Spring, spring, spring...
Barmarken kommer, men det är ju så mycket grus på vägarna. Vem vill halka i gruset? Kanske till och med bryta något. Ja, inte jag i alla fall. Jag bestämmer mig för att vänta tills vägarna är sopade.
När vägarna ligger släta som salsgolv och temperaturen är ljum, men ännu inte för varm, då känns det så rätt, så rätt att börja springa. Jag lånar boken Löpträning och förbereder mig noga. Jag läser målmedvetet om uppvärmning, mellanmål och träningsdagböcker. Jag lusläser kapitlen om att springa med hund och att springa med barnvagn. Se, det finns ju ingen ursäkt alls. Jag har ju både hund och barn i barnvagn.
Men så oturligt nog utbryter en liten förkylning och alla vet ju hur farligt det är att springa med en förkylning i kroppen. Man kan ju få hjärtmuskelinflammation. Allra minst. Jag avstår därför motvilligt från att börja med mitt springande, men bidar min tid genom att ytterligare förkovra mig. Det perfekta löpsteget blir nästa bok. Vem vill inte ha ett perfekt löpsteg? Ganska snart blir jag varse att det inte alls bara är att snöra på sig ett par gympaskor och ge sig ut och springa. Betydligt mer förberedelser än så krävs. Tänk vilken tur att jag inte förhastat mig. Sitt löpsteg hittar man genom en god kroppskännedom, bra hållning och en medvetenhet i sin egen rörelseapparat. Länge beundrar jag det rika bildmaterialet. Funderar och kontemplerar i lugn och ro medan jag lär mig en helt ny vokabulär på köpet.
När förkylningen äntligen gått ur kroppen är det redan maj. Alla som har barn i förskolan/skolan vet hur hektisk månaden maj är. Det är avslutningar, brännbollsturneringar och picknick med skolklassen mest varje dag. Någon löparpass är omöjligt att få in i vardagen. Inte ens ett litet. Det är dumt att stressa och ta på sig mer än man mäktar med. Jag läser i Duktighetsfällan om hur många kvinnor i min ålder som bränner ut sig, blir sjuka och deprimerade. Lagom är bäst konstaterar jag och fortsätter med att promenera med hund och barnvagn i makligt tempo runt det som var tänkt att bli min joggingrunda. Jag lovar mig själv att när semestern kommer, då ska jag börja springa. Semestern kommer och så en mild sommarkväll anländer också den rätta känslan. Jag hoppar i shorts och linne och går ner i hallen för att snöra på mig springskorna och äntligen, äntligen ta den där första springrundan. Men döm om min förvåning när jag inventerar skostället. Inte ett enda par gympaskor i min storlek. Nu vet jag vad jag måste göra innan jag kan börja springa. Köpa ett par skor. Och alla vet ju vilken djungel det är. Att köpa springskor är inget man gör oöverlagt. Det kan få ödesdigra konsekvenser. Risken finns tyvärr att det hinner komma snö innan jag hittat de rätta skorna. Men det må så vara. Så fort snön smälter, då ska jag verkligen börja springa. Tills dess nöjer jag mig med att läsa Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
På återseende.
Inlägg
