En bok är det mest värdefulla

Vad händer i kroppen när man läser? Är böcker vårt livselexir när inget annat hjälper? Dör vi utan böcker? Många sådana här frågeställningar poppar upp när jag läser Markus Zusaks bok Boktjuven. För bokens huvudperson Liesel är ord det som håller henne ovanför ytan. I bokens början kan hon inte ens läsa, utan fascineras av de små tecknen som hon vet undanhåller henne alla världens skatter och hemligheter. Med sin styvfar ägnar hon de sömnlösa nätterna åt att lära sig förstå ordens magi. Sakta men säkert. Mardrömmarna om hennes döde bror gör sig ständigt påminda och håller henne vaken. De blir på ett absurdt sätt hennes räddning.

Böckerna som Liesel stjäl blir en flykt från den hårda vardagen med skrala matransoner, Hitler Jugend-träning och en ständig rädsla för vem som ska bli bortförd och aldrig komma tillbaka härnäst. I ett Nazityskland där att ge en utsvulten jude bröd är lika med självmord är böckerna en väg ut ur depression och likgiltighet. Vad böckerna handlar om är oväsentligt, den första boken Liesel kommer över heter "Dödgrävarens handbok", och handlar om precis detta. Hur man gräver en grav på bästa vis.

Jag tyckte väldigt mycket om boken. Man balanserar mellan hopp och hopplöshet hela tiden. Döden, som är bokens berättare, är ironisk och nästan lite putslustig och har tagit ett särskilt intresse i den tyska flickan. Det är han som hittar hennes bok som hon skriver nere i källaren. Det är Döden som avslöjar redan från början vilka som dör och vilka som överlever. Boken känns nästan som sista avsnittet av tv-serien Six Feet Under, när vi i snabb följd får följa alla karaktärers liv tills de slutligen dör. Vi skonas från inget, allt får vi se, allt Döden vet kommer vi också veta.

Boken kom ut i slutet på oktober 2008.