Jag ska ta det från början.
När jag var liten och sjutton år så frilansade jag för den lokala morgontidningen i Gävle, Gefle Dagblad. Det var ett oerhört spännande jobb för mig som trodde att jag ville utbilda mig till journalist när jag blev större. Jag fick skriva om musik på de lokala scenerna och var nog - inbillar jag mig själv - ett välkommet inslag i en mycket manlig nöjesredaktion. Och så skulle PJ Harvey komma till Stockholm och jag köpte förväntansfullt en biljett och redaktören sa att "ja visst kan du ta och plita ner några rader om konserten, så täcker det ju biljetten".
Polly Jean Harvey var vid här tidpunkten min absolut största idol. Hon var så häftig och cool och annorlunda. Hon skapade låtar som gjorde mig ömsom livrädd, ömsom kärlekskrank. Hon vågade allt, och lät ingen ställa sig i vägen för henne.
Förväntansfull åkte jag hela vägen till Stockholm och lite malplacerad satte jag mig på ett café på Drottninggatan i väntan på att konserten skulle börja. Jag studerade ett par som såg ut att vara på en av sina första dejter, de såg nervösa och nippertippiga ut. Killen hade med sig ett stort fång rosor. Då ringer min mobiltelefon och Oskar från nöjesredaktionen i Gävle påstår att PJ är sjuk och har ställt in sin konsert! Halskatarr! I detta ögonblick har blombuketten fattat eld av värmeljusets låga och som en symbolisk gest brinner de röda rosorna till aska. Undrar om de dejtar fortfarande?
Jag gråter lite, allt är bara så sorligt, och jag är så liten i den stora staden jag har åkt till för att se min idol. Nu ska jag få min upprättelse. Nu hittar jag i Stockholm, och i maj ska jag hitta till Nalen för att bevittna Polly Jean och John Parish. Innan konserten tänker jag sitta ute i solen. Bara så att ni vet.
Låna PJ Harveys skivor på biblioteket så är ni förberedda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar