Om förväntningar, förförståelse och Mammut

Ikväll ska jag gå på Mammut. Filmen av Lukas Moodysson. Hans första på engelska. Jag är brydd. När jag skriver det här har jag inte läst någon recension av filmen, men såg i morse betyget fyra flimra förbi i DN, tidigare under veckan har jag sneglat genom en intervju med Moodysson i samma morgontidning, och om jag minns rätt (tidigt då också, med morgondimma i soffan) så handlade den om sexhandel i Thailand, något om känslokyla och relationer. När jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att följa med, filmen oläst om, svarade jag utan att tveka ja. Det var ju Lukas Moodysson. Samtidigt, samtidigt så är det ju Lukas Moodysson? Så ler förväntansfullt, kliar mig i nacken och ryser till. Oj då. Vad är det nu jag ynkar om?

Jo, den här Lukas Moodysson, då. Alltså. Hjälp. Hans patos är imponerande, likaså hans integritet. Alltid. Eller, alltid när jag har stött på honom. Jag minns när jag satt på bio i Jönköping på den tid det begav sig, och såg Fucking Åmål, bedårad av charmen och pricksäkerheten, lycklig i veckor efteråt. Jag kan se om den många gånger, antagligen hur många som helst. Den tragikomiska Tillsammans, som lämnade enstaka scener i varmt minne. Fotbollsmatcherna, det efterlängtade, matiga ”noget!” från den alltför snälla och förlåtande pojkvännen. Jag minns när en lillasyster till en god vän läste högt i kyrkan ur en diktsamling av Moodysson på min väns bröllop. Ur Vad Gör Jag Här tror jag, för den var lång (men jag är inte säker, så läs och låna allt), och det var fenomenalt vackert och värdigt. Men jag har inte läst den. Då var den vacker, men jag var skör (jag och andras bröllop, y’know). Det nya landet gick som TV-serie, och den var klok och fin och bra.

Sen kom Lilja forever. Jag kommer ihåg ett par vänner till mig som hade planerat kvällen som följer. Först går vi hem och hübschar till oss, sedan går vi på Moodyssons nya, sen går vi ut och stuffar. Så löd deras lördagsplan. De sprayade sina hår, gick på bio och sedan var det fullständigt stopp. Fanns ingen möjlighet att fortsätta ut till ett dansgolv efter att ha sett Lilja. Det var bara att lomma hem. Han högg av sin må-bra-filmsfaktor nedanför knäna. För att fortsätta med sin film om en amatörporrfilmsinspelning, som jag inte har sett, inte vill se. I samband med denna tror jag att Stina Dabrowski intervjuade honom på SVT och jag fortsatte att imponeras av hans värderingar, vilja och integritet. Men den filmen vill jag inte se.

Så, med detta i bakhuvudet säger jag gärna ja till bio, men ryser. Jag respekterar allt Lukas Moodysson gör, tycker att han har en fantastisk fingertoppskänsla, men jag fruktar för mitt naiva behov av lycka, mitt själalugn och min fredagskväll.