Varför är det så mycket färre tjejer i huvudrollen?

Genusanalyser är alltid kul. Ju mer jag läser om ämnet, desto mer börjar jag räkna, kolla statistik, stapla, testa och ifrågasätta. Jag roade mig häromdagen med att räkna vilket kön huvudrollsinnehavarna i bibliotekets barnfilmer hade och om det var representativt för vår befolkning. Det var det naturligtvis inte. Av de 144 filmer jag räknade var det i 102 filmer uppenbart att huvudpersonen var en kille. Det är närapå 75 % respektive 25 %. Då har jag ändå utelämnat de flesta filmer med djur i huvudrollerna (om det inte är uppenbart, exempelvis att Mummel i Happy feet är en killpingvin). Om jag får generalisera tror jag att djur i djurfilmerna ändå är långt fler killar, med tanke på vad jag ser på filmernas framsidor, och deras traditionella killnamn och "killaccessoarer" (kortbyxor, keps).

Precis som det gäller bland böcker är det okej för både pojkar och flickor att läsa böcker om pojkar, men det är sällan att pojkar läser böcker om flickor. Den oskrivna lagen gäller även bland filmerna.

Nu bedömer jag absolut inte hur huvudrollsinnehavaren skildras, vissa killkaraktärer är banbrytande och revolutionära på alla sätt och vis, men det är representationen jag är orolig över. Tjejen som birollskaraktär blir en slags samvetssidekick, med det moraliska ansvaret att få den manliga karaktären att mogna och växa upp. Sällan existerar hon av ett egenvärde större än mannens andre hälft.

Men så finns det givetvis fantastiska exempel. Studio Ghibli i Japan producerar makalösa tecknade filmer med nästan enbart kvinnliga huvudrollsinnehavare. De är driftiga och modiga men samtidigt mänskliga och varma. De har måhända en manlig sidekick, men han är oftast djupt deprimerad eller försvårad på något annat vis. Jag blir lycklig av de här filmerna, det känns så befriande att se, och jag undrar hur Japan kan åstadkomma något sånt här som västvärlden knappt har börjat nosa på. Att tjejer innehar nästan alla huvudroller verkar inte ens vara en strategi, det är bara deras kultur och tradition som vrids upp till detta moderna tidevarv. Se Min granne Totoro med systrarna Mei och Satsuki, eller häxan Kiki i Kiki's expressbud eller Sophie i Det levande slottet, alla dessa finns att låna biblioteket!

Det är visserligen inte ett nattsvart mörker i Sverige heller, vi har allas vår Astrid Lindgren med filmatiseringar, till exempel Ronja, Madicken och Lotta. Och det finns fler, Grynet, Rosa och även från andra hörn av världen, till exempel Lyra i Guldkompassen. Men mönstret talar ändå sitt klara språk, det såg vi i min uträkning.

Jag tror en snefördelad representation av kön är viktigt att behandla. Barn ska kunna se personer eller kanske djur som påminner om de själva, oavsett om de är en pojke som tycker om fina skor, en flicka som äventyrar, eller tvärtom, eller både och. Bara inte rollerna stagnerar! Det är givetvis viktigt att biblioteket ser över sitt utbud, men det handlar kanske framförallt om att göra en film- och bokbransch medvetna. Bara för att man slänger om könsrollerna till flickpojkar och pojkflickor så har inte lösningen sett dagens ljus. Accessoarer, utseende och aktiviteter är fortfarande könsbetingade. Men med filmer som Studio Ghiblis ser jag faktiskt en ljusning. Och med tanke på deras popularitet tror jag att vi i och med dem får en rejäl skjuts framåt.

Läs Fredrik Strages upprop om könskvotering i tecknad film här!

Kort datum

Den här underliga synen mötte mig på min lokala livsmedelsbutik för ett tag sedan.Tydligen är det inte bara halvgammal mjölk och överblivna julnötter som har kort hållbarhet.

Hjärtesorg

Bibliotekets personal übergallrar vårt bokbestånd för tillfället. Vi byter teknik och passar på att göra oss av med gammalt, smutsigt och ofräscht. Istället ska vi få mer plats i hyllorna för fint och nytt! Självklart behåller vi klassiker och andra ovärderliga grunkor men det är flera snyfthistorier som utspelar sig bakom kulisserna i alla fall. Jag går och synar gallringsbordet flera gånger om dagen. Det är väl ingen som tänker sälja min älskling?! Men jo, där ligger gamla trotjänare ibland. Men så ser jag omslaget som har vita pappershudflagor och sorgekanter, och tänker att det kanske är bättre att den får somna in. Säljas till ett kärleksfullt hem där den kan stå och mysa bland andra böcker utan att ständigt vara rädd för makuleringsstämpeln. Så rädda en gammal bok för fem spänn, eller tre för tio, massa gallrade böcker finns på Jakobsbergs bibliotek!

Att sortera ut gammalt för att få in nytt är egentligen inget konstigt. Så har biblioteket alltid gjort. Jag läste precis en romanen Oryx och Crake av Margaret Atwood som förflyttar oss till ett framtidsscenario där bibliotek med böcker inte längre finns, allt är digitalt. Huvudpersonen i boken, Jimmy, får ett sommarjobb på ett skolbibliotek "där han skulle gå igenom gamla böcker, gallra ut dem och samtidigt bestämma vilka som skulle få bli kvar på jorden i digital form, men han förlorade sin anställning efter halva den avtalade tiden för att han inte klarade av att kasta bort något."

Lite så känner vi nog alla. Man vill inte kasta. Man vill spara, det är väl hamsterfunktionen som sätter igång.

Framtiden handlar givetvis inte bara om digitala bibliotek i Oryx och Crake utan Atwood målar upp en oerhört obehaglig bild av ett New New York där världen är indelad i "plebsområden" (slummen) och "reservaten" där alla som betyder något eller har pengar håller till. Reservaten är inbyggda med högteknologiska luftrenare och allt man behöver finns att få tag på därinne. Vi får följa Jimmy - som även kallar sig Snöman - som lever i en plastig forskningsvärld där allt är möjligt att framställa genom genmanipulation fram till att något fruktansvärt händer. Världen har plötsligt drabbats av ett virus och hela mänskligheten har dött ut. Snöman är ensam i ett kaos, hans enda sällskap är ett mystiskt primitivt människosläkte som lever av gräs och tål alla virus. Hans bästa vän Crake har utrotat människorna och hans enda kärlek Oryx verkar vara pusselbit i det hela...

Först var jag inte alls särskilt förtjust i boken. Framtidsdystopier är inte min kopp te i vanliga fall, men efter ett tag blev jag väldigt nyfiken på hur Atwoods fantasi har hittat på en värld som faktiskt skulle kunna vara en verklighet om några år. Där isbjörnarna och vitvalarna är utdöda sen länge och vi har korsat nya djur för att passa oss, de hemska varjundarna som är de ultimata dödsmaskinerna eller en bjunk, ett sött husdjur som ser ut som en skunk men inte luktar. Visst är det läskigt? Men samtidigt nervkittlande. Mycket fascinerande bok, rekommenderas varmt!

Mer gotisk skräck till folket!

"Det var ett ogudaktigt ljud, ett av de lågmälda, lömska våldföranden på naturen som inte borde finnas till. Om man kallade det en slö klagan, ett kvidande i fördömelsens våld eller ett uppgivet ylande av en kör av pina och hemsökt, själlöst kött skulle man missa dess allra djupaste vedervärdighet och själskväljande övertoner.”

(H P Lovecraft, ”Fallet Charles Dexter Ward”)

Gud i himlen så ljuvligt! Å vad jag älskar häxmästaren från Providence!

Måhända kan det tyckas lite barnsligt att vurma för fantasterier och svartkonst i vårt upplysta tidevarv. Att trollbindas av krälande suggestioner från den hissnande avgrunden. Men som jag njöt när jag upptäckte att Vertigo förlag beslutat att ge ut en serie ”gotiska skräckklassiker”. Mmmm. Tydligen finns det meningsfränder som ruvar i skuggorna. Att den nyutgivna titeln, liksom ett par andra av Lovecraft, finns på bibblan är en självklarhet. Det blir förvisso inte något bönfallande om läsning denna gång men, eller förresten, jo kanske ändå…

(Pröva även ”Borgen i Otranto”– "världslitteraturens första skräckroman”, skriven i ett tillstånd av mystisk besatthet 1764 av engelsmannen Horace Walpole)

En heldag i sagornas värld

Vilken tur att jag har barn. Har man barn så får man nämligen gå in på helt underbara ställen som Junibacken utan att man behöver känna sig det minsta konstigt… För visst känns det lite konstigt att gå på ett sådant ställe UTAN barn, bara för nöjes skull.

Jag tar alltså mina småttingar samt farmor och farfar (de sistnämnda på tillfälligt besök från Tyskland) och kliver över tröskeln in i sagornas värld. Det höga priset på själva biljetten kan jag fundera på sen. Först ska vi ha kul!

Sagotåget har tyvärr lunchstängt, så vi får gå genom bokhandeln (Mamma, får vi köpa en bok?), Elsa-Beskow-utställningen (Mamma, jag vill leka!) och restaurangen (Mamma, jag vill ha - just det - glass!) och hamnar till slut vid Villa Villekulla där sångstunden precis ska börja. Och nu har vi riktigt kul! Teaterfolket på Junibacken är jätteduktiga på att sjunga, och dom ger sig inte förrän alla, även farmor och farfar från Tyskland, rockar loss till ’Rockspindeln’.

Sångstunden tar slut och vi tar oss ner till tågstationen, där det nu är kö och det känns lite olustigt. Men sedan sitter vi på tåget och lyssnar när Astrid berättar för oss om vad vi får se. Tvååringen vill gå av tåget direkt när den läskiga draken i ’Bröderna Lejonhjärta’ dyker upp men tar istället min hand och kramar den - håååårt!


Tillbaka vid Villa Villekulla visar 6-åringen runt farföräldrarna i huset, för Pippi är tyvärr inte hemma… sedan fortsätter vi – äntligen - ner till Beskowuställningen. Mina barn försvinner i blåbärskogen, hälsar på i hattstugan, tar en tur i roddbåten från ABC-sagan och har väldigt kul. Det är dags att slå sig ner på gräset och mellan blommorna för nu är det dags för dagens teaterföreställning ’Solägget och Höga C’. Barnen tycker bäst om Älvan och farbror Blå (som dessutom sjunger Alice Tegner-visor) och hjälper till när alla för fullt letar efter Höga C. Vi får se en härlig nyskriven pjäs baserad på Elsa Beskows bilderböcker och jag tycker att man verkligen har lyckats blanda det moderna med Elsas motiv.

Efter föreställningen blir vi kvar en lång stund, barnen åker skidor i ett litet skidspår och får träffa Kung Vinter. Bäst tycker dom om alla små rutschkanor. Utställningen är ganska stillsam och lugn, men det finns inga gränser för barnens fantasi – de kliver in i sagornas värld och trivs mycket, mycket bra!

Ja, som sagt. Tur att man har barn. Ni som inte har några, försök låna några små släktingar och följ med dom till Junibacken. Att kliva in i sagornas värld är härligt, både för barn och vuxna. Ni som inte hinner till Junibacken just nu - det är lugnt. Utställningen fortsätter fram till hösten 2009 och Elsa Beskows böcker finns att låna på biblioteket!

/Eva Brünahl

Mera, ge mig mera...

Förra veckan bevistade jag en musikal som fortfarande får mig att gå runt och smånynna. Viktor Rydbergs gymnasium sätter varje år upp en musikal. Jag har aldrig förut sett några av deras föreställningar, men i år när jag såg annonsen i någon av storstadens gratisblaskor så höll jag på att ramla av stolen i bibliotekets fikarum. De spelar nämligen Little shop of Horrors!

Den musikalen (baserad på en film från 1960) har total kultstatus hemma hos oss. Min mellanson kan varenda textrad till låtarna och merparten av replikerna utantill. Vi har en hel odling av Venus flytraps på fönsterbrädan och sonen har tillverkat köttätande växter av både modellera, papé maché och tyg.

Tack vare youtube så har vi haft möjlighet att se klipp från allehanda föreställningar. I USA har pjäsen definitvt kultsatus och har satts upp på varenda liten teater som finns verkar det som. Vi har bevittnat "bakom-scenen-reportage" och noga, noga studerat hur den köttätande växten i föreställningen är konstruerad.

Därför var det med enorma förväntningar som vi besökte sagda föreställning Maximteatern i onsdags. Och jag måste säga att alla förväntningar infriades. Dessa gymnasieungdomar gjorde ett fullständigt makalöst jobb. Vi var en minst sagt kräsen publik. Vi har sett orginalmusikalen så många gånger att vi känner varenda nyans i replikerna, varenda tonfall i sångerna. Och vi bara älskade Viktor Rydbergs uppsättning. De ungdomar som spelade Seymore (här omdöpt till Simon), Audrey, och för att inte tala om den sadistiska tandläkaren och den självcentrerade blomsterhandelsinnehavaren imponerade enormt, både deras agerande och sång. Helt och fullständigt underbart. Fantastiska dansnummer, oerhört snygg dekor och scenkostymer! Underbart! Och plantan, den blodtörstiga köttätande växten som handlingen rör sig kring var helt suverän. Inte minst det dansnummer när plantan har slitigt sig lös från krukan och tillsammans med sina små skott rockar loss till "I´m mean and green and from outer space"

Jag går fortfarande och smågnolar för mig själv... "this man shure looks like plantfood to me...".

Att ljud och ljusteknik sköttes av superkompetenta tjejer tyckte vi var coolt också.

Ett litet klipp från föreställningen finns att se från ett ABC inslag på SVT.

För min son som inte tycker att skolarbetet är det roligaste i världen är det oerhört inspirerande att se att det finns olika typer av skolor. Det finns skolor med musikalklasser...

Vi såg musikalen onsdag kväll, planerade, skissade och beräknade i några dagar för att sedan igår - söndag tillbringa hela dagen med att förfärdiga vår egen stora köttätande Audrey II.

Pyssla är så sanslöst roligt. Pyssla ensam, pyssla i sällskap, pyssla med barnen, kompisarna, arbetskamraterna. You name it.

För dig som också är pysslesugen har biblioteket hur många inspirerade böcker som helst.

På biblioteket i Barkarby har vi samlat alla böcker som har med kreativt skapande att göra på en och samma hylla. Hyllan kallar vi för "Skapa" och där hittar man böcker om att sticka, virka, göra egen tvål, flaskskepp, dockor och mjuka djur, snickra möbler och skåp, sy kläder, måla i olja och akvarell. Ja, det mesta!

Välkommen in!
/Sarah Utas

Om förväntningar, förförståelse och Mammut

Ikväll ska jag gå på Mammut. Filmen av Lukas Moodysson. Hans första på engelska. Jag är brydd. När jag skriver det här har jag inte läst någon recension av filmen, men såg i morse betyget fyra flimra förbi i DN, tidigare under veckan har jag sneglat genom en intervju med Moodysson i samma morgontidning, och om jag minns rätt (tidigt då också, med morgondimma i soffan) så handlade den om sexhandel i Thailand, något om känslokyla och relationer. När jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att följa med, filmen oläst om, svarade jag utan att tveka ja. Det var ju Lukas Moodysson. Samtidigt, samtidigt så är det ju Lukas Moodysson? Så ler förväntansfullt, kliar mig i nacken och ryser till. Oj då. Vad är det nu jag ynkar om?

Jo, den här Lukas Moodysson, då. Alltså. Hjälp. Hans patos är imponerande, likaså hans integritet. Alltid. Eller, alltid när jag har stött på honom. Jag minns när jag satt på bio i Jönköping på den tid det begav sig, och såg Fucking Åmål, bedårad av charmen och pricksäkerheten, lycklig i veckor efteråt. Jag kan se om den många gånger, antagligen hur många som helst. Den tragikomiska Tillsammans, som lämnade enstaka scener i varmt minne. Fotbollsmatcherna, det efterlängtade, matiga ”noget!” från den alltför snälla och förlåtande pojkvännen. Jag minns när en lillasyster till en god vän läste högt i kyrkan ur en diktsamling av Moodysson på min väns bröllop. Ur Vad Gör Jag Här tror jag, för den var lång (men jag är inte säker, så läs och låna allt), och det var fenomenalt vackert och värdigt. Men jag har inte läst den. Då var den vacker, men jag var skör (jag och andras bröllop, y’know). Det nya landet gick som TV-serie, och den var klok och fin och bra.

Sen kom Lilja forever. Jag kommer ihåg ett par vänner till mig som hade planerat kvällen som följer. Först går vi hem och hübschar till oss, sedan går vi på Moodyssons nya, sen går vi ut och stuffar. Så löd deras lördagsplan. De sprayade sina hår, gick på bio och sedan var det fullständigt stopp. Fanns ingen möjlighet att fortsätta ut till ett dansgolv efter att ha sett Lilja. Det var bara att lomma hem. Han högg av sin må-bra-filmsfaktor nedanför knäna. För att fortsätta med sin film om en amatörporrfilmsinspelning, som jag inte har sett, inte vill se. I samband med denna tror jag att Stina Dabrowski intervjuade honom på SVT och jag fortsatte att imponeras av hans värderingar, vilja och integritet. Men den filmen vill jag inte se.

Så, med detta i bakhuvudet säger jag gärna ja till bio, men ryser. Jag respekterar allt Lukas Moodysson gör, tycker att han har en fantastisk fingertoppskänsla, men jag fruktar för mitt naiva behov av lycka, mitt själalugn och min fredagskväll.

Polly Jean - the Queen

PJ Harvey kommer till Sverige!!! Fatta!!! Nu kanske jag äntligen får upprättelse för mitt allra första konsertförsök med henne. Åh, det var dramatiskt. Och sorgligt. Det var tårar involverade. Och en bränd blombukett.

Jag ska ta det från början.

När jag var liten och sjutton år så frilansade jag för den lokala morgontidningen i Gävle, Gefle Dagblad. Det var ett oerhört spännande jobb för mig som trodde att jag ville utbilda mig till journalist när jag blev större. Jag fick skriva om musik på de lokala scenerna och var nog - inbillar jag mig själv - ett välkommet inslag i en mycket manlig nöjesredaktion. Och så skulle PJ Harvey komma till Stockholm och jag köpte förväntansfullt en biljett och redaktören sa att "ja visst kan du ta och plita ner några rader om konserten, så täcker det ju biljetten".

Polly Jean Harvey var vid här tidpunkten min absolut största idol. Hon var så häftig och cool och annorlunda. Hon skapade låtar som gjorde mig ömsom livrädd, ömsom kärlekskrank. Hon vågade allt, och lät ingen ställa sig i vägen för henne.

Förväntansfull åkte jag hela vägen till Stockholm och lite malplacerad satte jag mig på ett café på Drottninggatan i väntan på att konserten skulle börja. Jag studerade ett par som såg ut att vara på en av sina första dejter, de såg nervösa och nippertippiga ut. Killen hade med sig ett stort fång rosor. Då ringer min mobiltelefon och Oskar från nöjesredaktionen i Gävle påstår att PJ är sjuk och har ställt in sin konsert! Halskatarr! I detta ögonblick har blombuketten fattat eld av värmeljusets låga och som en symbolisk gest brinner de röda rosorna till aska. Undrar om de dejtar fortfarande?

Jag gråter lite, allt är bara så sorligt, och jag är så liten i den stora staden jag har åkt till för att se min idol. Nu ska jag få min upprättelse. Nu hittar jag i Stockholm, och i maj ska jag hitta till Nalen för att bevittna Polly Jean och John Parish. Innan konserten tänker jag sitta ute i solen. Bara så att ni vet.

Låna PJ Harveys skivor på biblioteket så är ni förberedda!

Hetsjakt - vi känner igen mönstret nu

Jag har halvhjärtat följt debatten om huruvida Liza Marklunds bok Gömda är en sann historia eller inte. Jag förstår att man inom ett journalistiskt reportage vill ha en viss sanningshalt, men reportage är alltid vinklade på ett eller annat vis. Ett reportage färgas alltid av sin skribent, vill man ha något helt sant och objektivt så kan man väl eventuellt vända sig till Wikipedia eller NE (men visst finns det en skribent även bakom dessa texter...). Att Liza Marklund har tagit sig friheter tror jag inte att hon är ensam om. Skulle alla reportageböcker granskas skulle vi snart inse att mycket är fabulerat, tillspetsat eller påhittat.

Varför är det då Marklund som hamnar i blåsväder? Jag tror att det finns många anledningar, men jag börjar känna mönstret vid det här laget. Mona Sahlin råkar köpa toblerone för regeringens räkning, Maria Borelius struntar att betala skatt, Cecilia Stegö Chilò betalar inte tv-avgift, Maja Lundgren får skämmas för att hon kritiserar den manliga kultureliten... De manliga kändisarnas snedsteg hamnar i skymundan i jämförelse, vem minns att migrationsminister Tobias Billström också hade obetalda tv-avgifter?

Kvinnor blir kritiserade i högre utsträckning än män. Ester Pollack skriver i Svenska Dagbladet 21 januari att Liza Marklund har blivit ett hett byte i denna hetsjakt. Ett rådjurkid i medias, allmänhetens och bloggsfärens käftar. Liza Marklund är kvinna och omåttligt framgångsrik; hon tjänar pengar, får mängder av läsare och uppmärksamhet. Hon är dessutom blond och snygg. Pollack menar att Marklund gav Den Misshandlade Kvinnan ett ansikte på 90-talet då kvinnomisshandel inte var uppmärksammat. Idag är kvinnomisshandel någorlunda högt prioriterat på politikernas agenda, kanske tack vare Marklund.

Inom biblioteksvärlden har detta också debatterats, och vi navelskådar oss själva. Vad har vi för ansvar? Vad vill vi förmedla? Gömda kom ut i mitten på 90-talet och är år 2008 den tionde mest lånade boken bland faktaböckerna i Järfälla. Nu är det beslutat att den inte längre ska räknas som en fackbok, utan kommer att ställas bland vanliga romaner. Jag ser inte detta som något negativt, kanske blir den ännu mer utlånad där. Men som sagt, jag undrar hur många av våra faktaböcker som skulle passa bättre på romanhyllan? Många, tror jag. Och vem bestämmer egentligen vad som är sant och inte?

Vi måste alltid läsa allt med samma kritiska ögon. Och lyssna på debatter med samma kritiska öron.

En bok är det mest värdefulla

Vad händer i kroppen när man läser? Är böcker vårt livselexir när inget annat hjälper? Dör vi utan böcker? Många sådana här frågeställningar poppar upp när jag läser Markus Zusaks bok Boktjuven. För bokens huvudperson Liesel är ord det som håller henne ovanför ytan. I bokens början kan hon inte ens läsa, utan fascineras av de små tecknen som hon vet undanhåller henne alla världens skatter och hemligheter. Med sin styvfar ägnar hon de sömnlösa nätterna åt att lära sig förstå ordens magi. Sakta men säkert. Mardrömmarna om hennes döde bror gör sig ständigt påminda och håller henne vaken. De blir på ett absurdt sätt hennes räddning.

Böckerna som Liesel stjäl blir en flykt från den hårda vardagen med skrala matransoner, Hitler Jugend-träning och en ständig rädsla för vem som ska bli bortförd och aldrig komma tillbaka härnäst. I ett Nazityskland där att ge en utsvulten jude bröd är lika med självmord är böckerna en väg ut ur depression och likgiltighet. Vad böckerna handlar om är oväsentligt, den första boken Liesel kommer över heter "Dödgrävarens handbok", och handlar om precis detta. Hur man gräver en grav på bästa vis.

Jag tyckte väldigt mycket om boken. Man balanserar mellan hopp och hopplöshet hela tiden. Döden, som är bokens berättare, är ironisk och nästan lite putslustig och har tagit ett särskilt intresse i den tyska flickan. Det är han som hittar hennes bok som hon skriver nere i källaren. Det är Döden som avslöjar redan från början vilka som dör och vilka som överlever. Boken känns nästan som sista avsnittet av tv-serien Six Feet Under, när vi i snabb följd får följa alla karaktärers liv tills de slutligen dör. Vi skonas från inget, allt får vi se, allt Döden vet kommer vi också veta.

Boken kom ut i slutet på oktober 2008.

Så värt

Och i ett försök att blidka låntagarna på gymnasiebiblioteket plockar jag fram böcker ur hyllorna och läser ungdomsromaner och ännu en gång hittar jag en bok som faller mig på läppen med en mortels påtaglighet. Denna gång för att förbereda mig inför ett bokprat som jag och mina kollegor ska hålla för en famnfull svensklärare, till ett stundande stort och fint läsprojekt. Ur hyllan lyfter jag så en svartblå bok från det lilla förlaget X publishing AB som verkar satsa på ungdomslitteratur, svensk såväl som översatt. Sätter mig och läser om skejtaren Aron. Så Värt heter boken, skriven av Martin Jern. Tydligen hans första bok, men han har tidigare skrivit manus till ungdomsfilmer som jag inte sett, fast känner igen namnet på (Fjorton suger, Du & jag).

Inget särskilt med den egentligen, förutom att den var jättebra. Den handlar om den tysta, osäkra killen som trånar efter den snyggaste flickan i skolan. Hur han manövrerar genom sin vardag och sakta men säkert vinner mark. Hur han genom tur, fördold charm och diverse klavertramp tar sig över på de coolas sida, och den snyggaste flickan börjar minsann snegla tillbaka… Jag har läst det förut, på ett ungefär, och är det välskrivet, som det är här, faller jag pladask varje gång. Jag gjorde det på Sandor slash Ida. Jag gjorde det på Punkindustriell hårdrockare med attityd, Linas kvällsbok och jag gör det här. Återigen. Jag är så FÖRUTSÄGBAR! But… fuck it. Whatever, I don’t care. My life sucks anyway! Eller typ.

O son, Where Art Thou

I julklapp önskade min son sig inget annat av värde än en helårs-prenumeration på det onlinebaserade dataspelet World of Warcraft. I syfte att glädja med min son, och efter att han dyrt och heligt lovat att på intet sätt försumma sitt skolarbete införskaffades förstås sagda julklapp av hans mjukhjärtade mamma.

Av sonen syns nu inte ett spår i husets gemensamma ytor. Vill man honom något så sitter han helst på sin kammare djupt försjunken i en värld långt, långt ifrån vår och som jag gör mitt bästa för att begripa. Troget sällskap har han av familjens hund dock.

Våra samtal innehåller numera oftast ord som Lich king, Tauren, Night elves, Blood elves. Vad det gäller hans löfte angående skolarbetet får jag för tillfället tacka min lyckliga stjärna för att ungen är en studiebegåvning av stora mått...

Jag är dock inte alls negativ till hans myckna dataspelande vill jag poängtera. Hans engelska utvecklas enormt. Han gör bekantskaper i spelet (från olika delar av världen) som han samarbetar med. Han diskuterar och skapar egna spel inspirerade av WoW tillsammans med sina likasinnade kamrater och istället för att islolera sig på sin kammare och stänga oss ute så bjuder han mer än gärna in mig och visar sin karaktär och vad han har åstadkommit under dagen.

Med en pedagogisk talang och envishet som vida överstiger de flesta av mina gamla grundskolelärare lägger han sig vinn om att få mig att förstå spelregler, story och alla upptänkliga fikontermer jag behöver för att bli en fullfjädrad WoW-spelare.

Jag iaktar och förundras, helt förvissad om att när barn är intresserad av ett ämne är deras inlärningskapacitet obegränsad. Och det viktigaste är kanske inte alltid exakt vad man väljer att lära sig, utan att man får tänja, böja och stäcka sin hjärna i alla upptänkliga riktningar. Hans intressen har alltid gått i skov från dinosaurier till Sagan om Ringen, stenar och fossiler, magi, new age, fantasy, läkekonst mm och vad det än gäller är inlärningskapaciteten ruskigt imponerande. Och nog gäller det oss alla. Det är när man får lära sig om och undersöka ett ämne man själv valt som man kan nå oanade kunskapshöjder.

Lästips för föräldrar med dataspelande barn:

Game over
Spela dator
Datorspelandets dynamik : lekar och roller i en digital kultur /
När livet blir ett spel och andra utmaningar för den digitala generationens föräldrar


Guide till olika dataspel för barn och ungdomar (och vuxna):

200 dataspel för barn, ungdomar och unga vuxna
Tidskriften Level recenserar och skriver om olika spel och spelande

Skönlitteratur för ungdomar om dataspelandets lockelse:

Skurken i datorn av Margret Mahy
Spelet avKjell-Gunnar Johansson
New world: en vr-roman av Gillian Cross
Den objude gästen av Susan Cooper
Datorfritt (för riktiga nybörjarläsare) av Hippas Eriksson


Skönlitteratur för vuxna om dataspelandets lockelse:

Jpod av Douglas Coupland

Var är Torgny?

Torgny Lindgren är något av en husgud på min kammare. Enligt mig är han författarnas författare och den mest värdige Nobelpriskandidat som Sverige skådat sedan Pär Lagerkvist (och för all del kanske, kanske Eyvind Johnson då).

Det finns inte en bok av honom som jag inte har läst (jo, det skulle vara matboken då) och där jag inte har förundrats över den omisskännliga språkrytmen och de perfekta urvalet av ord (släng dig i väggen Flaubert) som gör varje mening till en njutning och ett litet enskilt stycket poesi. Jag älskar hans skrönor från det sträva, lite karga Västerbotten och hans särlingar till karaktärer som aldrig upphör att förundras över hur tillvaron och livet ibland tar sig underliga vändningar.

Jag vet inte hur många gånger som ljudboken Pölsan har slingrat sig in genom mina öron och in i mitt huvud. Släng in mig var som helt i berättelsen – och jag är med.

Därför var det med ganska stor förväntan som jag som jag bokade biljetter till Kungliga Operans uppsättning av Batseba – baserad på romanen med samma namn av just ovan nämnda Torgny.

Det var en riktigt, riktigt härlig föreställning. Enorma körer, snygg stilren (inte prålig) dekor och en oerhört dramatisk intrig kring makt, begär, hämnd och ond bråd död.

Berättelsen om Batseba återfinns i Andra Samuelsboken i Bibeln och det är på den berättelsen som Torgny Lindgren bygger sin bok. Helt kort går handlingen ut på att Kung David får syn på den vackra Batseba och fylls av åtrå. I egenskap av kung gör han lite som han vil, så han våldtar Batseba och skickar ut hennes man i krig till en säker död, för att sedan gör henne till sin drottning. Ganska snart börjar Batseba inse sin maktposition som drottning och när hon föder sin son Salomo har hon som mål att undanröja Kung Davids äldsta son, som följaktligen står på tur för att överta kronan, till förmån för sin egen son.

Profetissan Naomi fungerar som en röd tråd i berättelsen och hennes fyra muntra, högljudda profetissor blir till en avledande komisk kontrast mitt i all grymheten.

Musiken är outsägligt vacker och karaktärerna förmår verkligen att beröra. Solopartiet när Batseba förbannar Gud för sitt dödfödda barn tränger fullständigt innanför huden på mig.
Trots det undrar jag lite försynt var Torgny har tagit vägen. Av hans text (transponerad till opera av Sven-David Sandström) finns mig veterligen inte så mycket kvar.
Underbar opera, rekommenderas varmt till alla och en var, men av Torgny ser jag inte ett spår.

Vill man läsa något av Torgny Lindgren kan jag varmt rekommendera:

Bat Seba
Hummelhonung
Pölsan
Dorés bibel
Norrlands akvavit
I brokiga blads vatten

/Sarah Utas

Ett Ljus i mörkret

Så var det då dags att skriva något subtilt och djupsinnigt. Kanske rentav något världsavgörande (som det som gott som alltid görs på Järfälla biblioteks blogg av mina fantastiska medskribenter). Men, alas, jag har inget vettigt att säga. Ett intellektuellt mörker har lägrat sig över Viksjö idag. Förklaringen till denna personliga skymning är trivial, men ack så kännbar – min illbatting till son vägrar sova om nätterna.

Därför tänkte jag, som den solidariska bibliotekarie jag är, sträcka ut min hand till andra föräldrar i samma sits och tipsa om bibliotekens ”föräldrahylla” där många av svaren på villrådiga föräldrars frågor står att finna. Själv lånade jag precis Anna-Maria Stawrebergs bok ”Allt du ville veta om barnets sömn: men varit för trött för att fråga om” och allt mitt kvarvarande hopp om en endaste enda natt av REM-sömn sätts nu till den (jag överdriver en smula för dramatisk effekt).

80-talisternas problematiska förhållande till Mr Darcy

Igår gick den sista delen i kostym/moderna London-dramat Lost in Austen på tv. Amanda Price har utvecklat ett nästintill osunt förhållande till Jane Austens roman Stolthet och fördom. Hon kan alla dialoger utantill, hennes syn på den perfekta kvällen är hon, romanen och en flaska rött. Hon dagdrömmer ständigt om ett liv i flärdig landsbygdsidyll, med elegant språk och tillställningar där hon kan svänga om med en elegant officer i en virvlande polka. Hon ser sig själv på de gröna ängarna, utanför Pemberly, med Mr Darcy som en siluett mot solnedgången. Men för Amanda Price slutar det inte vid en dagdröm, plötsligt finner hon en dörr i sitt badrum som leder direkt in i familjen Bennets hus. Hon möter sin hjältinna Elizabeth, som mer än gärna tar över hennes liv i ett hektiskt London.

Amandas oväntade besök i 1800-talets engelska landsbygd orsakar komplikationer för alla inblandade karaktärer. Amanda håller på att förstöra tidernas största klassiker och hon hatar sig själv. Och hon hatar Mr Darcy, tills hennes hat utan att hon ens märker det förvandlas till kärlek.

Jag är uppväxt med BBC-versionen av Stolthet och Fördom från 1995. Uppväxt kanske är att ta i, men jag såg den första gången när jag var 12 år. Sen dess har jag sett den säkert 15 gånger. Varje gång jag är sjuk har jag satt i mina gamla slitna videoband och ätit glass. Nu finns den tack och lov på dvd, så de spröda vhs-kassetterna har fått somna in. Precis som Amanda Price har jag avgudat Mr Darcy. En upperclass-badboy med vräkig attityd som under kärlekens nypande fingrar transformerar sig själv till någon som Elizabeth Bennet faktiskt kan älska. Däri ligger den största konflikten, vill vi eller vill vi inte att Elizabeth ska få denna gudabenådade karl? Med Amanda Price i spetsen får vi den andra sanningen serverad - Mr Darcy är allas. Vem som helst kan få honom. Dock ska hon helst vara rapp i käften.

Metanivå är alltid kul. Jag tycker inte att Lost in Austen på något vis saboterar den ursprungliga Stolthet och Fördom. Att Mr Wickham nästan är en hygglig karl, att Lady Catherine the Bourgh är underfundigt pillimarisk, att Miss Bingley är lesbisk - jag tror inte att Jane Austen skulle vända sig i sin grav. Jag tror hon skulle ha gillat att hennes roman fortfarande lyser som den starkaste stjärnan och att vi läser, tänker, omvärderar och älskar den.

Andra romaner som kan placera sig under meta-genren är:

Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde (Jane Eyre)

Sargassohavet av Jean Rhys (Jane Eyre)

Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowler (Jane Austens böcker)

Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding (Stolthet och fördom)

80 böcker!

Åttio böcker läste jag förra året. Nytt rekord!

Vad hjälper det mig? Medför det stor lycka och höga hopp? Inte alls osannolikt, men bortsett från just nu, när jag hoppar omkring med hjälp av det skrivna ordet, ska jag försöka att bara utsätta mig själv för efterdyningarna och effekterna av denna triumf. Inget skuttande på Järfällas stigar, inga vrålléenden bakom lånedisken ska låta folk ana att ett nytt rekord är satt. Ack nej.

Men ändå. Jag har fört läsdagbok sedan 1995. Ett år kraschade min dator en bit in i sommaren, och därifrån finns inget räddat, men annars ligger dagboken utskriven i översta byrålådan i mitt vackra skrivbord. Författare, titlar, betyg. Sedan starten har drygt trettio fått högsta betyg. Förra året lyckades sex titlar erövra fem av fem, vilket är en ovanligt god utdelning, men vissa var inte alls oväntade. Jag läste Mio, min Mio, och jag läste om Kometen kommer. Nej, jag har aldrig läst Mio tidigare. När jag var liten lyssnade jag medan Astrid läste högt för mig ur TVn. När den gick i repris, lyssnade jag på den igen. Mio gick trevande uppför en slingrande trappa i mörkret inuti Riddar Katos fästning, och plötsligt tog trappan slut, och han föll, men fick tag i en utskjutande kant. Han ropade på JumJum efter hjälp, och ur mörkret viskade någon tillbaka ”ta min hand, så hjälper jag dig” och Mio tog hans hand, men det var ingen hand, det var en klo av järn… Sedan slog Astrid ihop boken och sa att hon skulle fortsätta nästa gång. Men det var fredag, och nästa gång var måndag, och jag fick vänta förbi en hel helg på fortsättningen. Vansinne! Tvi helger! Högläsningsböckernas högläsningsbok.

Fem fick också På Västfronten Intet Nytt, som jag inte läst sedan jag själv gick på gymnasiet. Nu fick jag vända helt på steken efter som jag ledde boksamtal på min skola. Så jag läste om med penna i hand, och lycklig var jag när jag gjorde så, och än lyckligare när jag fick prata om boken med några gymnasister. Bildspråket, paradoxerna, tempot, tidsdokumentet och samhällskritiken är nålsvass.

Rudyard Kipling återutgavs under året i Britt G. Hallströms översättning. Just-så-historier. Fem av fem. Barnsagor om varför valen bara äter smådjur, varför krokodilen är som den är, katten som den är, varför elefanten har snabel. Allting berättat med största allvar, massor av språkliga fel och krumelurer och stor brist på moral. Underbart!

Människohamn, John Ajvide Lindqvists episka Lovecrafthistoria, där ondskan är oöverskådlig, djup och kall. Som jag läste på en Swebuss mellan Stockholm och Göteborg, fast jag lovat mig själv att sova hela vägen, och när jag var framme vid Nils Ericson-terminalen svor jag över att resan inte varade tills boken var slut. Skimmer av Göran Tunström, vilken jag köpte för länge sedan och som stått och värmt min hylla tills nyss, då den lästes och lyste upp min vår. Lycklig den som ännu inte läst Skimmer (eller annat av Tunström, som bara verkar kunnat skriva fantastiskt) för då har ni det kvar att göra. Och har ni det kvar att göra så är livet sannerligen ännu fyllt av tårtbitar och fyrverkerier. Den handlar om en pappa och hans son, om Island och om fiskexport.

Åttio böcker! Djupanalyserar man rekordet så beror antalet dels på att jag hittade en storläsande flickvän som bodde på andra sidan Stockholm, och en pendling tar ingen tid om man har en bok i handen, dels på att jag jobbar som gymnasiebibliotekarie och för mitt själalugns skull måst läsa många ungdomsromaner, som går relativt snabbt att läsa, eftersom jag vill kunna svara på frågan ”Hej, min lärare har skickat mig. Har du nåt bra?” Jag kan inte gärna sätta Vergilii Död av Hermann Broch i händerna på dessa mer eller mindre engagerade besökare.

Hmm. Förlåt. Det här blev ett spretigt inlägg som inte alls handlade om läsvanor som jag tänkt mig. Men bra, då har jag det kvar.

Missa inte "Den stora färgskrällen"!

Jag uppmanar ALLA att genast ta sig till Liljevalchs konsthall och se utställningen med konst av konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald samt Leander Engström. Eftersom utställningen bara pågår t.o.m. 11 januari brinner det i knutarna för den som vill se dessa konstnärers personliga uttryck och uppleva färgexplosion. Själv var jag där i måndags och är sedan dess hög av intrycken. Sigrid Hjerténs verk "På teatern", som blivit utställningsaffisch är alldeles ljuvlig och jag blev mycket förtjust i ett av Isaacs tidiga självporträtt samt ett porträtt av Sigrid "med svart stol" (tror jag det hette). Av Leander blev det "kvinna med ros och päron" som gjorde det betående intrycket (kanske för att jag köpte det kortet) samt en bild från Norge, där jag nästan känner igen mig. Igenkänningsfaktorn är också häftig i både Sigrids och Isaacs stockholmsmotiv.

De hade det nog inte så lätt dessa konstnärer, som alla skolades av Henri Matisse i Paris runt 1909 och vars konst ofta anses ha varit genombrottet för det moderna måleriet. Sigrid Hjertén, fick som kvinna kämpa för sin rätt att måla, särskilt sedan paret fått barn och fick också utlåtanden i stil med att"de där kråkfötterna kan väl inte kallas konst". Isaac Grünnewald var jude och lär ha blivit utsatt för trakasserier både för det och för sin banbrytande konst. Leander Engström höll sig mer nedtonad i sin konst, men ville absolut inte vara naturalistisk. Han var en naturmänniska, tillbringade mycket tid i Norrland och det märks också på hans konst, medan Sigrid och Isaac målande mycket porträtt och stockholmsmotiv. På Liljevalchs lär jag mig snabbt att känna igen Leanders konst, men har svårare att skilja Sigrid från Isaac, men det kan ju bero på den amatör jag är.

Det finns en underbar film om Sigrid och Isaac, passa på att låna den på biblioteket. Filmen är en blandning av svartvita filmklipp på konstnärerna, stadsvyer runt Slussen i Stockholm, stillbilder och nyfilmningar av miljöer och konstverk till berättarrösterna Philip Zandén och Gunilla Röör. Det blir alldeles strålande och jag ska passa på att se filmen igen i helgen.

Det finns naturligtvis mycket att läsa om paret också och även om två böcker om Leander Engström.

Trettondagskonsert

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma...

Ja, nog kände vi oss som inlyfta i en dikt av Viktor Rydberg när vi med kylan bitande i kinderna och snön knarrande under vinterskorna följde allén av marchaller mot Järfälla kulturscen på söndag kvällen den 4 januari.

Det var dags för Järfälla Symfoniorkesters traditionsenliga Trettondagskonsert.

Redan i foajen möttes vi av musik och fyllda av förväntningar tog vi plats inne i min gamla gymnasieskolas aula som nu så tjusigt går under benämningen Järfälla kulturscen.

Jag måste erkänna att det var med blandade känslor som jag ånyo trädde in i den gamla, ack så välbekanta lokalen. Sist jag satt där var 1992, på min egen studentexamen. Med champagenfrukosten sprudlande i kroppen satt vi en mycket rastlös skara tonåringar och bara väntade på att vår rektor skulle sluta prata så vi äntligen, äntligen kunde få rusa ut på skolgården där Livet, Friheten och Verkligheten skulle börja.

Nå, detta är något av en parantes, det är många år sedan nu och såväl Livet som Verkligheten har sannerligen hunnit i kapp mig. Friheten däremot misstänker jag har snarare hunnit förbi mig...

När jag ser mig omkring i 2009 års aula/Kulturscen finns varken vår rektor eller några gamla klasskamrater så långt ögat når. Istället för rastlösa studenter är lokalen till sista sätet fylld med förväntansfulla, finklädda åhörare i spänd förväntan på ljuv musik. Efter en snabb avscanning av lokalen drar jag dock slutsatsen att jag och min medföljande sambo däremot sänker medelåldern med ett antal årtionden.

Vi hinner precis slå oss ner och läsa färdigt i det utförliga, medföljande programmet när konserten startar.

Kvällens program var både digert och varierande:

J. Strauss d.y.: Ouvertyr till Zigenarbaronen

Joseph Strauss: Aquarellen, vals op. 258

Joseph Strauss: Auf Ferienreisen, polka schnell op. 133

H.C. Lumbye: Drömmebilleder

H.C. Lumbye: Amelievals

H.C. Lumbye: Champagnegalopp op. 14

PAUS

F. von Suppé: Ouvertyr till Die schöne Galathea

J. Strauss d.y.: Tritsch-Tratsch-polka op. 214

J. Strauss d.y.: Kaiser-Walzer op. 437

J. Strauss d.y.: Egyptischer Marsch op. 335

J. Strauss d.y.: Pizzicatopolka

J. Strauss d.y.: An der schönen blauen Donau, vals op. 314

J. Strauss d.ä.: Radetzkymarsch

Mitt i konserten var det paus och vi undfägnades cider och chips. Så himla trevligt och smaskigt.

Dirigenten Nils-Gunnar Burlin, till vardags chefsdirigent både för Stockholms symfoniorkester och musikkåren Tre Kronor, ledde orkestern. Till allas stora belåtenhet vågar jag mig på att tro. Sprudlande av musikglädje och energi bjöd han på sig själv och skojjade, förklarade och roade oss åhörare igenom föreställningen.

Jag måste säga att den danske kompositören Hans Christian Lumbye, som för mig var en relativt ny bekantskap, (jag har bara hört den allmänt välkända Champagnegaloppen förut) blev något av en favorit. Lumbyes Drömmebilleder var en salig blandning av olika

Även Pizzicatopolkan av Johan Strauss d.y. föll mig ytterst väl i smaken. Pizzicato är för den som inte vet, när stråkmusikerna knäpper på strängarna som på en gitarr istället för att använda stråken. Pizzicatopolkan var oerhört glättig, och sprudlande men samtidigt lite försiktigt tassande.

Jag hittade ett klipp på Youtube, av Strauss Pizzicatopolka fast med en helt annan orkester. Den som är nyfiken kan ju klicka på länken och lyssna lite för att få en känsla av den oerhört häftiga teknik som pizzicato innebär.

Sammantaget är jag oerhört förtjust, näst intill förstummad och framför allt väldigt glad att jag trotsade kylan och tog mig tid att bevista Järfälla Symfoniorkesters otroligt trevliga, fint genomförda trettondagskonstert. Helt klart ett guldkorn i vardagen.

Även om detta var mitt första besök kommer det definitivt inte bli det sista. Jag ser redan fram emot Järfälla Symfoniorkesters nästa föreställning.

/Sarah Utas

Årsbästalistor - personalens älsklingar från det gångna året

Idag har min dator varit vrång. Den säger att den inte får någon slags kontakt med servern. Lägg av! säger jag. Datorer krånglar alltid som mest när man minst behöver det. Här skulle jag sammanställa alla fina listor personalen har skrapat ihop, men då ger datorn upp precis innan jag är klar. Men det som jag har lyckats få ihop hittills får ni ta del av här och nu! Klicka på listorna för att se dem i större format och läs motiveringar. Du måste ha Acrobat Reader för att kunna kolla på pdf-filer.