80-talisternas problematiska förhållande till Mr Darcy

Igår gick den sista delen i kostym/moderna London-dramat Lost in Austen på tv. Amanda Price har utvecklat ett nästintill osunt förhållande till Jane Austens roman Stolthet och fördom. Hon kan alla dialoger utantill, hennes syn på den perfekta kvällen är hon, romanen och en flaska rött. Hon dagdrömmer ständigt om ett liv i flärdig landsbygdsidyll, med elegant språk och tillställningar där hon kan svänga om med en elegant officer i en virvlande polka. Hon ser sig själv på de gröna ängarna, utanför Pemberly, med Mr Darcy som en siluett mot solnedgången. Men för Amanda Price slutar det inte vid en dagdröm, plötsligt finner hon en dörr i sitt badrum som leder direkt in i familjen Bennets hus. Hon möter sin hjältinna Elizabeth, som mer än gärna tar över hennes liv i ett hektiskt London.

Amandas oväntade besök i 1800-talets engelska landsbygd orsakar komplikationer för alla inblandade karaktärer. Amanda håller på att förstöra tidernas största klassiker och hon hatar sig själv. Och hon hatar Mr Darcy, tills hennes hat utan att hon ens märker det förvandlas till kärlek.

Jag är uppväxt med BBC-versionen av Stolthet och Fördom från 1995. Uppväxt kanske är att ta i, men jag såg den första gången när jag var 12 år. Sen dess har jag sett den säkert 15 gånger. Varje gång jag är sjuk har jag satt i mina gamla slitna videoband och ätit glass. Nu finns den tack och lov på dvd, så de spröda vhs-kassetterna har fått somna in. Precis som Amanda Price har jag avgudat Mr Darcy. En upperclass-badboy med vräkig attityd som under kärlekens nypande fingrar transformerar sig själv till någon som Elizabeth Bennet faktiskt kan älska. Däri ligger den största konflikten, vill vi eller vill vi inte att Elizabeth ska få denna gudabenådade karl? Med Amanda Price i spetsen får vi den andra sanningen serverad - Mr Darcy är allas. Vem som helst kan få honom. Dock ska hon helst vara rapp i käften.

Metanivå är alltid kul. Jag tycker inte att Lost in Austen på något vis saboterar den ursprungliga Stolthet och Fördom. Att Mr Wickham nästan är en hygglig karl, att Lady Catherine the Bourgh är underfundigt pillimarisk, att Miss Bingley är lesbisk - jag tror inte att Jane Austen skulle vända sig i sin grav. Jag tror hon skulle ha gillat att hennes roman fortfarande lyser som den starkaste stjärnan och att vi läser, tänker, omvärderar och älskar den.

Andra romaner som kan placera sig under meta-genren är:

Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde (Jane Eyre)

Sargassohavet av Jean Rhys (Jane Eyre)

Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowler (Jane Austens böcker)

Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding (Stolthet och fördom)