Att spela bort sin själ

Carl-Johan Vallgren syntes plötsligt överallt efter fjorton års avlåtenhet vad gäller skrivande. Hans nya roman Kunzelmann & Kunzelmann verkar förtjusande. Men den får vänta. Istället var det dags att ta ut en urgul Vallgren ur hyllan på vars framsida ett fotografi föreställande Sankt Petersburg (antar jag) från tiden kring förra sekelskiftet stoltserar. Tillsammans med en inklippt liten svart katt. En svart katt? Ja, läser man boken så figurerar mycket riktigt en katt då och då. Drar man sig dessutom till minnes en annan katt som händelsevis besökte Moskva några tiotal år senare i suspekt sällskap, och som lyssnade till det talande namnet Behemot, så anar man vem som är i faggorna.

Det var därför jag köpte den här boken, en gång för länge sedan, därför att baksidetexten utlovade ett parti poker med Djävulen själv. Inte en dålig utgångspunkt för en bok, tänkte jag, och tog med den hem. Sedan tog det tid att komma till skott, men ungefär lagom till att Carl-Johan Vallgren var överallt ändå, tog jag mig också an den arme spelaren Rubashov och hans ödesdigra kortduell med den störste korthajen. För så börjar Vallgrens Dokument rörande spelaren Rubashov. Huvudpersonen har förlorat allt, allt utan suget att spela. Så vad lägger man upp på bordet när man förlorat allt? Ja, just det. Själen.

Partiet går inte så bra för Rubashov, men lite snopet får han veta att det är väntetid till helvetet, och han döms istället till att leva för evigt. Hin håle far iväg, mycket att stå i nämligen, lämnandes Rubashov kvar med ett kvitto för en styck själ i handen. Kan man inte dö kan man snabbt tjäna pengar på rysk roulette, och med pengar på handen kan man fria till kvinnan man trånat efter hela sitt liv. Så det var inte mycket till helvete, tänker Rubashov och börjar bygga sig ett imperium. Men under 1900-talet finns åtskilliga helveten på jorden…

Carl-Johan Vallgren är en gudabenådad spinnare av skrönor. Det har jag anat genom att lyssna på honom sjunga (jag gillade mellansnacket mer än sångerna), genom hans augustprisvinnande roman Den vidunderliga kärlekens historia som jag inte har läst men hört om, genom att höra honom överallt prata om sin nya. När jag läser hans dokument, får jag det bekräftat. Boken är drygt tio år gammal och full av upptåg, vändningar, hemska och härliga, och visst, man anar vartåt det barkar en bit in ibland sidorna, men det är ändå pur läsglädje att vandra med Rubashov genom 1900-talet. Mersmak!