Har länge sökt barndomsskildringar där just pappan inte försummar familjen för att han super, slår hustru och barn eller är arbetsnarkoman... Alltså en helt normal pappa - som de allra flesta som tur är! Talade med en arbetskamrat om detta och han menade att det kanske inte skulle bli några bra böcker skrivna då. Men se där - ifjol kom allas vår professor i kriminologi Leif GW Persson ut med sin romanbiografi Gustavs grabb! Den pappan beskrivs både som ömsint, förstående och så tillgänglig en arbetarpappa kan ha varit på 40-talet. Boken är tjock och tar sin tid att läsa för man vill själv fundera på vad som händer och sker - men den är värd all den uppmärksamhet den rättmätigt har fått. Bitvis mycket rolig också.
En annan fin barndomsskildring är Alex Schulmans berättelse om uppväxten med sin till åren komna pappa. En pappa som både är känd och ute i svängen. Vi får följa den unge pojkens insikt om det alldeles för tidiga och oundvikliga som måste komma med sådan stor åldersskillnad... Berättelsen dit är dock kantad av mycket stor kärlek och med massor av humor. Boken heter Skynda att älska.
Sigge Eklunds uppväxtskildring Det är 1988 och har precis börjat snöa gestaltar verkligen en barndom i skuggan av den frånvarande karriärpappan, tillika en offentlig person. Pojken som kämpar för att bli sedd och älskad av sin förälder - likt alla barn.
De nämnda författarna han en annan sak gemensam förutom temat och det är den utomordentliga språkbehandlingen. Inget slarv med vare sig ord eller meningsbyggnad, så texterna i sig är en njutning att läsa - till skillnad från många bekännelseskribenters orerande!
Vet inte om någon av dessa författare läst fackboken Yngst, äldst eller mittemellan av Elisabeth Schönbeck men den hjälper en onekligen att förstå ens egen rang och position i syskonskaran eller som ensambarn. Ibland behöver man väl inte analysera så mycket men det kan ge hjälp på traven att förstå krångliga mekanismer i sin egen eller andras uppväxt.
Om inte annat hoppas jag alla har läst någon av Ulf Starks barnböcker. Det finns inte många som både med humor och stort allvar kan skildra vad barndom är.
Eller varför inte titta hur det går för Findus som nu skall flytta hemifrån! Sven Nordqvist: Findus flyttar ut. Sven Nordqvist säger att det nu är den sista boken om Findus så givetvis måste vi se hur de tacklar detta – både ”föräldern” Pettson och ”barnet” Findus!Vet inte om någon av dessa författare läst fackboken Yngst, äldst eller mittemellan av Elisabeth Schönbeck men den hjälper en onekligen att förstå ens egen rang och position i syskonskaran eller som ensambarn. Ibland behöver man väl inte analysera så mycket men det kan ge hjälp på traven att förstå krångliga mekanismer i sin egen eller andras uppväxt.
Om inte annat hoppas jag alla har läst någon av Ulf Starks barnböcker. Det finns inte många som både med humor och stort allvar kan skildra vad barndom är.
/Karin Hed
Inlägg
