
Spirited Away är en fantastisk saga. Men vad mer, så är det en saga utan slut, eller början, för den delen. Det är en av sakerna som är så stormande underbart med den. I historien finns flera stigar som leder iväg till andra äventyr som jag inte får följa med in i. Där finns en hjulångare full av gudar som kommer från en tindrande storstad långt borta. Hur mycket skulle jag vilja få följa med tillbaka över det nyligen ditregnade havet? Där finns ett tåg som rusar iväg, med rälsen knappt över ytan, ur filmens badpalats. ”Förr”, säger någon ”brukade tåget komma också, men nu åker det bara iväg.” Vadå förr? Vad fick det att sluta komma och bara åka iväg? Vad hände? Och, visst, hur kan ett tåg bara åka iväg, utan att först komma till en perrong? Men det är en saga och i sagor får… ja. Nå, tåget åker i alla fall iväg, och jag får följa med, till sist. Under resan stannar det vid perrong efter perrong, ute i vattnet, och skuggfigurer kliver av, några på. Men perrongerna står i ingenstans. Vad händer om man går av? Vart kommer man? Till sist så kliver jag av, i ett förtrollat träsk, och tåget fortsätter vingligt vidare, och jag ser bara de röda lyktorna från sista vagnen försvinna bort i skymningsmörkret, vart? Vad finns längre in? Där finns andra sagor. Andra äventyr. Det hisnar!

Som i Ringens brödraskap (Sagan om ringen) när Bilbo lämnar Hobbinge (Hobsala) för sista gången. Vart går leder hans stig, förutom iväg?
Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
På raska fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se.
1 kommentar:
Jag älskar tågscenen i sprited away. Det är bland det vackraste jag sett på bio. Jag vill också åka med det där tåget.
Skicka en kommentar