


Jag blev faktiskt glad att han frågade. Det betyder att mina anspråkslösa alster uppmärksammats av mina inneboende. Och även om jag långt ifrån eftersträvar berömmelse, så är det roligt att se att han tycker om mina vardagsbetraktelser. Jag har inte provat att blogga än. Faktum är att när jag försöker skriva på datorn brukar han mest vara rätt så brysk och lyfta iväg mig, ställa ner mig på golvet och mumla saker om klåfingrighet. Men jag är glad ändå. Jag har fått en skrivmaskin som är nästan bara min! Den är alldeles turkos och kan skriva både i rött och i svart. Den brukade vara hans mormors, men nu står den här, lagom långt från en av mina fåtöljer.
Den är jättefin! Men det bästa med den är tangenterna! Mycket bättre med en sån här mojäng än hans tråkiga dator som inte låter någonting. Trycker man på en tangent här så far det iväg en metallarm med en väldig fart, men är man snabb (jag är rätt snabb) så kan man nästan fånga den innan den träffa pappret. Så ibland. Ibland när jag skriver något viktigt kan det hända att jag blir som förtrollad av de däringa metallarmarna och helt kommer av mig mitt i ett epos. De är tokroliga! Fast jag har dålig skrivardisciplin, det har jag. Det går bättre nu när jag bloggar, märker jag, utan alla roliga ljud och grejor.
Det enda som kan störa mig nu är min nemesis, herr Svans. En mycket lömsk figur som hela tiden lurar i bakgrunden. Han är inte lika jobbig som förr, faktiskt. Jag har lärt mig att inte låtsas om honom nästan alls. Jag har blivit rätt vuxen, nämligen. Jag måste inte jaga honom jämt längre. Förr var han på mig hela tiden!
Det om det. Varför frågade han mig om att blogga egentligen? Han rycker på axlarna. Jag kan ju skriva om hur roligt det är att skriva! Fast det kanske ni har förstått. Om jag bara kunde fånga metallpryttlarna! Rackarns nära nästan jämt. Jag tycker om att läsa också. Gärna står jag i böckerna när jag läser dem. Det blir enklare då. Det kan bli vad som helst, jag är allätare när det gäller böcker. Beror på vad han har i knät, som han läser. Fast ska jag rekommendera något så får det bli Ensammast i världen av Magda Eggens, för den är gulligast. Just-så-historier av Rudyard Kipling, eftersom den är klokast, och Mannen Dog av Wole Soyinka för den är roligast att putta ut ur bokhyllan och ner på golvet.
Nästa dag ställde han upp armén i slagordning på havsstranden, bågskyttarna och slungarna främst, sedan de germanska hjälptrupperna beväpnade med assegajer, sedan romerska huvudstyrkan och sist de galliska trupperna. Kavalleriet stod på flyglarna och belägringsmaskinerna var placerade på sandkullar. Alla undrade vad i all världen skulle hända. Caligula red ut i vattnet så att det nådde upp till Penelopes knän. Då skrek han: ”Neptunus, gamle fiende, försvara dig! Jag utmanar dig på liv och död. Du överföll lömskt min vars flotta och skingrade den, det gjorde du, va? Pröva nu din makt mot mig, om du vågar.”
En liten våg kom framrullande. Han gav den ett hugg med svärdet och skrattade föraktfullt. Sedan vände han kallblodigt om, red tillbaka upp på stranden och lät blåsa signalen ”allmän strid”. Bågskyttarna sköt, slungarna slungade, germanerna kastade sina assegajer, romarna sina javeliner och gick löst på de små vågorna med svärden, kavalleriet gick till anfall på båda flyglarna, simmade ut ett stycke och högg med sablarna i vattnet, kastmaskinerna slungade klippblock, jättejaveliner och järnspetsade bjälkar. Caligula gick ombord på ett örlogsfartyg och ankrade utom räckhåll för projektilerna. Där ropade han hånfulla utmaningar till Neptunus och spottade över relingen långt ut i vattnet. Neptunus gjorde inget försök att försvara sig eller att svara med undantag av att en man blev nupen av en hummer och en annan bränd av en manet.
Vad är nu det här då? Jag kunde bara inte låta bli att återge ett litet stycke om Caligula, som utsåg sig själv till övergud och tydligtvis blev en smula osams med havet. Ovan återges hur Caligula löste problemet med att Neptunus inte löd.
För det var tider det! Augustus hustru Livia, kejsar Tiberius och kejsar Caligula såg till att livet inte blev tråkigt i romarriket, eller att det åtminstone blev såväl oberäkneligt som kort. Allt är återberättat av den fysiskt deformerade Claudius som ingick i kejsarfamiljen, men eftersom han råkade bli driftkucku, ansågs han som ofarlig, slapp bli förgiftad och blev sedermera kejsare. Det här är hans egen historia, och som sådan bär boken den lämpliga titeln Jag, Claudius. Claudius ondgör sig över tillgjorda, fiktiva romaner där annat en kall, hård historisk fakta återges, så han skulle vara mycket missnöjd när han får veta att allt han säger är hopdiktat av Robert Graves i denna förtjusande, giftdrypande klassiker. Dessutom ytterligare förevigad 1976 i form av en strålande BBC-serie med Derek Jacobi i huvudrollen som vår dreglande, halte, stammande hjälte.
För decennier sedan (två) försökte jag läsa den här, men la ifrån mig den. Så många namn, en stammande huvudperson och en bok där alla goda gick hädan med magont medan alla lömska intrigmakare satt kvar där de satt. Och dessutom konstiga namn. Nä, vet ni vad. Jag kräver dramatik med lyckliga slut! Nu vet jag bättre. Det här är hur rolig läsning som helst!
130.000.