Om att läsa klart böcker

Jag tror att jag lagt ifrån mig en enda skönlitterär bok outläst sedan 1995. Mannen Som Var Torsdag av G.K. Chesterton, och det var inte för att jag inte tyckte om just den. Den ingick i bookcrossingprojektet för ett par år sedan och jag befann mig mycket lämpligt i en liten stuga någonstans mitt emellan Ulricehamn och Borås, på den slätaste delen av Väschöttaslätten. Så den stannade där, i goda händer, för att i sinom tid vandra vidare, så som bookcrossingböcker gör. En likadan står dock i min bokhylla och väntar på att ånyo läsas, denna gång till det slutliga slutet, utan att svika.

Boken jag lade ifrån mig senast av en så odisciplinerad anledning som att den var tråkig, anno 1995, var De Nakna och De Döda av Norman Mailer (som för övrigt skrivit en helt ok bok med den lysande titeln Hårda Killar Dansar Inte). Sådana friheter tar jag mig sannerligen inte längre. Jag läser ut böcker som jag börjat på. Detta leder till kollegors och bekantas indignerade ”va!? så mycket tid har jag inte att jag kan läsa en bok jag inte tycker om”. Jag tycker tvärtom. Jag har inte tid att lägga ifrån mig böcker bara av den händelse att den inte faller mig i smaken de första femti, hundra, tvåhundra sidorna.

Det har lönat sig. Faktiskt, så har det lönat sig. Det dundrande exemplet jag lyfter fram när folk skakat på huvudet åt mig ännu en gång är den mexikanske författaren Carlos Fuentes bok Artemio Cruz död. Som jag låg i sommargräset för år sedan och hatade och plågades över i 350 sidor. Sedan… sedan förstod jag. Fuentes lyfte lite på slöjan och jag förstod varför jag hatat så länge – de sista femtio sidorna var en hjärtsnörpande fröjd att läsa, och jag har aldrig glömt läsupplevelsen. Det sagt säger jag inte mer.

Det är ok att läsa böcker som jag inte gillar. Ens när jag lägger dem ifrån mig. Varför gillar jag dem inte? Finns det något jag gillar? Varför skrevs boken som jag kämpar med och mot? Min respekt för skönlitteratur är för stor för att inte läsa en bok till slut. Har antagligen dessutom med min infernaliska läsdagbok att göra. Den har jag bloggat om tidigare, och i den skriver jag upp böcker som faktiskt jag har läst. Hur skulle jag kunna motivera en läsdagbok som innehåller böcker som jag bara börjat på? Det är att bryta mot mina läseregler (av vilka det finns flera, oh ja). Jag älskar att lägga ifrån mig en avslutad bok, och jag älskar att börja på nästa, med allt vad det betyder av förhoppningar och fasa.