Allt går inte att blanda. Man äter inte pizza med hallonglass eller lägger skagenröra på sushin. Något som lyckligtvis går att blanda är två av mina favoritsaker här i livet: musik och litteratur. Det finns tusentals exempel på litteratur i musiken och musik i litteraturen. Även om det senare alternativet är nog så intressant (jag läser till exempel just nu Movern Caller där musik spelar en stor roll) tänkte jag skriva om några band och artister som använt litteratur i sitt musikskapande.
Mitt första (och kanske tydligaste) exempel hämtar jag från den brittiske croonern Neil Hannon som gör musik under namnet The Divine Comedy. Inte nog med att han tagit sitt bandnamn efter
Dantes mästerverk och
delar skivnamnet Absent Friends med en pjäs av den brittiska dramatikern Sir
Alan Ayckbourn. Han sjunger dessutom om dandyn
Oscar Wilde på skivans storslagna öppningslåt med samma namn som skivan. Efter att i tur och ordning ha besjungit Jean Seberg, Steve McQueen
och rymdhunden Laika leder följande textrad orkestern ett stegrande parti mot crescendot:
Oscar Wilde was a lonely child.
He fought and won acceptance from
the world.
They smiled, they laughed, they
praised,
They drove poor Oscar to his
grave.
En av de kändaste
boklåtarna, som desto mindre är oumbärlig på listan är The Cures Killing an Arab. Denna postpunksdänga
skrevs redan 1979 av den evigt deppige gothfiguren Robert Smith. Låten baseras på Albert Camus
Främlingen, där huvudpersonen Meursault dödar en arabisk man på stranden och
sen är så ärlig med sina känslor av likgiltighet att han av samhället betraktas som en
främling.
Stockholmsbaserade bandet Nanook of the Norths låt Karin Boyes
Grave är tyvärr ingen dödsmetall,
även om titeln är något morbid. Det är istället en vacker poplåt som handlar om ett jag som står vid
Karins Boyes grav. Där återupplivar han henne i tankarna, ber henne att ge världen en till chans och tar med henne till restaurangen Kvarnen på Södermalm. Låten utvecklar sig till en
duett, och plötsligt sjunger Boye tillsammans med killarna i bandet. Man skulle kunna
se detta som en banalisering av den döda Boyes arv, men jag tycker att det en vacker
hyllning till en av 1900-talet största svenska författare och poeter.
En riktig nördklassiker är Leonard Nimoys, känd som Spock i originalversionen av Star Stek (och nu även som
en betydligt den betydligt äldre Spock i de nya Prequel-filmerna om Star Trek), psykedeliska låt om
hobbiten Bilbo Baggins. En välkänd video är när Nimoy
framför låten i TV-showen Malibu U. I Spocks frisyr och i sällskap av ett gäng väldigt glada dansare som är utrustade med Spock-öron och skyltar med texten "Hobbits Unite!" sjunger han rader som
He's only three feet tall, Bilbo Baggins, the bravest little hobbit of them all. Det hela är faktiskt rätt obegripligt.
Några som brukar vara extra
glada att låna inspiration från litteraturens värld är hårdrockare. De inspireras ofta av
myter, hjältar och äventyr. Bandet Metallica däremot hämtade inspiration från spanska inbördeskriget på 30-talet. Ernest Hemingway var där
och rapporterade, vilket ledde till boken
For Whom the Bell Tolls,
vilket också är namnet på en Metallica-låt från 1985. Även om låten är riktigt mäktig, från en tid innan Metallica betraktades som ett skämt, funkar texten bättre tillsammans med musiken än på egen hand. För följande rader är det väl knappast Nobelprisklass på?
Shouting gun
On they run
Through the endless grey
On they fight
Are they right
Yes, but who's to say?
Metallica har för övrigt flera referenser till
H.P. Lovecrafts urtidsgud Cthulhu
i sin musik. Denne urtidsgud, som dyker upp i flera av Lovecrafts texter,
verkar även det svenska rockbandet Kent vara fascinerade av. På flera ställen
på skivan
Jag är inte rädd för mörkret kan man dra paralleller till Cthulh. Tydligast blir det i låten
Petrolium, där Jocke Berg sjunger:
Tror du att det finns något
okänt där ute
En urtidsgud som inte ville bli väckt
Något som gömmer sig i djupen
som bidar sin tid
och drömmer om petroleum och tungmetaller
drömmer om fossil och döda koraller
drömmer om strålskadade atoller i natt.
Nog kan det vara vackert när musiken och litteraturen möts. Har du själv några favoritexempel?