Fulheten.com

Imorgon är det Internationella Kvinnodagen! Jag börjar prepartyt redan nu genom att tipsa om en alldeles ny upptäckt, Nanna Johansson, som hittar på helt sjuka saker på sin blogg Fem bilder. Tanken är simpel; Varje söndag bestäms ett tema, varefter bloggen uppdateras varje veckodag med en bild på temat. Veckans tema har varit glassar.

Hon driver dessutom hemsidan Fulheten.com som också är hysteriskt rolig. Egentligen är upplägget ganska enkelt, hennes serier och teckningar är groteska, provocerande och väldigt rättframma. Så rättframma att jag nästan blir generad. Men generad på ett bra vis. Alla borde läsa och reflektera. För hur absurdt det än ser ut, så är det mycket sanning som ligger därinunder. Hetsjakt mot feminister, en nedvärderande arbetsmarknad och reklamkampanjer som förvrider synen på alla inblandande. Och det är svårt att värja sig. Johansson ger en enkla redskap för att värja sig. Precis som Nina Hemmingsson och Liv Strömquist också gör (bland annat).

Jag har alltid haft väldigt svårt för serien Rocky, som publiceras i Dagens Nyheter. Jag har dessutom alltid ifrågasatt mig själv för att jag inte fattar, jag har känt mig dum och "ute". Man ska gilla Rocky. Så är det. Mången människa har stirrat konstigt på mig när jag medger att jag inte förstår grejen. Det är en hund, han lever ett typiskt stockholmsliv, han har typ tjejer ibland, är oerhört grabbig och "tokrolig", han har djurkompisar och de är typ pseudonymer för andra grabbiga stockholmskillar, han åker till Thailand, någon gång hade han en praktikant, han har blivit kändis. Sen är det inget mer. Enligt DN är Nanna Johansson ett befriande komplement till denna hund. Komplement!? Det är ju sånt här som är roligt, på riktigt. Rocky är ju inte kul. Faktiskt. Rocky anspelar på igenkänningsfaktorn, "jag är typ tjugonått (fast har väl nu förtiden råkat bli trettionått, hur mycket man än försöker ignorera detta faktum..) och bor i stockholm och så va", och så enkelt kan man väl inte göra det. Nä, inte för mig. Det räcker inte.

Nanna Johansson har precis gett ut en bok som givetvis ska köpas in på bibblan. Det blir prio ett att fixa under måndagen.

Hemska böcker

Alltså.

Jag, Sarah och Eva Sturk berättade om favoritböcker under bok & mat-lunchen förra veckan. Jag var mindre nervös då än första gången jag stod med mikrofon i hand medan folk åt, så på det stora hela är jag nöjd med min insats. Efteråt fick vi beröm, men en kommentar som jag fick höra i andra hand lät ungefär ”men de pratade ju om så hemska böcker.”

Gjorde vi? Lät det så? Jag pratade om en nittiotalsuppväxtskildring från Nässjö, en spännande country-noir och en välspunnen skröna om en man som förlorade i poker till djävulen. Först vill jag be om ursäkt – det var inte riktigt meningen att de alla skulle verka vara hemska. Det var inget planerat. Kanske blir det så att ska man väcka intresse så lyfter man gärna fram konflikterna – och, ja – att gå i gymnasiet kan vara en plåga, 1900-talet var fullt av hemskheter och en bok som utspelas bland Hillbillylands hustrumisshandlande hembrännare är inte enbart lycklig, utan bara lycklig som en bra Johnny Cash-låt. Ja, mina kollegors böcker var nog inte heller solskenshistorier, där de pendlade mellan försupna barhängaröden till ond bråd cancer.

För. Finns där något härligare en gott berättad ond historia? När sorgen får snoret att rinna, när spänningen lägger isbitar i magen. Exempel? ’kej. Minns Lasso kring fru Luna av Agnar Mykle för länge sedan. Jag hade jour inom vården, och satt och läste i en soffa. Tyckte inte så mycket om boken, för jag irriterades på huvudpersonens velighet. Men så vred författaren till och innebörden, hela innebörden av titeln gjordes klar för mig, och jag började störtgråta. Tårarna rann och jag var på gränsen till hicka, där i min soffa på mitt jobb. Från en irriterande bok i mängden blev den en upplevelse jag inte glömmer. Likadant med den i pocket nyligen utkomna Innan jag dör av Jenny Downham. Amanda, du minns när jag satt på en parkbänk i Lund i somras och hulkade med glass i ena handen och boken i andra och inget att snyta mig med? Runt oss gick ankor och folk som tittade underligt. Vad hade nu jag råkat ut för? Jo, jag läste minsann en bok, jag.

Jag är så nöjd när en bok har rubbat mina cirklar. Det är det jag letar efter. Jag vill sitta och hoppa när jag när jag läser. Jag vill vilja vända mig till min pendelgranne (det gör jag INTE) och hytta med boken och säga ”lyssna bara på det här!”. Det får vara språket, mer än gärna, men det får också vara att historien välter mig. Att jag inte iskallt stoppar i mig, utan att historien jagar ikapp, och hugger ner mig. Det bör nog finnas hemskheter i historier, hemska hemskheter, sorgliga hemskheter, upprörande, överraskande, härliga.

Men jag vill inte vältra mig i sanna historier. Biografier har jag inte mycket för. Människor som vuxit upp i källare eller som haft alkoholister i släkten roar mig inte. Jag lyfter inte ett ögonbryn åt deras berättelser, utan jag vill ha fabeln, skrönan. Det är flykten från verkligheten jag söker när jag läser. Flykten kombinerad med inlevelsen.

Gick inlägget att förstå? Behövde få ut det här.

Den som ändå hade pengar...

Bibliotekets vaktmästare Ibrahim visade mig de här bilderna för ett par veckor sedan. Tydligen är det en reklamkampanj för bibliotek i New York (tror jag att det var). Jösses! Alltså, det är jättefint, jättetydligt och framförallt kopiöst, men var i hela världen har de fått pengar till att finansiera detta? VAR!?

Det vore så coolt att testa något liknande i Stockholm, eller i Järfälla. Tråkiga husfasader som transformeras till bibliotekshyllor. Jag är hänförd.

Pengar, någon? Skänka mig lite? Några mille?

Hybris, fusk och otrohet och lite om att gilla böcker

När man arbetar på bibliotek förväntas man vara litterär. Inte så konstigt kanske. Att man väljer att utbilda sig till bibliotekarie tyder ofta på att man har någon form av passion eller åtminstone förkärlek för det skrivna ordet och någon slags vilja att förmedla den passionen till andra.

Själv har jag varit en riktig bokmal sedan jag knäckte läskoden i femårsåldern. Trots det finns det förstås massor och åter massor av ”borde-ha-läst-böcker” som jag inte har läst. Av tidsbrist, ovilja, lättja, you name it.

Både i mitt yrke och i privata, sociala sammanhang uttrycks närmast en förundran om jag som bibliotekarie och litteraturvetare inte har läst en bok som vi i västvärlden har valt att benämna klassiker eller för den skull kultbok.
En kväll när jag stod och väntade på en långväga gäst från Sydlandet på Stockholms central gjorde jag något helt emot mina principer. Jag klev helt sonika in på Pocket Shop för att fördriva en kvart eller så och snubblade där över en helt suverän liten bok.

Av princip köper jag aldrig, aldrig böcker. Jag älskar hela bibliotekstanken och lånar allt som jag läser. (Såvida det inte är något väldigt obskyrt och svårfångat som jag får beställa från andra sidan Atlanten och som inte alls lämpar sig för folkbibliotekets bestånd.)

Men den här lilla boken ville följa med mig hem, och förlåt mig min otrohet Biblioteket, men den fick faktiskt göra det. Men först efter att jag lovat mig själv att omedelbart efter att jag läst boken, låta den vandra vidare till en annan läsare. För någon måtta får det ju vara på mitt konsumtionsfrosseri och ägarbehov och för att inte tala om denna fullständiga trolöshet mot min arbetsplats och favvoställe Biblioteket.

Den bok som fick mig att rucka på mina principer och samtidigt avvara sådär en 60 kr var Henrik Langes lilla utgåva, 80 romaner för dig som har bråttom.

I denna lilla bok har Henrik Lange summerat 80 stycken kända romaner – var och en på bara en sida och i tre serierutor.
Det är framför allt klassiker (Gösta Berlings saga, Dvärgen, Odyssén, Röda rummet mfl) men här återfinns även några modernare författare som Jan Guillou, Jonas Gardell, Gunilla Bergström och Astrid Lindgren.

Det här är en quick fix-lösning för den som vill glänsa i litterära sammanhang, eller åtminstone hänga med i diskussionerna, men inte har tid/lust att plöja en massa böcker för just det ändamålet. Man får supersnabbt veta vad Röda rummet, Mörkrets hjärta och Flugornas herre handlar om, utan att behöva besvära sig med att läsa boken.
Även för oss som har läst böckerna är boken superkul. Langes beskrivningar är träffsäkra och roliga och jag småfnittrar mig igenom hela boken. För det ska nog sägas, den här boken är nog allra roligast som igenkänningslitteratur inte som en snabbkurs i litteraturvetenskap.

Jag älskar detta vanvördiga sätt att förhålla sig till klassiker och borde-ha-läst-böcker. Och fnittrar uppsluppet i det geniala med att på tre små serierutor faktiskt få ner hela essensen av både Bibleln och (fantasybibleln) Sagan om ringen.

Som om jag inte har vältrat mig i nog många synder denna dag (girighet, frosseri, lättja), så slår jag raskt till med den första och kanske värsta dödssynden: Högmod. För det ska erkännas, det allra första jag gör är att skumma igenom boken och se hur många av böckerna har jag läst? Och belåten och förmätet nöjd med mig själv konstaterar jag: nästan alla.
Äntligen känns min studieskuld (som är i paritet med Pakistans försvarsbudget) som en riktigt bra investering. Jag är faktiskt riktigt, riktigt beläst. I alla fall i enlighet med litterär kanon á la Henrik Lange.

/Sarah Utas

Hjältinnor, förebilder och föregångare

Gränsöverskridande kvinnor. Jag försökte komma på ett kortare ord att beskriva radikala kvinnor. Banbrytande, mångsidiga, kraftfulla, queer... Men till slut blev det ändå gränsöverskridande. Hur många bokstäver jag än var tvungen att skriva ut, plasta in, klippa ut igen samt sätta upp med häftmassa. Jag tycker om ordet gränsöverskridande. Det finns så många gränser att korsa, att skrida över. Med det begreppet låser man sig inte fast vid någon särskild aktivitet eller ståndpunkt.

Jag började även fundera över vilken som är min älsklingsgränsöverskridare. Just nu måste det vara Karin Boye. Hennes böcker, noveller och dikter är applicerbara på dagens samhälle, 80 år senare. Just nu skriver jag en uppsats om Karin Boyes män, alltså inte riktiga män som fanns i hennes närhet, utan hennes manliga karaktärer. De är oerhört intressanta, och vinklade och vridna åt alla möjliga håll och kanter. Från en pojkes svårigheter att acceptera sin nya styvmamma, till tonåringens dröm att stå vid sågen istället för att utbilda sig till ingenjör, till mannen i mitten som försöker göra slut med sin älskade "för att hon förtjänar något bättre" till den äldre diplomaten som befinner sig i en krackelerande ålderskris. De är fascinerande personporträtt som jag kommer snöa in mig på alldeles förfärligt mycket. Vänta er mycket manlighet och mycket Boye i framtiden. Men jag ska försöka lägga band på mig.

Förra året gavs en ny novellsamling ut med Karin Boye, Snäckors sorl, med ett urval ur hennes tre novellsamlingar som kom ut på 30-talet. Trots att Karin Boye är känd för sina personporträtt av kvinnor och att novellerna huvudsakligen har kvinnliga huvudkaraktärer så har något hänt på vägen till 2008. Novellerna med manliga karaktärer har tagit över. Utav de 25 novellerna, handlar 14 om män. Är det inte ironiskt? Och vad är syftet? Finns det ett syfte? Vill man att fler män ska läsa Boye? Eller har den manliga normen helt enkelt "slagit ut" de kvinnliga karaktärerna? Anses de inte lika intressanta?

Katrin ifrågasatte också att jag har avvänt gränsöverskridande kvinnors förnamn på min utställning. Men det ligger en tanke bakom, precis den tanke som väcktes hos Katrin; "Skulle du ha gjort sådär om det var en utställning om män?". Jag hoppas det. Den ursprungliga tanken var att man skulle reagera på att ett förnamn kan ge ett svar på vilken kvinna som ligger bakom namnet. Vi vet vem Moa är, eller Simone, eller Kristina, eller Birgitta. Skulle vi veta vem Erik var? Eller Karl? Givetvis inte, för att Erikar och Karlar har det funnits hundratals av som har blivit kända genom historien. Kvinnor har mycket lättare för att bli bortglömda. Eller inte bli uppmärksammade alls.

Läs gärna Livs Strömquists tecknade serie Einsteins fru om du vill läsa om osynliggjorda kvinnor bakom männen.

Tampas med drakar

Jag känner mig (klädsamt?) modest idag så istället för ytterligare subtila iakttagelser om människans villkor (eller pip från okunnighetens träsk?) så tänkte jag i all enkelhet tipsa om de sagostunder som biblioteken anordnar. Dessa brukar vara uppskattade händelser, både för sagotokiga barn och sömnberövade föräldrar. En sak skall dock påpekas och det är att dessa infaller vid lite olika tidpunkter så en god idé är att kolla när just ditt bibliotek tampas med drakar eller hamnar i klorna på elaka trollpackor!

Bokcirkel med Alberte!

Måndagen den 30 mars startar Sveriges radios bokcirel om Alberteböckerna och du kan vara med! Se Sveriges radios webbplats där du hittar medverkande och läsplan.

De tre böckerna om Alberte; Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte är skrivna av Cora Sandel och gavs ut i Norge 1926-1939. Alberteböckerna är tre av de absolut bästa böcker jag har läst och de kom i prisbelönt nyöversättning förra året. I centrum står Alberte, den frusna och ensamma flickan som söker efter värme, kärlek och frihet. Hon vill ut och bort! Vi får följa hennes liv i Norge och Paris. Det är över 20 år sedan jag läste böckerna och nu när jag läser om dem känns de märkligt aktuella. De stora livsfrågorna drabbar alla förr eller senare och Alberte är en person som man aldrig glömmer.

Böckerna finns på biblioteket, både på norska och svenska samt inlästa på kassett och som ljudbok. Jag som är ett riktigt P1-fan (lyssnar bara på P1!) kommer förstås att följa bokcirkeln i radio. Tidigare cirklar har läst Anna Karenina och Moment 22 och diskussionerna mellan läsarna har varit intressanta att följa. Denna omgång är det författaren Leif GW Persson, författaren Agneta Klingspor och poeten Anna Hallberg som kommer att tala om vad det är som ger Alberte-böckerna en sådan nerv.

/Kerstin Gerén

Moneymoneymoney

Trots tider av ekonomisk kris finns det pengar att söka. Svenska stiftelser och fonder har en sammanlagd förmögenhet på 325 miljarder kronor! Det finns pengar att söka för enskilda personer, familjer, föreningar, skolor och organisationer. Stiftelserna är enligt lag skyldiga att dela ut minst 80% av sin avkastning varje år.

Järfälla folkbibliotek abonnerar på stipendiedatabasen Global grant, där du kan hitta just det bidrag som du har rätt att söka. Med bibliotekskort i Järfälla kommer du åt den från valfri dator. Gå in på www.jarfalla.se/biblioteket/faktadatabaser och välj Global grant. Välj sedan Järfälla och skriv in numret på ditt bibliotekskort. Då kan du söka på valfria sökord eller klicka dig fram via topplistor och ämnesord. Fastnar du hjälper vi dig förstås.

Vill du hellre bläddra i en bok finns olika stipendiehandböcker, men de är ofta utlånade. Då går det förstås bra att köa. Global grant kommer du alltid åt.

Glittrande stockholmsnatt

Johan Kinde är synonym med dekadens. I alla fall i min föreställningsvärld.
Som frontfigur i New Wave-bandet Lustans Lakejer låg världen för hans fötter under 80-talet. Hans texter osade av kvalmiga nätter i Geneve, Paris och Rio och hade fantasieggande låttitlar som Begärets dunkla mål och Män av skugga. Musiken andades postpunk, synt, champagne, sex, Oscar Wilde och levererades i en elegant second handkostym. Uttalandet "Kläderna är viktigare än musiken" upprörde många i det proggiga musikklimatet som rådde i Sverige under sent 70-tal.

2008 debuterade Johan Kinde som romanförfattare med Någon sorts extas, och tja, det var väl kanske så här det var för Kinde under gymnasiets sista år? Boken handlar om tonåringe Julian som skriver texter åt det framgångsrika new romantic-bandet Bête Noir. Han har just lämnat förorten för Stockholms innerstad och utnyttjar den nya friheten till fullo. Nattlivet kryllar av sminkade pojkar och frestande flickor med Adam Ant som främsta förebild. Julian träffar självklart en tjej. Lina. De blir förälskade och allt är frid och fröjd tills den dagen då Julians mamma blir allvarligt sjuk och Lina får jobb som fotomodell i Paris.

Berättelsen är fylld av floskler och klyschor, men är samtidigt så fruktansvärt romantiskt och dekadent. Jag kommer på mig själv med att tänka; fan att man inte var ung på 80talet!
Som Filmen G i bokform, med en intellektuell touch.
Romanen innehåller inget nytt under solen rent berättartekniskt eller litterärt, men är en ljuvlig nostalgikick för närmast sörjande och ren kitsch för oss andra.


Lustans Lakejer när det begav sig.

Välja kön?

Självklart ska vi ha fri abort. Det är ju inte det debatten kring könsaborter handlar om. Jag reagerade direkt på att det bara skrivits om att det är flickor som väljs bort. Det har faktiskt bara skrivits om familjer som redan har flickor som väljer abort av ytterligare en flicka. Jag blir skrämd av många anledningar. Framför allt av den anledningen som Lisa Bjurwald skriver i Dagens Nyheter, att det är könsapartheid av ofödda flickor. Inte någonstans skrivs det om att familjer med flera pojkar skulle välja bort ytterligare en pojke. Jag tycker såklart att det skulle vara lika märkligt. Visst kan jag förstå en förälders längtan efter en pojke eller en flicka, men när det kommer till kritan är det ju ändå ens eget barn vi pratar om, då kan jag inte förstå att könet ska ha betydelse. Enligt en artikel i tidningen Forskning och framsteg från 2007 är det är vanligare att önska sig en flicka än en pojke i de nordiska länderna, men skillnaderna ska vara mycket små. Om det är syns det ju inte alls i debatten som pågår nu.

Katerina Janouch ska ha upplevt just det, att efter flera söner önska sig en dotter och även skrivit om det i romanen Dotter önskas. Hon deltog i P1 morgon häromdagen för att lyfta fram den aspekten och berättade att vid provrörsbefruktning i t.ex. USA och Ryssland har man möjlighet att välja kön. Jag undrar liksom reportern om de fullt friska så ska få provrörsbefruktning när väntetiden för de ofrivilligt barnlösa är så pass lång?

Precis som Bjurwald skriver är valet att avsluta ett liv inget som bör tas lättvindigt. Jag tror att en abort borde vara en psykisk påfrestning och trodde även att det kan leda till komplikationer som gör det svårare att få barn sedan? Är det värt det för att det att ”slippa ytterligare en flicka”? Jag kan dessutom inte låta bli att fundera kring m det verkligen är samhället som ska betala för att någon inte är nöjd med könet på det väntade barnet?

Torbjörn Tännsjö, som skrivit boken Välja barn, om fosterdiagnostik och selektiv abort, skriver på Newsmill att det inte behöver vara fel att välja kön, bl.a. för att det är bra för barn att ha syskon av motsatt kön. Visst hade jag gärna haft en bror, men å andra sidan hade ju jag med två storasystrar kunnat vara den bortvalda flickan. Jag tror att syskon skapar dynamiska och intressanta familjer oavsett kön och hade inte velat byta familjekonstellation.

Elisabeth Schönbeck har skrivit Äldst, yngst eller mittemellan : din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig. Det är en intressant bok om hur vår plats i syskonskaran gjort oss till de vi är och hur vi agerar i relation till andra utifrån det. En lillebror, särskilt med flera storasystrar blir ofta dubbelt omhändertagen, både av systrar och av föräldrar. Vilken typ av uppväxt får den efterlängtade pojke med flera storasystrar, där föräldrarna kanske valt bort flickfoster till hans förmån? En överhängande risk att det daltas med den pojken, särskilt om det tagit flera år att få denna pojke och storasystrarna är ganska mycket äldre. Skapar det verkligen en dynamisk familj eller ”den balanserade familjehygien” som Tännsjö eftersträvar och som jag liksom Bjurwald känner är helt oacceptabel, en dödsselektion utifrån kön.

Att spela bort sin själ

Carl-Johan Vallgren syntes plötsligt överallt efter fjorton års avlåtenhet vad gäller skrivande. Hans nya roman Kunzelmann & Kunzelmann verkar förtjusande. Men den får vänta. Istället var det dags att ta ut en urgul Vallgren ur hyllan på vars framsida ett fotografi föreställande Sankt Petersburg (antar jag) från tiden kring förra sekelskiftet stoltserar. Tillsammans med en inklippt liten svart katt. En svart katt? Ja, läser man boken så figurerar mycket riktigt en katt då och då. Drar man sig dessutom till minnes en annan katt som händelsevis besökte Moskva några tiotal år senare i suspekt sällskap, och som lyssnade till det talande namnet Behemot, så anar man vem som är i faggorna.

Det var därför jag köpte den här boken, en gång för länge sedan, därför att baksidetexten utlovade ett parti poker med Djävulen själv. Inte en dålig utgångspunkt för en bok, tänkte jag, och tog med den hem. Sedan tog det tid att komma till skott, men ungefär lagom till att Carl-Johan Vallgren var överallt ändå, tog jag mig också an den arme spelaren Rubashov och hans ödesdigra kortduell med den störste korthajen. För så börjar Vallgrens Dokument rörande spelaren Rubashov. Huvudpersonen har förlorat allt, allt utan suget att spela. Så vad lägger man upp på bordet när man förlorat allt? Ja, just det. Själen.

Partiet går inte så bra för Rubashov, men lite snopet får han veta att det är väntetid till helvetet, och han döms istället till att leva för evigt. Hin håle far iväg, mycket att stå i nämligen, lämnandes Rubashov kvar med ett kvitto för en styck själ i handen. Kan man inte dö kan man snabbt tjäna pengar på rysk roulette, och med pengar på handen kan man fria till kvinnan man trånat efter hela sitt liv. Så det var inte mycket till helvete, tänker Rubashov och börjar bygga sig ett imperium. Men under 1900-talet finns åtskilliga helveten på jorden…

Carl-Johan Vallgren är en gudabenådad spinnare av skrönor. Det har jag anat genom att lyssna på honom sjunga (jag gillade mellansnacket mer än sångerna), genom hans augustprisvinnande roman Den vidunderliga kärlekens historia som jag inte har läst men hört om, genom att höra honom överallt prata om sin nya. När jag läser hans dokument, får jag det bekräftat. Boken är drygt tio år gammal och full av upptåg, vändningar, hemska och härliga, och visst, man anar vartåt det barkar en bit in ibland sidorna, men det är ändå pur läsglädje att vandra med Rubashov genom 1900-talet. Mersmak!

Bibliotekarien som actionhjälte

En film med arbetsnamnet "Bibliotekarien" ska spelas in i Sverige (läs artikel i Dn här). Jag vet ju att den kommer handla om den kleptomaniske bibliotekarien på Kungliga Biblioteket som stal böcker i åratal för att sedan spränga sig själv och sin våning i luften, men samtidigt kittlas fantasiknölarna lite extra när jag hör titeln. Bibliotekarien. Hur skulle en film om en bibliotekarie kunna se ut? En som inte stjäl och spränger? En vanlig?

Det finns en mycket hårt inetsad bild av bibliotekarien. Det är en hon, hon har kofta, hon har tofflor, glasögon och hyssjar på folk. Skulle det vara en han är han en nörd med ett kleptomaniskt samlarbeteende. Han är konstig. Han har osmidig humor. Där har vi nidbilderna. De är inte så roliga. Bilden här bredvid är en actiondocka av en bibliotekarie. Hrm.

Elisabet påpekade igår att det skrivs väldigt mycket uppsatser om bibliotekarier, om deras roll, deras utseende och deras attityd. Att bibliotekarien är den yrkesgrupp som är som mest besatt av sitt eget yrke och sin egen självbild. Eller de kanske snarare är osäker på sin egen självbild och självförtroendet är i gungning. Hur hävdar vi oss i detta digitala informationssamhälle där småbarn lär sig nya kortkommandon till datorn snabbare än vad vi gör. Där tonåringarna kan ett helt nytt, digitalt språk som vi knappt känner till. Tekniken utvecklas så fort och vi måste hänga med. Och vi måste vara moderna. Know-it-all. Vara på Facebook, utkämpa slag i World of Warcraft, inte använda uttrycket IRL (In Real Life), utan AFK (Away From Keyboard), för att kommentera de senaste dagarnas strider i PirateBay-rättegången.

Dessutom syns inte bibliotekarien särskilt mycket i det populärkulturella medieutbudet. I Hollywood-filmer är det sällan en bibliotekarie inblandad, det är då mycket större utbud av bokhandlare (Notting Hill, You've got mail). Bibliotekarien lyser med sin frånvaro. Men han finns där också. Oftast är det en han.

Vi har ju allas vår bibliotekarie/väktare Giles i tv-serien Buffy - the Vampire Slayer, den allsvetande och sympatiske vapendragaren som slår upp allehanda demoner i sina dammiga böcker eller pålar vampyrer på löpande band. Kramer i tv-serien Seinfield får ihop det med en bibliotekarie när Jerry ska lämna tillbaka sin lånebok, 20 år försent. Mycket trofasta och synnerligen bokälskande bibliotekarier får vi se i katastroffilmen The Day After Tomorrow, när de protesterar högljutt mot att bränna böcker för att inte frysa ihjäl inne i stormens öga.

Tydligen har det också kommit en Hollywood-triologi som heter The Librarian, storyn är klassisk; "When a magical artifact is lifted from his library, a meek librarian sets out to ensure its safe return..." Stuket är Indiana Jones-aktigt, vilket syns rätt tydligt på filmaffischen. Men den har verkligen inte gett samma utslag som den gamle räven Harrison Ford - är arkeologer helt enkelt mer spännande än bibliotekarier? Nä, jag vägrar tro det.

Sen har vi ju givetvis Sveriges egen gullebibliotekarie Desiré som träffar bonden Benny på kyrkogården i både boken och filmen Grabben i graven bredvid.

Men jag vill ha fler! Fler bibliotekarier på film! Ett yrke som är väl värt att undersöka ytterligare i vindlande grottgångar eller på plats i biblioteket.

Nya bibliotek

Igår var jag och hälsade på i Högdalens nya bibliotek. Ett tunnelbanebibliotek. Vilken dröm! Det kanske låter nördigt, men jag älskar nya bibliotek. Alltså, jag gillar gamla också, men det är något speciellt med nya. De är luftiga, ljusa, de luktar gott. Högdalens bibliotek har en altan! En altan! De har en lounge som öppnar klockan sju på mornarna där man kan dricka kaffe och läsa tidningen innan man far till jobbet. För man hinner nästan se tunnelbanan svänga in på spåret från loungen, så då är det bara att springa ner. Två nya tunnelbanebibliotek öppnar inom kort i Stockholm. Åh!

Alla älskar det nya biblioteket i Högdalen. Som packade sillar stod de, de stolta stockholmarna, och firade med tårta och ballonger. Alla ville ha bibliotekskort, eller förnya sina gamla "som de inte hade använt på länge".

Vi har planer i Järfälla också. Inte på att flytta nånstans, men vi ska fräscha upp, snygga till, ändra om, göra nytt. Vi byter teknik för tillfället och kommer att knåpa, trixa och bygga inom kort. Därför kan det vara lite stökigt på biblioteken ett par månader framöver, framförallt i Jakobsberg där ändringarna blir störst. Vi ska fixa en ny musik- och filmavdelning, flytta internetdatorerna, få en ny och tillgänglig talboksavdelning samt utöka barnavdelningen och utnyttja hörnen till fullo.

Artikel om Högdalens bibliotek i SvD här. Och DN här.

Globalisering, finanskris och att ha koll på den tid som flytt...

En märklig tillfällighet gjorde att i går, samma dag som vi fick veta att SAAB kan bli nedlagt, var jag och lyssnade på ett intressant föredrag om den svenska industrins uppgång och fall. Det var ekonomihistoriken Jan Jörnmark som invigde sin utställning på Myntkabinettet (Sveriges ekonomiska museum) i Gamla Stan genom att visa och berätta utifrån de bilder han tagit när han rest runt i Sverige, i industrialismens glömda spår.

Det hela blev skrämmande aktuellt.

Under våren erbjuder museet ytterligare fem föreläsningar på temat: I pengarnas spår om Sveriges industriella och ekonomiska historia. Att det har blivit just det här temat är säkert ingen tillfällighet i dessa tider när politiker och ekonomer av alla nationaliteter och inriktningar möts på stormöten i Davors, i EU och på G 7-möten för att försöka förstå nuvarande ekonomiska kris och vad man kan göra åt den.

Några som brukar ha bra koll på dessa frågor är enligt min mening inte ekonomer eller politiker utan alla de som studerar och forskar i just ekonomisk historia. Där studeras hur ekonomi både påverkar och påverkas av samhällsutvecklingen. Det är den här typen av historiker som till exempel har djupstuderat den ekonomiska krisen på 1930-talet och vet riktigt mycket om dess orsak och verkan. Och därför vet de också om dagens ekonomiska kris beror på samma saker och om vilka åtgärder som ger bättre effekt än andra.

Troligtvis behövs det delvis nya lösningar för att komma till rätta med nuvarande kris eftersom globaliseringen har gjort de ekonomiska systemen mer komplicerade och svårare att styra för enskilda länder. Det är SAAB ett tydligt exempel på nu när debatten går hög om det är svenska skattebetalare som ska gå in och täcka upp för ett multinationellt bilföretags förluster.

Det finns mycket skrivet om dagens finanskris men de bästa förklaringarna tycker jag att man får om man söker förstå de bakomliggande orsaker som ligger längre bort än ett år och bortom de amerikanska bolånen. Joseph Schumpeter, en ekonomisk tänkare, har sagt ”Mannaminne är i allmänhet 6 månader”! Alldeles för kort horisont för att kunna förstå en utveckling som pågått i närmare 30 år, med andra ord.

Det kan man råda bot på genom att besöka sitt närmaste bibliotek och botanisera på hyllorna för Ekonomisk historia, Kv (på biblioteksspråk) eller Nationalekonomi och Internationell ekonomi, Qa. Där finns många intressanta och lättlästa böcker.

Här är några tips:

Johan Söderberg: Vår världs ekonomiska historia
Den här boken är mycket lättläst och ger en bra bild över hur världsekonomin alltid har utvecklats och förändrats.

Internationell ekonomi
Det här är en lärobok av det bättre slaget som förklarar hur världshandeln fungerar, om globalisering och hur allt det påverkar enskilda länder. Boken har bra texter och bilder, den skulle kunna användas i t ex en studiecirkel.

Globaliseringsatlas
En serie tunna böcker som beskriver globaliseringen i flera delområden med hjälp av många bilder och mycket statistik. Allt mycket lättläst och pedagogiskt.

Håkan Pihl: Ekonomi från början
Boken försöker svara på vad ”ekonomi egentligen handlar om” på ett underhållande och konkret sätt.

Charles Kindelberger: Manier, panik och krascher
Boken är inte helt lättsläst – men intressant! Bör läsas i lagoma portioner.

Om bokprat

Sarah Utas återkommer i bloggen då och då om glädjen med bokprat, och här ser jag Andreas H välsigna klass 5A från Falsterboskolan i ett blogginlägg för att de gjort honom lycklig när han pratat böcker tidigare i veckan. Sarah pratade i december om sjuåringars oändliga entusiasm, och i mitten av februari om ”ditsläpade” niondeklassare. Någonstans däremellan faller mina bokpratarupplevelser, tror jag. Jag vill börja med att poängtera att jag aldrig skulle vilja vara utan bokpraten. Aldrig! Ibland är det dock en brant uppförsbacke att hålla fram bok efter bok framför motvilliga och påstått dittvingade tonåringar.

I biblioteket, på nedre våningen har vi ett halvklassrum, där de kommer in i sina dunjackor och vältrar sig över bänkarna, med början längst bak i lokalen. Där hörs utdragna suckar likt förfäder som sätter sig ner långt efter det att lederna stelnat och magen rullat ut över nejden. Sedan hörs ett ”Varföööör…?” En fråga som jag tolkar handlar om avgrundsundran över varför man ska behöva läsa när man går på gymnasiet. Så här är det inte alltid, självklart inte. Men när det inträffar finns där dessutom en fortsättning. När jag, eller vi, har pratat om en, eller flera, böcker och det har klagats över bokens tjocklek, över bokstävernas litenhet, omslagets fulhet, rusar de ändå fram för att få rätt bok. Det finns ett nästan automatiskt motstånd mot allt som har med skola att göra, utan eftertanke eller reflektion. Dessutom ett grupptryck. Nåde den som roas av skolarbete/läsning. Men! När de sedan har läst, och återlämnar boken, så var den visst inte helt fel. Då finns där en stolthet i att ha läst en bok. ”Finns det någon som är likadan?” Varför man nu vill ha en likadan kan man fråga sig, men jag svarar mer än gärna ja på den frågan. Gillar de den boken finns det flera jag kan föreställa mig att de skulle tycka om. Minsann.

En av gymnasieskolorna har under våren startat ett läsprojekt som omfattar alla ettor. En timme i veckan får eleverna läsa skönlitteratur på lektion i klassrum. Behovet finns, och det är inget bibliotekariepåfund även om jag definitivt är mäkta positiv till idén. Många av eleverna behöver mer språkkunskaper än de bär med sig från grundskolan, tyvärr. Annars är det svårt att tillgodogöra sig kunskaper inom vilket ämne det vara månde. En del av lösningen är förhoppningsvis att så läsglädje i leden. Så ordern lyder – kom till klassrummet, läs en timme. Vi i biblioteket deltog i urvalet av ett basutbud titlar (runt 70st) och bokpratade om dessa (för svensklärarna denna gång, som tyckte att varje utbildningstillfälle borde vara av dylik art (snacka om tacksam bokpratsmålgrupp)). Och eleverna kom till klassrummen, vältrade sig och suckade. ”Varföööör..?” skulle de läsa tråkiga böcker som vuxna hade valt? fick de inte vara hemma och läsa? Därför att hemma gjorde de annat än läste, och tyckte de inte om böckerna fick de gärna ta med sig andra. När den första timmen var till ända var de upprörda över att timmen redan var slut, och undrade om de fick ta med sig böckerna hem och läsa! Nästa dag hade flera läst ut sin första bok och ville ha MER! Svensklärare efter svensklärare rapporterar om samma respons.

Annars är det ju bokprat ideligen dagligen, och det är ofta det allra roligaste. När man får veta att vad man rekommenderade senast var så bra att man får föreslå mer. Eller att någon vill ha en bok som handlar om ditt, datt och väcker de och de känslorna, osv. Lycka!

Mer tankar kring konst

Efter flera inlägg om konst sitter jag och funderar på om man kan göra en utställning av en bok? Så klart man kan, i somras hade Jakobsberg utställningen Ett eget rum/Tusen bibliotek, där konstnären Kajsa Dahlberg under flera år samlat understrykningar och marginalanteckningar från bibliotekens exemplar av Virginia Woolfs Ett eget rum. De sammanförde hon sedan i en bok, som ju också blir ett konstverk och som har ställts på många bibliotek så att boken fått återvända till sin ursprungsplats och möta sina läsare igen. Idén är genialisk och jag skulle gärna ha ett eget exemplar av boken/konstverket.

På Vin- och sprithistoriska museet pågår just nu en utställning av Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga. Det är trettio år sedan boken publicerades för första gången och utställningen pågår t.o.m. 31 mars. I boken skildrar Märta Tikkanen hur det är att leva med en man med alkoholproblem. Det var hennes sätt att hantera sin situation och hon hade aldrig en tanke på att den skulle ges ut. När hennes make Henrik läste den lär han ha sagt att det här måste du ge ut. Och har man läst den är det bara att hålla med, det är vackert, det är smart och snyggt, det gör ont och varenda rad i boken berör mig långt in i hjärta och märg. Eller för att låta texten tala för sig själv: ”Det är inte de stora sveken som dödar kärlek. Kärlek dör av alla små och nästan omärkliga svek.”

Det är alltså både med nyfikenhet och med förväntan jag beger mig till museet för att få uppleva hur man gör en utställning av en bok. Jag blir inte besviken. Det ingår en gratis audioguide så jag kan stänga av hela världen och bara titta och lyssna. På röda skynken finns brottstycken ur boken, jag läser och berörs. Det blir nästan för starka intryck, jag måste välja, läsa, ta in, sätta mig, lyssna, ta in. Så visst går det att göra en utställning av en bok, det var säkerligen inte enkelt, men resultatet är både vackert och självklart.

Jag kan inte låta bli...

...att svara på Andreas inlägg!

Under min uppväxt i Tyskland har jag fått en ganska tydlig bild av mitt lands historia: Det har hänt något i detta land som var så oerhört att man inte vet hur man ska förhålla sig till det. Inom den egna familjen råder tystnad när det gäller allt som har hänt under tiden 39-45. Det enda man hör är mormor som pratar om den ’svåra tiden’, det förblir oklart vad hon syftar på egentligen.

I skolan råder också en viss tystnad: När jag går ut gymnasiet har vi i ämnet historia inte hunnit längre än till Första världskriget, och vi förstår att det är läraren det hänger på, han vill egentligen helst inte ta upp Andra Världskriget alls, vilka hans skäl nu kan tänkas vara…

Sedan åker vi till Frankrike, med en bil med tysk registreringsskylt, på årsdagen av D-Day - ’Welcome our liberators’ står det på små flaggor folk har satt upp överallt på hus och torg. Ni förstår kanske hur det känns. Eller förresten, förstår ni verkligen det?

Jag sitter en kväll på Stockholms stadsteater tillsammans med en svensk kompis och vi ser Colin Nutleys ’Cabaret’. I pausen pratar min kompis mest om hur lite hon tyckte om Helena Bergström i huvudrollen - medan jag inte kan låta bli att tänka 'Ja, det var vi.' TYSKARNA. Som förstörde så mycket. Människoliv, kultur, så mycket har gått till spillo. Kompisen fattar inte att jag blir så berörd av pjäsen, hennes fokus ligger på helt andra saker! Såklart.

Som Andreas säger, det finns ett berättigande till att det finns så många böcker om tiden 39-45 i bibliotekets hyllor. Dels för att man vill och måste hitta ett sätt att förhålla sig till allt som hänt, och dels för att man helt enkelt vill kunna förstå VARFÖR detta kunde hända. Det kunde säkert ha hänt överallt. Nu är det ett faktum att det har hänt i Tyskland och detta får vi leva med. En tysk påve som verkar ha svårt att verkligen ta avstånd från en präst som påstår att förintelsen aldrig hänt - jag trodde inte mina öron när jag hörde nyheten först. Men så ser världen ut idag. I Tyskland brottas man fortfarande med att hitta ett sätt att förhålla sig till det Oerhörda, men det är svårt, om inte omöjligt.

Visst har man i och med fotbolls-VM 2006 kunnat visa världen att Tyskarna är trevliga och gästvänliga, och visst är det nu också moraliskt tillåtet att hissa den tyska flaggan vid olika tillfällen - men det skulle aldrig infalla mig att här hemma i trädgården i Sverige hissa en tysk flagga, rädd för att omvärlden skulle tolka detta fel.

Men det finns ett annat Tyskland, så klart, inte består tysk historia bara av tiden 39-45. Det har hänt en del både innan och efter. Muren föll och återföreningen är ett projekt med ovisst slut - men även där vet man inte riktigt hur man ska tolka denna händelse och dess följder. Ännu.

Det är där litteraturen kommer in, den tar sig friheten att tolka och gör det på ett helt suveränt sätt. Jag vill gärna passa på att tipsa om några här:

Kaltenburg av Marcel Beyer

På den kortare sidan av Sonnenalle av Thomas Brussig

Simple storys: en roman från den östtyska provinsen av Ingo Schulze

Der Turm av Uwe Tellkamp

Schlaflose Tage av Jurek Becker

Dom två sistnämnda finns tyvärr bara på tyska på Järfälla folkbibliotek och jag upptäckte till min stora förvåning att vi inte alls äger Jurek Beckers ’Jakob der Lügner’ eller ’Jakob lögnaren’. Den finns däremot på Stockholms stadsbibliotek. Skriven av Jurek Becker, som själv satt i Ghettot i Warszawa, utspelar sig denna roman i ett judiskt ghetto 1944. Jakob ljuger för de övriga i ghettot om radioinslag han säger sig har hört - och ger dom hopp i en annars helt hopplös situation. En tydligare och mera ingående bild av tiden 1939 till 1945 kan inte ges.

Men som sagt. Tysk historia finns inte bara i bibliotekets hyllor med böcker i ämnet historia. Hoppas en och annan roman kan bidra att vidga bilden litet grand, även om det är ett faktum att fokus ligger och även i fortsättningen kommer att ligga på Andra världskriget.

Det oerhörda behöver en förklaring.

/Eva Brünahl

Förflutenhetens landskap

Jag har gjort en egendomlig upptäckt. Jag lider en smula med tyskarna. Det kan tyckas märkligt men så är det. Anledningen bakom denna rörelse vid tanken på ett välmående europeiskt folk är att dessa tycks sakna historia (ett förhållande som, med olika nyanser, ingalunda inskränker sig till det tyska utan självfallet även gäller för en mängd kulturer i det västerländska medvetandet). De har helt enkelt inget förflutet. Med, alas, ett undantag: perioden 1933-1945. Vad Tyskland anbelangar tycks det inte finnas någon annan historia utan denna tid manifesterar hela dess historiska vara.

Ponera för ett ögonblick en varelse utan tidigare erfarenheter av det ”tyska” (ett högst problematiskt uttryck, jag vet) som stövlade in i närmsta bokaffär eller, gud bevars, närmsta bibliotek för att tillägna sig lite tysk historia. Vad möter dennes kunskapstörstande blick? En bok om Bismarck måhända. Kanske en om kalla kriget. Samt… en fullkomlig kaskad av böcker som behandlar mänsklighetens mörkaste minne – naziperioden (ett förhållande som naturligtvis äger ett visst berättigande). Denna fysiska och symboliska gestaltning av människosjälens svartaste skrymslen. (prova själv: sökning i bibliotekets lokala katalog på ämnet tysk historia, signum Kfa med våra hieroglyfer).

Vad jag vill ha sagt med detta kan tyckas en smula dunkelt men är i själva verket ytterst banalt. Det förflutna, liksom, utan att gå in i en djupare filosofisk diskussion, i princip alla andra föreställningar, är konstruktioner och bibliotekens samlingar utgör inget undantag. Att biblioteket enträget försöker köpa in "kvalitativ" litteratur utgör således inget automatiskt skydd mot att olika stereotypiserade världsbilder reproduceras.

PS. Ett oändligt tack till Fastebolskolan klass 5A som var på bokprat i Viksjö idag. Ni gjorde hela min vecka!

What about all the male nannies?!

Denna anekdot har blivit ett stående inslag på mina genusvetenskaps-seminarier. En amerikansk småbarnsmamma är på besök i Sverige och utbrister förundrat "What about all the male nannies?!" över Sveriges många manliga barnflickor som är ute och drar barnvagnar på stan. När hon får det förklarat för sig, att det faktiskt är papporna själva som är ute på stan med ungarna tror hon knappt sina öron.

Men fortfarande tar papporna bara ut 21% av föräldraledigheten i Sverige. Man vill så gärna tro att vi har kommit längre, men jag blir alltid lika nedslagen. Det borde vara en självklarhet att dela lika på att vara hemma med barnen. Visserligen är vi bättre än finska, danska och norska män som tar ut mellan 6 - 11 %, men islänningarna slår oss med hästlängder med sina 33%. Island har en väldigt generös lagstiftning som har bidragit till männens höga pappaledighet.

Min mamma tyckte jag var hemsk när jag började prata om en annan sorts lagstiftning här i Sverige. "Man kan inte tvinga nån!" utbrister hon. "Man kan inte tvinga någon att stanna hemma med barnen, de ska vilja det själva!". Men hur löser man en så djupt rotad konflikt som att kvinnan sällan kan göra karriär på samma villkor som mannen om hon måste ta större delen av ansvaret för barnen? I dagen DN skriver de om en fransk babyboom som de förklarar med ett mer jämställt samhälle. Resten av Europa ser sorgset genom fingrarna och ser bebisarna sjunka i antal. Det är väl självklart att en kvinna som inte ser möjligheten till karriär och barn heller inte skaffar barn? Eller bara skaffar ett, som är för lite för att hålla tillväxten uppe. Skulle jag vara begränsad av mina eventuella framtida barn skulle jag aldrig skaffa några. Men pappan till mina barn ska vara hemma lika mycket som mig (eller mer, om det ska vara åt något håll) för att jag över huvudet taget ska överväga det.

I helgen fick jag reda på att det främst är min pappa som har varit hemma med mig! Tänk, vad mycket spännande saker som man inte vet.

Jag har precis läst en väldigt intressant bok om kvinnors arbete i Europa från franska revolutionen fram till 50-talet, Kvinnoarbete i Europa 1789-1950. Här får man en systematisk förklaring och redogörelse för kvinnans roll i arbetslivet, som ständigt har motarbetats med sinnessjuka lagstiftningar för att låta män slippa kvinnors konkurrens och kompetens inom "sina" områden. Det konstiga är att de "manliga" kompetenserna skiftar med tidens anda. Under krigen på 1900-talet arbetade kvinnorna inom mycket tunga fabriksarbeten, framförallt inom ammunitionsproduktion, men så fort krigen var slut skulle de genast inställa sig hemma, som Modern, som Hustrun, som den Lydige. Med andra ord, yrkens genus är enbart en konstruktion, ett påhitt. Inget arbete är mer kvinnligt eller manligt än andra. Visst finns det frågar att betrakta, kan en kvinnlig brandman släpa ut en hundrakilos man ur ett eldinferno? Det kan hon säkert, om hon har fått jobbet. Å andra sidan tror jag verkligen inte att bara för att man är man, att man klarar det.

Hur många elefanter får det plats i en Volkswagen?

En betraktelse över elefantgåtor, deckare och ett och annat regelverk...

Här om dagen - med andra ord i fredags - fick jag en flashback från barndomens underbara, underfundiga elefantgåtor. Ni vet "Hur vet man att det har varit en elefant i kylskåpet?" "Jo, det är fotspår i smöret!" Flera av dessa elefantgåtor finns samlade i en bok som heter just Elefantgåtor från A-Ö av Owe Gustafson, ni vet han som ritade elefanterna i Fem myror är fler än fyra elefanter.

Den elefantgåta som gav mig 70-talsnostalgi igår var klassikern:

"Hur många elefanter går det in i en volkswagen?"

Jag hade nämligen bokprat för en niondeklass, och när alla dessa långbenta ungdomar klev in på vårt minimala bibliotek var det just den där gamla gåtan som plingade till i mitt huvud, fast i dagsaktuell tappning: hur många nior går det in på Barkarby bibliotek?

Varje upptänklig stol, soffa och pall är upptagen. Det sitter ungdomar framför mig, bakom och vart än jag ser. De är ungefär 30 stycken skulle jag gissa, även om det är svårt att få tillräcklig överblick för att få en chans att börja räkna.

De är "hitsläpade" av sin svenskalärare och mitt uppdrag är att presentera deckare som de ska läsa i anslutning till ett skolarbete. Vi börjar med att prata om vad en deckare egentligen är. Måste en deckare innehålla ett mord? En detektiv? Är det en deckare även om mördarens identitet avslöjas redan i ett relativt tidigt skede av berättelsen?

Under 1800-talet formulerade bland andra författaren S. S. van Dine ett tiotal regler som en riktig formfulländad deckare bör hålla sig till. Bland dessa märks:

*Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa mysteriet. Alla ledtrådar måste vara redovisade.

*Brottslingen ska ha presenterats tidigt i berättelsen

*Alla övernaturliga lösningar ska avfärdas under utredningens gång (inga zombies, UFO:n, eller varulvar med andra ord)

*Brottslingen måste hittas genom logiska slutsatser och inte av en olycka, slump eller en omotiverad bekännelse

*Detektiven får inte själv vara brottslingen

Frågan är om dessa gyllene regler fortfarande är tillämpbara på våra moderna deckare. Jag börjar fundera och i huvudet scanna av de deckare jag ska prata om idag och även andra som ligger färskt i minnet, och får nog svara att; jo men visst håller de. Jag uppmanar mina besökare att hålla dessa "gyllene regler" i huvudet och se om deckaren de ska läsa lever upp till dem.

Böckerna som jag pratar om är:

Föredetta högstadieläraren Magnus Nordin är de blodisande ungdomsdeckarnas mästare. Han målar upp en krypande, smygande skräck som får nackhåren att resa sig på mig fast jag sitter och läser i mitt eget rofyllda kök och solen lyser ute.

Svart drama utspelar sig på en högstadiskola i Värmland. För 25 år sedan dödades en kemilärare i en våldsam explosition. Sedan dess spökar läraren på skolan. Tess som är bokens huvudperson har nyligen börjat på skolan och invigs direkt i de regler man ristat in på skoltoalettens väg som ska skydda eleverna från den hämndlystna deckaren. Vad hon föga anar är att hon dragits in i en mordhistoria där kärlek och svartskjuka är de stora drivkrafterna.

Årstamördaren: En ung tjej hittas mördad i Stockholmsförorten Årsta. Alla blir bestörta - hur kan något så fruktansvärt hända i Årsta, deras lugna och trygga förort. Och Ebba som var en sån omtyckt och ordentlig flicka! Vem är den skyldige? Vad är motivet? Flickans misshandlade och våldtagna kropp skvallrar om att det är en riktigt grym mördare som varit framme. En mördare som går fri mitt i Årsta. Sen händer det igen, mördaren slår till mot ännu en ung flicka på väg hem. Nu är två flickor döda, och polisen har fortfarande inte något spår efter mördaren. Runt omkring flickorna är det däremot många som känner sig skyldiga, men bara en av dom är mördaren.

Prinsessan och mördaren: En tonårspojke hittas svårt misshandlad i en container på soptippen. Han lever, men knappt. Hur han kom dit och varför vet ingen. Efter att ha legat på sjukhus minns Fredrik knappt ingenting. Det enda han kom ihåg var att han var på en fest samma kväll och att han druckit ganska mycket. Vem kan vilja honom så illa?

Janet Evanovitch "Stephanie Plum-serie" en är en lite ovanlig blandning av chic lit och deckare. I serien finns hittills fjorton böcker om den inte helt kompetenta prisjägaren Stephanie Plum. Hon äter munkar, spränger bilar, och förför män i samma snabba tempo. Hennes arbetssituation är komplicerad men hennes kärleksliv är om möjligt ännu värre. Rolig och avkopplande och småspännande underhållning. Men inget som ger kallsvett och mardrömsnätter.

Johnny Delgado: Privatdetektiv

Johnny Delgado: I faderns spår

Johnny Delgado är en 16-årig kille som lever i södra London. I hyresområdet där han bor är gängslagsmål, droger, rån och våld vardagsmat. Med rättpatos, intelligens och en icke föraktlig dos dumdristighet tar Johnny uppdrag som privatdetektiv. Hans livs största uppdrag är att finna sin fars mördare, ta reda på motivet och sedan hämnas... Mycket lättläst, bladvändare som kan locka den mest motsträvige till läsning.

/Sarah Utas