onsdag 21 januari 2009

Hetsjakt - vi känner igen mönstret nu

Jag har halvhjärtat följt debatten om huruvida Liza Marklunds bok Gömda är en sann historia eller inte. Jag förstår att man inom ett journalistiskt reportage vill ha en viss sanningshalt, men reportage är alltid vinklade på ett eller annat vis. Ett reportage färgas alltid av sin skribent, vill man ha något helt sant och objektivt så kan man väl eventuellt vända sig till Wikipedia eller NE (men visst finns det en skribent även bakom dessa texter...). Att Liza Marklund har tagit sig friheter tror jag inte att hon är ensam om. Skulle alla reportageböcker granskas skulle vi snart inse att mycket är fabulerat, tillspetsat eller påhittat.

Varför är det då Marklund som hamnar i blåsväder? Jag tror att det finns många anledningar, men jag börjar känna mönstret vid det här laget. Mona Sahlin råkar köpa toblerone för regeringens räkning, Maria Borelius struntar att betala skatt, Cecilia Stegö Chilò betalar inte tv-avgift, Maja Lundgren får skämmas för att hon kritiserar den manliga kultureliten... De manliga kändisarnas snedsteg hamnar i skymundan i jämförelse, vem minns att migrationsminister Tobias Billström också hade obetalda tv-avgifter?

Kvinnor blir kritiserade i högre utsträckning än män. Ester Pollack skriver i Svenska Dagbladet 21 januari att Liza Marklund har blivit ett hett byte i denna hetsjakt. Ett rådjurkid i medias, allmänhetens och bloggsfärens käftar. Liza Marklund är kvinna och omåttligt framgångsrik; hon tjänar pengar, får mängder av läsare och uppmärksamhet. Hon är dessutom blond och snygg. Pollack menar att Marklund gav Den Misshandlade Kvinnan ett ansikte på 90-talet då kvinnomisshandel inte var uppmärksammat. Idag är kvinnomisshandel någorlunda högt prioriterat på politikernas agenda, kanske tack vare Marklund.

Inom biblioteksvärlden har detta också debatterats, och vi navelskådar oss själva. Vad har vi för ansvar? Vad vill vi förmedla? Gömda kom ut i mitten på 90-talet och är år 2008 den tionde mest lånade boken bland faktaböckerna i Järfälla. Nu är det beslutat att den inte längre ska räknas som en fackbok, utan kommer att ställas bland vanliga romaner. Jag ser inte detta som något negativt, kanske blir den ännu mer utlånad där. Men som sagt, jag undrar hur många av våra faktaböcker som skulle passa bättre på romanhyllan? Många, tror jag. Och vem bestämmer egentligen vad som är sant och inte?

Vi måste alltid läsa allt med samma kritiska ögon. Och lyssna på debatter med samma kritiska öron.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Hur kan man beskylla en stor grupp av människor som påstår sig vilja ha sanningen, för avundsjuka (för att hon är blond, rik, kvinna etc)? Vilken uppfattning har man då om sin omgivning? Vilken människosyn? De flesta som har varit kritiska i den här frågan har dessutom varit kvinnor. Att inte inse motsägelsen här är beklämmande.
Ni frågar: "Och vem bestämmer egentligen vad som är sant och inte?"
Men då har inte heller Liza Marklund någon rätt att bestämma något sådant, eller hur?
Det handlar inte om att det står "en sann berättelse" på omslaget.
Det är inte frågan om en relativistisk sanning här, utan om de hundratals dokument som hon påstår sig ha som bevis för hela händelsekedjan i boken eller om FÖRTAL om sådant saknas. På samma sätt är det med de bevis hon har "borta på vinden", om de inte tas fram och visas för allmänheten är det frågan om förtal och inget annat. Detta är elementär juridik.
Det är fullständigt irrelevant hur dessa påståenden i övrigt är framställda: i gammal prosaform eller i form av en tidningsartikel. Lika ointressant alltså som vilket typsnitt, layout etc. som skulle ha använts vid tryckning.
Är det så svårt att begripa?

Andreas sa...

Undrade just om vi skulle diskutera "Gömda" här på bloggen.

Jag kan bara anse att det här har fått opåkallade proportioner, och förundras över ilskan mot boken, Marklund och andra? Boken lånas och läses redan nu som spänningsroman, och gymnasiebiblioteket flyttar tacksamt över den till skönlitteratur så den hamnar bredvid sin uppföljare Asyl. Och jag håller med Sara, med tanke på andra reportageböcker och biografier, t.ex. JT LeRoy, James Frey, på rak arm, som upptäckts vara fabulerade, så känns upprördheten mot Marklund som något av hetsjakt. "Sanning" serverad i prosaform bör alltid läsas med en nypa salt.

Sara sa...

Jag har för det första aldrig använt ordet avundsjuka, och det är absolut inte det jag syftar på. Jag syftar på en systematisk hetsjakt på kvinnor som är framgångsrika, det handlar INTE om avundsjuka, det handlar om att gamla mönster och inrutade rutiner blir uppluckrade och vissa anser det hotande. Ett samhälle som är byggt på mannen som norm gillar inte att maktrelationer vänds till männens nackdel.

Och angående huruvida Gömda är förtal eller inte går jag inte heller in på, jag anser mig inte ha tillräckligt mycket kunskap för att avgöra detta, utan det jag kritiserar är hetsjakten mot ett tacksamt byte.

Slutligen är jag dessutom mycket medveten om att kvinnor i lika stor utsträckning eller större är lika mycket delaktiga i hetsjakten. Se bara på Mona Sahlins toblerone-affär, där var det framförallt kvinnorna som rasade över det moraliskt förkastliga i händelsen. Men observera att jag inte dömer dessa handlingar, jag tar bara upp den som exempel. Om det var felaktiga handlingar låter jag vara osagt. Jag pekar bara på mönstret.

Poängen var framförallt att koppla Marklund-debatten till biblioteksverksamheten där debatten har lett till att vi numera placerar Gömda bland romaner. Och det är en bra sak.

Erik Thalin sa...

Om det är så att hela debatten står och faller på huruvida det ska stå "En sann berättelse" eller "Baserat på en sann berättelse" på omslaget, då har den sannerligen tagit osannolika proportioner.

Anonym påstår att det inte handlar om en relativistisk sanning. Vem är hon/han att avgöra det? Det är en sanning att kvinnor över hela världen, så också i Sverige, förföljs och tvingas leva i lönndom för att slippa undan kontrollerande män. Gömda har satt den frågan på den mediala och politiska dagordningen. Däri ligger bokens existensberättigande. En "sann" sanning står antagligen inte någonstans att finna, i sin absoluta bemärkelse. Det närmaste Anonym kommer är att läsa rättegångsprotokoll och förundersökningar. Fast det har ju visat sig att inte heller de alltid är särskilt "sanna".

Jag håller med Andreas om att text skriven i prosaform ska läsas och bedömas utifrån just det. Att som Anonym påstå att det är "fullständigt irrelevant hur dessa påståenden i övrigt är framställda" innebär ett utdömande av en hel yrkeskader; konstnärer, författare, journalister.

Men om nu Liza Marklund gått med på att ändra texten på framsidan till "baserat på" och biblioteken numera klassificerar boken som skönlitteratur, så borde saken äntligen vara ur världen. Även för de som godtroget tar en text för "sann" bara för att den råkar vara "dokumentär".

Anonym sa...

Jag har otroligt svårt att tro att Gömda skulle ha fått den framgång den har fått utan att ha blivit publicerad som "sann". Precis som med James Frey's bok A million pieces. Han försökte först få sin bok publicerad som skönlitteratur men inget bokförlag nappade, därför beslutade han sig att ändra det till "en sann historia" och wops så fick han ett kontrakt, hamnade på NY times bestsellers lista och blev utvald till Oprahs bokklubb...

Jag tycker inte att upprördheten skulle vara en "hetsjakt" som Andreas uttryckte det. Du tar till exempelet James Frey, inte så konstigt kanske att debatten inte var så stor här i Sverige, men i USA där skapade den debatt. Han fick göra otaliga intervjuer för att förklara sig och det var ett stortramaskri från allmönheten som slutade i att han fick snällt göra avbön hos Oprah framför miljontals tittare!

Jag ser det som självklart att fallet med Gömda blir så mycket mer uppmärksammat än andra böcker eftersom de flesta här i Sverige faktiskt har läst den! I vilket hem man än kommer till har någon i familjen ett exemplar av boken och det är klart att det gör det så mycket värre. Så många människor har förfasats och engarerats av hennes ord med utgångspunkt att det var sant. När man tänker på kvinnomisshandel så tänker man på hennes skildringar som att det vore FAKTA.

Anonym sa...

Tyvärr är nog inte alla läsare lika erfarna läsare som er, Andreas och Erik. Att texten är i prosaform tror jag inte påverkar alla som läser den. Visst man fick lära sig kritiskt tänkande i skolan, men när man får en bok det det står att boken är sann och att författaren även är journalist så är det nog en kvalificerad gissning att många tar det som kristikt granskning avklarad.

James Frey skapade inte en vild debatt här i Sverige, varför skulle han ha gjort det? I USA däremot fick han förklara sig otaliga gånger i intervjuer och fick slutligen göra avbön hos Oprah framför miljontals tv-tittare.

Att debatten om Gömda har blivit så stor är ju för att det är så ofantligt många svenskar som har läst den och tagit den för sann. Och då menar jag inte att alla har tagit den som sann som att alla berättelser kommer från en sann plats hos författaren utan som sann i att all fakta stämmer.

En författare äger inte sin text efter publiceringen, och borde inte behöva ta ansvaret för olika människors tolkingar. Tolkningen av verket ligger ju hos läsaren. Men ansvaret för att medvetetet rikta tolkningen genom att utge boken för något den inte är kan bara läggas på Marklund och co.

Att Marklund nu har gått med på att ändra texten på framsidan gör inte skadan ogjord. Hur många svenskar har inte läst boken som FAKTA???

Andreas sa...

Ja, min egen läsvana åsido, så ser jag bara hur Gömda lånas och används på gymnasiebiblioteket. Den läses, varefter Ondskan lånas av samma låntagare, Torey Hayden, Pelzer slukas. Läsningen är "andras olycka" som konsumption, tycker jag mig ana. Gärna med lyckligt slut, men det är inte ett måste. En spänningsupplevelse som jag tycker man också kan se i de spekulativa dokumentärer och dokusåpor som går på de flesta TV-kanaler.

Jag tycker nog ändå att hur man tolkar en bok i första hand ligger hos läsaren. Se på all skönlitteratur som upprört människor och fortsätter att göra det, likväl som böcker som påstår sig presentera sanningar, vare sig det är om landsändar, personer eller -ismer. Hur man läser bestämmer inte författaren. Vad man tar för sanning bestämmer hon inte heller.

Frey var bara ett annat namn i liknande situation som jag kom på i farten, för att visa på att det fanns åtskilliga liknande fall, men det stämmer att i USA diskuterades hans moral väldeliga. Så det var nog ett dåligt exempel.

Sara sa...

Självklart ska en diskussion kunna föras, men det jag vänder mig emot är - som jag skriver i mitt inlägg - att det är kvinnliga nyckelpersoner som hamnar i sådana här situationer! Det finns åtskilliga studier gjorda runt detta ämne, och kommer säkerligen skrivas mängdes av uppsatser även efter den här incidenten, hur media och allmänhet behandlar kvinnor respektive män i liknande situationer. Jag tror att skillnaderna är överväldigande.

Och jag tycker det är jättepositivt att folk engagerar sig i frågan, vad vore ett samhälle där alla är likgiltiga? Och det är roligt att det diskuteras här, på bibblans blogg, men jag finner det lite underligt att det som diskuteras här inte hör det minsta ihop med vad jag skriver om in inlägget. Jag ifrågasätter hetsjakten av en kvinnlig författare. Punkt. Jag har ingen åsikt huruvida Marklund medvetet har fört oss bakom ljuset eller inte.

Anonym sa...

Hej Sara! Har du läst Antonssons bok? Inte ens "baserad på en sann historia" skulle fungera som undertitel. Snarare "baserad på en livslögn".
Sen har ju den här boken inte existerat i ett vakuum. I artikel efter artikel, intervju efter intervju har Marklund och "Mia Eriksson" försäkrat att boken är sann. Senast i december sa Marklund att hon varken ljugit eller överdrivit. Att hon har ljugit och överdrivit kan faktiskt bevisas, då hon dumt nog hänvisat till dokument som Antonsson kunnat kolla. Milimeterstora blåmärken blir livshotande skador, till exempel.

Anonym sa...

Varför har inte "Mia" protesterat, om nu hennes historia är så förvrängd och "osant" skildrad av Liza Marklund? Nog borde hon ha haft ett och annat att säga om hela sant/osant-diskussionen? För övrigt är ju inte sakfrågan, kvinnomisshandel som sådan, osann, bara för att några detaljer i berättelsen är ändrade!

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Sara sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Andreas H sa...

Det tycks onekligen som om de olika debattörerna pratar förbi varann. Jag tror att Sara menar följande: ponera ett, för övrigt identiskt, moraliskt universum där författarsubjektet "Liza" ersattes av "Lars". Skulle den uppdagade historien få lika stora konsekvenser?

Sara sa...

Ja, det är precis det jag menar! Tack för att du kort och koncist preciserade!

Andreas H sa...

Dog debatten nu? Det var inte meningen...