Hjärtesorg

Bibliotekets personal übergallrar vårt bokbestånd för tillfället. Vi byter teknik och passar på att göra oss av med gammalt, smutsigt och ofräscht. Istället ska vi få mer plats i hyllorna för fint och nytt! Självklart behåller vi klassiker och andra ovärderliga grunkor men det är flera snyfthistorier som utspelar sig bakom kulisserna i alla fall. Jag går och synar gallringsbordet flera gånger om dagen. Det är väl ingen som tänker sälja min älskling?! Men jo, där ligger gamla trotjänare ibland. Men så ser jag omslaget som har vita pappershudflagor och sorgekanter, och tänker att det kanske är bättre att den får somna in. Säljas till ett kärleksfullt hem där den kan stå och mysa bland andra böcker utan att ständigt vara rädd för makuleringsstämpeln. Så rädda en gammal bok för fem spänn, eller tre för tio, massa gallrade böcker finns på Jakobsbergs bibliotek!

Att sortera ut gammalt för att få in nytt är egentligen inget konstigt. Så har biblioteket alltid gjort. Jag läste precis en romanen Oryx och Crake av Margaret Atwood som förflyttar oss till ett framtidsscenario där bibliotek med böcker inte längre finns, allt är digitalt. Huvudpersonen i boken, Jimmy, får ett sommarjobb på ett skolbibliotek "där han skulle gå igenom gamla böcker, gallra ut dem och samtidigt bestämma vilka som skulle få bli kvar på jorden i digital form, men han förlorade sin anställning efter halva den avtalade tiden för att han inte klarade av att kasta bort något."

Lite så känner vi nog alla. Man vill inte kasta. Man vill spara, det är väl hamsterfunktionen som sätter igång.

Framtiden handlar givetvis inte bara om digitala bibliotek i Oryx och Crake utan Atwood målar upp en oerhört obehaglig bild av ett New New York där världen är indelad i "plebsområden" (slummen) och "reservaten" där alla som betyder något eller har pengar håller till. Reservaten är inbyggda med högteknologiska luftrenare och allt man behöver finns att få tag på därinne. Vi får följa Jimmy - som även kallar sig Snöman - som lever i en plastig forskningsvärld där allt är möjligt att framställa genom genmanipulation fram till att något fruktansvärt händer. Världen har plötsligt drabbats av ett virus och hela mänskligheten har dött ut. Snöman är ensam i ett kaos, hans enda sällskap är ett mystiskt primitivt människosläkte som lever av gräs och tål alla virus. Hans bästa vän Crake har utrotat människorna och hans enda kärlek Oryx verkar vara pusselbit i det hela...

Först var jag inte alls särskilt förtjust i boken. Framtidsdystopier är inte min kopp te i vanliga fall, men efter ett tag blev jag väldigt nyfiken på hur Atwoods fantasi har hittat på en värld som faktiskt skulle kunna vara en verklighet om några år. Där isbjörnarna och vitvalarna är utdöda sen länge och vi har korsat nya djur för att passa oss, de hemska varjundarna som är de ultimata dödsmaskinerna eller en bjunk, ett sött husdjur som ser ut som en skunk men inte luktar. Visst är det läskigt? Men samtidigt nervkittlande. Mycket fascinerande bok, rekommenderas varmt!