Om bokprat

Sarah Utas återkommer i bloggen då och då om glädjen med bokprat, och här ser jag Andreas H välsigna klass 5A från Falsterboskolan i ett blogginlägg för att de gjort honom lycklig när han pratat böcker tidigare i veckan. Sarah pratade i december om sjuåringars oändliga entusiasm, och i mitten av februari om ”ditsläpade” niondeklassare. Någonstans däremellan faller mina bokpratarupplevelser, tror jag. Jag vill börja med att poängtera att jag aldrig skulle vilja vara utan bokpraten. Aldrig! Ibland är det dock en brant uppförsbacke att hålla fram bok efter bok framför motvilliga och påstått dittvingade tonåringar.

I biblioteket, på nedre våningen har vi ett halvklassrum, där de kommer in i sina dunjackor och vältrar sig över bänkarna, med början längst bak i lokalen. Där hörs utdragna suckar likt förfäder som sätter sig ner långt efter det att lederna stelnat och magen rullat ut över nejden. Sedan hörs ett ”Varföööör…?” En fråga som jag tolkar handlar om avgrundsundran över varför man ska behöva läsa när man går på gymnasiet. Så här är det inte alltid, självklart inte. Men när det inträffar finns där dessutom en fortsättning. När jag, eller vi, har pratat om en, eller flera, böcker och det har klagats över bokens tjocklek, över bokstävernas litenhet, omslagets fulhet, rusar de ändå fram för att få rätt bok. Det finns ett nästan automatiskt motstånd mot allt som har med skola att göra, utan eftertanke eller reflektion. Dessutom ett grupptryck. Nåde den som roas av skolarbete/läsning. Men! När de sedan har läst, och återlämnar boken, så var den visst inte helt fel. Då finns där en stolthet i att ha läst en bok. ”Finns det någon som är likadan?” Varför man nu vill ha en likadan kan man fråga sig, men jag svarar mer än gärna ja på den frågan. Gillar de den boken finns det flera jag kan föreställa mig att de skulle tycka om. Minsann.

En av gymnasieskolorna har under våren startat ett läsprojekt som omfattar alla ettor. En timme i veckan får eleverna läsa skönlitteratur på lektion i klassrum. Behovet finns, och det är inget bibliotekariepåfund även om jag definitivt är mäkta positiv till idén. Många av eleverna behöver mer språkkunskaper än de bär med sig från grundskolan, tyvärr. Annars är det svårt att tillgodogöra sig kunskaper inom vilket ämne det vara månde. En del av lösningen är förhoppningsvis att så läsglädje i leden. Så ordern lyder – kom till klassrummet, läs en timme. Vi i biblioteket deltog i urvalet av ett basutbud titlar (runt 70st) och bokpratade om dessa (för svensklärarna denna gång, som tyckte att varje utbildningstillfälle borde vara av dylik art (snacka om tacksam bokpratsmålgrupp)). Och eleverna kom till klassrummen, vältrade sig och suckade. ”Varföööör..?” skulle de läsa tråkiga böcker som vuxna hade valt? fick de inte vara hemma och läsa? Därför att hemma gjorde de annat än läste, och tyckte de inte om böckerna fick de gärna ta med sig andra. När den första timmen var till ända var de upprörda över att timmen redan var slut, och undrade om de fick ta med sig böckerna hem och läsa! Nästa dag hade flera läst ut sin första bok och ville ha MER! Svensklärare efter svensklärare rapporterar om samma respons.

Annars är det ju bokprat ideligen dagligen, och det är ofta det allra roligaste. När man får veta att vad man rekommenderade senast var så bra att man får föreslå mer. Eller att någon vill ha en bok som handlar om ditt, datt och väcker de och de känslorna, osv. Lycka!