80 böcker!

Åttio böcker läste jag förra året. Nytt rekord!

Vad hjälper det mig? Medför det stor lycka och höga hopp? Inte alls osannolikt, men bortsett från just nu, när jag hoppar omkring med hjälp av det skrivna ordet, ska jag försöka att bara utsätta mig själv för efterdyningarna och effekterna av denna triumf. Inget skuttande på Järfällas stigar, inga vrålléenden bakom lånedisken ska låta folk ana att ett nytt rekord är satt. Ack nej.

Men ändå. Jag har fört läsdagbok sedan 1995. Ett år kraschade min dator en bit in i sommaren, och därifrån finns inget räddat, men annars ligger dagboken utskriven i översta byrålådan i mitt vackra skrivbord. Författare, titlar, betyg. Sedan starten har drygt trettio fått högsta betyg. Förra året lyckades sex titlar erövra fem av fem, vilket är en ovanligt god utdelning, men vissa var inte alls oväntade. Jag läste Mio, min Mio, och jag läste om Kometen kommer. Nej, jag har aldrig läst Mio tidigare. När jag var liten lyssnade jag medan Astrid läste högt för mig ur TVn. När den gick i repris, lyssnade jag på den igen. Mio gick trevande uppför en slingrande trappa i mörkret inuti Riddar Katos fästning, och plötsligt tog trappan slut, och han föll, men fick tag i en utskjutande kant. Han ropade på JumJum efter hjälp, och ur mörkret viskade någon tillbaka ”ta min hand, så hjälper jag dig” och Mio tog hans hand, men det var ingen hand, det var en klo av järn… Sedan slog Astrid ihop boken och sa att hon skulle fortsätta nästa gång. Men det var fredag, och nästa gång var måndag, och jag fick vänta förbi en hel helg på fortsättningen. Vansinne! Tvi helger! Högläsningsböckernas högläsningsbok.

Fem fick också På Västfronten Intet Nytt, som jag inte läst sedan jag själv gick på gymnasiet. Nu fick jag vända helt på steken efter som jag ledde boksamtal på min skola. Så jag läste om med penna i hand, och lycklig var jag när jag gjorde så, och än lyckligare när jag fick prata om boken med några gymnasister. Bildspråket, paradoxerna, tempot, tidsdokumentet och samhällskritiken är nålsvass.

Rudyard Kipling återutgavs under året i Britt G. Hallströms översättning. Just-så-historier. Fem av fem. Barnsagor om varför valen bara äter smådjur, varför krokodilen är som den är, katten som den är, varför elefanten har snabel. Allting berättat med största allvar, massor av språkliga fel och krumelurer och stor brist på moral. Underbart!

Människohamn, John Ajvide Lindqvists episka Lovecrafthistoria, där ondskan är oöverskådlig, djup och kall. Som jag läste på en Swebuss mellan Stockholm och Göteborg, fast jag lovat mig själv att sova hela vägen, och när jag var framme vid Nils Ericson-terminalen svor jag över att resan inte varade tills boken var slut. Skimmer av Göran Tunström, vilken jag köpte för länge sedan och som stått och värmt min hylla tills nyss, då den lästes och lyste upp min vår. Lycklig den som ännu inte läst Skimmer (eller annat av Tunström, som bara verkar kunnat skriva fantastiskt) för då har ni det kvar att göra. Och har ni det kvar att göra så är livet sannerligen ännu fyllt av tårtbitar och fyrverkerier. Den handlar om en pappa och hans son, om Island och om fiskexport.

Åttio böcker! Djupanalyserar man rekordet så beror antalet dels på att jag hittade en storläsande flickvän som bodde på andra sidan Stockholm, och en pendling tar ingen tid om man har en bok i handen, dels på att jag jobbar som gymnasiebibliotekarie och för mitt själalugns skull måst läsa många ungdomsromaner, som går relativt snabbt att läsa, eftersom jag vill kunna svara på frågan ”Hej, min lärare har skickat mig. Har du nåt bra?” Jag kan inte gärna sätta Vergilii Död av Hermann Broch i händerna på dessa mer eller mindre engagerade besökare.

Hmm. Förlåt. Det här blev ett spretigt inlägg som inte alls handlade om läsvanor som jag tänkt mig. Men bra, då har jag det kvar.