Längs med Revolutionary Road

Helgens stora kulturupplevelse måste nog sägas vara filmen Revolutionary Road.

Stormförtjust är väl kanske i ystraste laget för att beskriva min upplevelse av denna omskakade undergångssaga där vi får följa en något så när vanlig familj i en något så när vanlig amerikansk förort.

April (Kate Winslet) och Frank (Leonardo diCaprio) är det unga vackra paret - the Wheelers - som alltid har känt sig vara något utöver det vanliga. Lite mer speciella, med lite mer extraordinära drömmar än andra, är de ämnade för något lite mer storslaget än det traditionella liv en amerikansk villaförort på 50-talet har att erbjuda.

Men sakta men säkert kryper insikten på dem att deras liv är allt annat än spännande och ovanliga. April blev aldrig den stora skådespelerska hon drömt om, utan framlider nu sitt liv som olycklig, otillfredsställd och rastlös hemmafru i ett prydligt villaområde där hon ägnar dagarna åt att sköta barn och hem. Frank tillbringar merparten av sina dagar med ett ostimulerande arbete som han i allra högsta grad vantrivs med, fortfarande osäker på vad han egentligen vill göra med sitt liv.

Lösningen kommer som ett brev på posten. De ska lämna sin invanda trygghet i villaområdet i Conneticut för att starta om sina liv och söka lyckan i den förlovade staden Paris. Då kommer livet att kännas levande igen. Men allt eftersom att planerna och förberedelserna inför flytten framskrider börjar makarnas övertygelse om det nödvändiga i att ge sig av till Paris att gå vitt i sär.

April är beredd att göra vad som helst för att få ge sig av, medan Frank är beredd att göra vad som helst för att få stanna. Att det här inte är en feelgood film med ett klassiskt lyckligt slut anar man redan under de första minuterna av filmen.

För den som liksom jag, älskar att slungas ned i undergången, stå öga mot öga med den djupaste ångesten (när jag går på bio, märk väl) och låta identifieringen med filmens karaktärer få skaka om grundvalarna i ens egen intalade trygghet och lycka är detta en förunderligt utmärkt film.

Och jag älskar verkligen filmen, den är snygg, levande, gripande. Den stör, berör, upprör och bränner. Kate Winslet är fullständigt fantastiskt underbart övertygande i sin roll. Trots det ställer jag mig frågan, varför? Varför måste April straffas så hårt för att hon vill något annat, något större med sitt liv. Vägen till hennes undergång är så skoningslös att det skär i kroppen. Är det faktum att hon är kvinna skäl nog till att just hennes hybris skall jämnas med marken.

Att Sam Mendes sitter på regissörstolen var svårt att missa då flera av stilgreppen gav mig flashbacks från den oscarsbelönade filmen American Beauty, även den regisserad av Sam Mendes.

Filmen baserar sig på boken med samma namn, skriven 1961 av den amerikanska författaren Richard Yates och finns att låna på biblioteket både på svenska och på engelska.

/Sarah Utas