Var är Torgny?

Torgny Lindgren är något av en husgud på min kammare. Enligt mig är han författarnas författare och den mest värdige Nobelpriskandidat som Sverige skådat sedan Pär Lagerkvist (och för all del kanske, kanske Eyvind Johnson då).

Det finns inte en bok av honom som jag inte har läst (jo, det skulle vara matboken då) och där jag inte har förundrats över den omisskännliga språkrytmen och de perfekta urvalet av ord (släng dig i väggen Flaubert) som gör varje mening till en njutning och ett litet enskilt stycket poesi. Jag älskar hans skrönor från det sträva, lite karga Västerbotten och hans särlingar till karaktärer som aldrig upphör att förundras över hur tillvaron och livet ibland tar sig underliga vändningar.

Jag vet inte hur många gånger som ljudboken Pölsan har slingrat sig in genom mina öron och in i mitt huvud. Släng in mig var som helt i berättelsen – och jag är med.

Därför var det med ganska stor förväntan som jag som jag bokade biljetter till Kungliga Operans uppsättning av Batseba – baserad på romanen med samma namn av just ovan nämnda Torgny.

Det var en riktigt, riktigt härlig föreställning. Enorma körer, snygg stilren (inte prålig) dekor och en oerhört dramatisk intrig kring makt, begär, hämnd och ond bråd död.

Berättelsen om Batseba återfinns i Andra Samuelsboken i Bibeln och det är på den berättelsen som Torgny Lindgren bygger sin bok. Helt kort går handlingen ut på att Kung David får syn på den vackra Batseba och fylls av åtrå. I egenskap av kung gör han lite som han vil, så han våldtar Batseba och skickar ut hennes man i krig till en säker död, för att sedan gör henne till sin drottning. Ganska snart börjar Batseba inse sin maktposition som drottning och när hon föder sin son Salomo har hon som mål att undanröja Kung Davids äldsta son, som följaktligen står på tur för att överta kronan, till förmån för sin egen son.

Profetissan Naomi fungerar som en röd tråd i berättelsen och hennes fyra muntra, högljudda profetissor blir till en avledande komisk kontrast mitt i all grymheten.

Musiken är outsägligt vacker och karaktärerna förmår verkligen att beröra. Solopartiet när Batseba förbannar Gud för sitt dödfödda barn tränger fullständigt innanför huden på mig.
Trots det undrar jag lite försynt var Torgny har tagit vägen. Av hans text (transponerad till opera av Sven-David Sandström) finns mig veterligen inte så mycket kvar.
Underbar opera, rekommenderas varmt till alla och en var, men av Torgny ser jag inte ett spår.

Vill man läsa något av Torgny Lindgren kan jag varmt rekommendera:

Bat Seba
Hummelhonung
Pölsan
Dorés bibel
Norrlands akvavit
I brokiga blads vatten

/Sarah Utas