är frid och fröjd tills den dagen då Julians mamma blir allvarligt sjuk och Lina får jobb som fotomodell i Paris.
Berättelsen är fylld av floskler och klyschor, men är samtidigt så fruktansvärt romantiskt och dekadent. Jag kommer på mig själv med att tänka; fan att man inte var ung på 80talet!
Som Filmen G i bokform, med en intellektuell touch.
Romanen innehåller inget nytt under solen rent berättartekniskt eller litterärt, men är en ljuvlig nostalgikick för närmast sörjande och ren kitsch för oss andra.
Lustans Lakejer när det begav sig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar