Skelett, vampyrer och zombies

Katrin som skelett!

Zombie, häxa, vampyr och skelett!

När vi stängde för kvällen blev det alldeles kolmörkt i biblioteket. Precis sådär läskigt som bibliotek kan bli i mörker. Men besökarna var modiga!

Komsi komsi alla modiga!

Idag bör alla skräckfantaster krypa eller slingra iväg till Jakobsbergs bibliotek. Här är det skräckens och monstrens dag. Mata gärna Blodiga Rut (återlämningsroboten) med era böcker, eller följ spindelspåret på golvet...

I Nobelhörnan hörs kvidande och rasslande, det är osaliga andar som spökar - mitt på blanka dagen. Någon trodde att det var alla döda författare som INTE har fått Nobelpriset som väsnades. Kanske är det så.

Holger - spindeltämjaren!

Ganska vänliga häxor. Men bara ganska!!!

Fler läskigheter och utklädnader kommer dyka upp i biblioteket under dagen. Jag utlovar fler förskräckliga bildrapporter! Och glöm inte att gå den hemska skräcktipspromenaden! Fint pris till vinnaren!

Höstlov och Halloween

Nu när varulvars ylanden ekar över Viksjö hed och brandrökens molnstoder hänger tjocka över zombielägret på söderhöjdsåsen, så är det bäst att du tar dig i akt. Häng därför vitlöksklyftorna väl synliga och stoppa krucifixet i jackfickan (det viskas om vampyrer i utkanten av Skälby) innan du småspringer den mörka och ensliga väg som till slut leder dig in i värmen på biblioteket...

Två nya favoriter bland de de nya spökböckerna är serierna om Hemligheten på Crampton Rock av Chris Mould,

...och Nattens barn av Benni Bödker.

Båda är ruskigt spännade, roliga och skrämmande på samma gång!

Men lita inte bara på mig. Gå in och kolla alla spök- och rysartips som finns på Barnens biblioteks fantastiska hemsida. Alltid finns det något som faller dig på läppen.

Anna presenterar sig

Som ny i Järfälla tänkte jag börja med en kort presentation. Jag vikarierar sedan ett par veckor tillbaka som biblioteksassistent i Kallhäll och Jakobsberg. Innan dess vikarierade jag inom Stockholms kommun.

Varför hamnade jag då på bibliotek? Jo, jag har (som de flesta andra här?) alltid älskat böcker och bibliotek. Redan som liten älskade jag de långa raderna av välfyllda bokhyllor och önskade mig ett eget bibliotek hemma. Det var något magiskt över det hela, att man bara kan dra ut vilken som helst av böckerna och hamna i en helt annan värld…

Därför har jag, inom Kulturvetarlinjen på Stockholmsuniversitet, läst mycket litteraturvetenskap. Jag har specialiserat mig på barn- och ungdomsböcker och att skriva recensioner, vilket gör att jag tänkt skriva mycket sådant i mina inlägg här. I min utbildning ingår även annat, som historia, musik och museipedagogik. Dessa och andra intressen kommer säkert göra sina avtryck. ”Det hjärtat är fullt av talar munnen.” Eller i det här fallet texten…

I mina inlägg kommer jag så klart rapportera lite om vad som händer här, kanske främst på Kallhälls bibliotek. Just nu är det ju mycket skräckböcker, spindlar och pumpor inför Halloween. Samtidigt har vi en liten utställning med nallar, då nalledagen var i tisdags. Kom gärna och låna böcker på något av dessa teman. Eller kanske rita lite bilder på nallar, häxor eller pumpor? Papper och pennor finns inne på barnavdelningen.

Vi ses!

BOK JAG LÄSER JUST NU: Sofi Oksanens Stalins kossor
FILM JAG NYSS SETT: Quentin Tarantinos Inglorious basterds
MUSIK JAG SIST LYSSNAT PÅ: Amanda Jenssens Happyland

Grattis lilla bäbisen! Alltså bloggen...

Idag fyller Järfälla folkbiblioteks blogg ett helt år! Tiden har verkligen gått fort. Det har varit ett händelserikt år för biblioteket i Järfälla med allt med den nya tekniken och uppdateringar av datasystem och nya arbetssätt och nya medier och all häftig programverksamhet. Jag är tacksam för bloggen, jag tycker den är ett utmärkt verktyg att kommunicera med. Det finns så mycket på ett bibliotek som lätt glöms bort i hyllorna, och då behövs det instrument att lyfta fram dessa guldkorn med.

På bloggen har vi skrivit 310 inlägg. Det är ändå ganska nära ett inlägg om dagen!

På bloggen har vi under ett år haft 25 606 besökare, enligt vårt statistikprogram. (40 760 page views vad nu det beyder egentligen)

96, 69 % kollar på vår blogg från Sverige, men även några hundra från Storbritannien och USA finns där och smygläser. De flesta hittar vår blogg via kommunens webbplats, men även en hel del sökningar på Google leder hit.

Mest kommentarer har det blivit på inlägget Vem är det egentligen som skymmer kulturen!?

Mest kändisspottade har vi blivit av Katerina Janouch på hennes blogg i februari 2009 (inlägget från 10 februari 16.30).

5 st författare har gästbloggat inför sina författarbesök hos oss! Se inläggen här.

Jag ser fram emot ett nytt bra bloggår!

Skönhet och sorg

Jag har nyligen avslutat Peter Englunds bok om första världskriget, Stridens Skönhet och Sorg. Jag gav den till min gravt historieintresserade pappa i födelsedagspresent. Han läste och lånade ut den till mig. Bra samarbete där. Var var jag? Jo.

Första Världskriget. Återberättat genom nitton människors brev och dagböcker. Peter Englund måste i sanning älska att arkivdyka. Jag som inte alls… blir sugen, till och med jag. Dessa bortglömda människor får bli vittnen för krigets kommanden och göranden. Som så blir det mer levande än vilken historiebok som helst. Titeln är talande. Min pappa tyckte att det var svårt att hålla isär karaktärerna i boken, men det tycker inte jag. Eller, det kanske inte är så viktigt. Istället är just myllret av personer en väldigt viktig ingrediens i historien. Englund återger personernas berättelser, och ibland låter han dem själva tala.

Stycket nedanför sammanfattar mycket av vad boken handlar om, och vad kriget var. Slumpens skördar, det fatalistiska hoppet. Meningslösheten och massan av död som förringar döden. Alla dessa namnlösa öden. Snart hundra år efter sina ofattbara upplevelser lyfts några av dessa glömda fram och får göra sin röst hörd. Det här nedan är skrivet av Paulo Monelli, bergsjägare i den italienska armén.

Det var inte jag som dödade dig, och varför skulle du, när du nu var läkare, gå och delta i den nattliga attacken? Du hade en ömsint fästmö som skrev brev som var lögnaktiga, kanske, men så trösterika, och du förvarade dem i din plånbok. Rech tog den ifrån dig, plånboken, den natt då de dödade dig. Vi har också sett hennes porträtt (en snygging – men det är någon som gjort oanständiga kommentarer) och fotografier av ditt slott och all den kära grannlåt som du hade därinne; allt samlat i en liten hög som vi satt runtomkring, inklämda i vårt skyddsrum, glada över att ha avvärjt anfallet, med en flaska vin som belöning för vårt mödosamma arbete. Det var inte länge sedan du dog. Du är redan ingenting, ingenting mer än en grå massa ihopsjunken mot klippan, förutbestämd att stinka, och vi så levande, fänrik, så omänskligt levande att jag förgäves sökt ett stänk av ånger i djupet av vårt medvetande. Vad gagnar det dig att ha betraktat världen med sådan lystnad, att ha hållit hennes unga kropp i din famn, att ha gått ut i krig som om det vore en kallelse? Kanske berusades även du av den höga uppgiften och av din plats i förtruppen och av att ditt öde kanske var att offra sig. Död för vem? De levande som har så bråttom, de levande som har blivit vana vid kriget som vid en hetsig livsrytm, de levande som inte tror att de själva skall behöva dö, de tänker inte längre på dig. Det är som om din död inte bara avslutat ditt liv utan även annullerat det. Ännu en liten tid finns du kvar som ett nummer i furirens förteckning, ett patetiskt objekt för minnestal: men du, människa, du finns inte, och det är som om du aldrig hade funnits. .Det är kol och svavelväte som ligger där nedanför oss, täckta av en hop uniformstrasor; och det kallar vi döda.

Mer finns kanske inte att tillägga? Skönhet och sorg.

Bland toffelhjältar och alfahannar

Kulturhuset torsdag för två veckor sedan. Franskt författarbesök av Claire Castillon. Jag hade inte läst ett ord hon har skrivit, men kände mig ändå lockad att gå dit. Jag menar, bara beskrivningen av "författaren med änglaansiktet och djävulspennan" är tillräcklig för att väcka intresse.

Besöket sammanföll med utgivningen av hennes senaste bok på svenska, "Därunder ett helvete". Boken handlar om en författare som har ett förhållande med en ganska mjuk och lite feminin man som hon kallar för åsnan. Åsnan, med sin något veka framtoning, är en ständig källa till irritation hos bokens huvudperson och senare lämnar hon också honom för att istället inleda ett förhållande med en man som hon kallar för "mannen med adamsäpplet". Denna man är en riktig alfahanne som gör sitt yttersta för att trycka ner henne.

Ganska snart förstod jag att just relationer är ett övergripande tema i Claire Castillons böcker och då gärna relationer av det destruktiva slaget. Dels mellan mödrar och döttrar, men även mellan män och kvinnor. Denna typ av parrelation kom alltså att bli ett ganska dominerande inslag i författarbesöket. Kerstin M Lundberg, tidigare kulturjournalist för SR, som ledde samtalet undrade om det alltid måste finnas en obalans i förhållandet mellan man och kvinna, om det aldrig kan finnas någon jämställdhet. Castillons svar blev att "jämställdhet trots allt inte är så upphetsande".
... Och det blev alldeles tyst i Kulturhusets hörsal.
Tidigare under samtalet hade det hörts skratt och instämmande hummanden, men nu var tystnaden kompakt - som om hela salen höll andan. Med en majoritet av kvinnor i olika åldrar bland åhörarna, kändes det bara som så fel sammanhang (och kanske också så fel land) att säga något sådant. Kanske menade hon jämställdhet i en litterär kontext - att det är intressantare att skriva om kaos än om ordning - men att döma av den utläggning som sedan följde om vad kvinnor vill ha i relationer med män, gissar jag att uttalandet speglar en personlig övertygelse.

Jag kan inte låta bli att tycka att det var en ganska märklig sak att säga. Som om ett jämställt förhållande vore något tillrättalagt och blodslöst med städschema och millimeterrättvisa. Och jag tänker också på allt arbete för jämställdhet som utförts av min mammas och mormors generation och alla generationers kvinnor innan dess. Jag kan säga så mycket som att jag blev väldigt provocerad och att jag inte känner igen mig ett dugg i hennes beskrivning av vad en kvinna vill ha. Men ibland fungerar provokation i motsatt riktning. Jag måste erkänna att den väckte mitt intresse för hennes böcker. Det är tur att det finns provokation, diskussion, författarbesök och litteratur.

Och för övrigt tycker jag att jämställdhet är något av det mest upphetsande som finns!

Lite prestationsångest...

Jag har nu smärre prestationsångest. Det här blir mitt hundrande inlägg på bibblans blogg. 100! Vilken siffra! Men jag vet då rakt inte vad jag ska blogga om! På ett vis kanske man skulle kunna summera mitt bloggliv, men det känns mer lägligt till nästa vecka när.... (hyssj hyssj) bloggen fyller ett år! Hyssj, Inte låta bloggen höra om vårt surpriseparty...

En blogg är en konstig sak egentligen. Ibland måste man tvinga sig själv att skriva och ibland flöder fantasin. Det som är bra med en jobblogg är att man faktiskt måste skriva. Det är en arbetsuppgift (visserligen på mitt eget bevåg). Det kan låta tråkigt, men jag producerar aldrig så bra eller kreativt som under tvång. Jag skriver aldrig bara för att det är roligt eller bara för mig själv, utan det blir roligt och handlar om mig - bara för att det måste. Mycket bra. Både att bloggen är som min egen dagbok, men även som en dagbok för biblioteket. Tänk vad mycket man skulle glömma bort om man inte skrev ned det. Både jag och biblioteket. Vi är lite virriga båda två.

Så. Mitt hundrade inlägg. Det blev inte så mycket mer än det här. Vi stänger biblioteket om fem minuter. Och sen ska jag frossa i skräck. Skräckdagen 30 oktober närmar sig. Gruvligt.

Läskigt söt

Jag fick ett så fantastiskt boktips på Biblioteksbloggen Hedvig att jag bara måste skriva om det här också! Boken heter Virka läskigt söta figurer, och ni ser ju - det är se bedårande att jag nästan smäller av. Jag kan verkligen inte virka (eller virkade jag ett par babysockor på syslöjden i 7:an? Jo det gjorde jag nog. Och då kan man fråga sig varför jag virkade bäbissockor - jag känner inte en enda bäbis (inte då och inte nu)) och min pysselmentalitet är god men tålamodslös. Men det här är ett projekt jag verkligen skulle kunna ge mig på, kanske blir det en utställning till nästa års Halloween? För till 30 oktober hinner jag verkligen inte. Jag har massor av annat att tänka på (hur ska jag klä ut mig, var är spindelväven, hur många pumpor behöver jag, hur får jag mina kollegor att tycka att Halloween är årets roligaste händelse o.s.v).

Mindre läskigt men lika sött kan du hittar i boken Virka amigurumi , givetvis ursprunget ur den japanska trenden med virkade dockor. Jag kan inte hjälpa det, det är omöjligt att värja sig mot det här!

Det finns även andra virkade dockor som jag avgudar. Har du inte spelat tv-spelet Little Big Planet till Playstation 3 så rekommenderar jag verkligen att du gör det!!! Det är ett så uppfinningsrikt, knasigt och brutalt vackert-sockersött-vildsint-småskräckigt spel som du kan låna hem från biblioteket. Det är helt unikt i sin genre, och ett av de roligaste spelen jag någonsin spelat.

Hurra för virkade dockor!!

Gröna linjen

Jag vet inte om ni blir bättre människor av det här, något jag annars alltid eftersträvar med mina inlägg. Men jag blev en gnutta bättre, och för länge sedan tyckte någon, när jag skrev en blogg om att läsa ombord att läsning borde leda till diskussioner. Föreställ er därför detta:

Tunnelbana. Grön linje. Fridhemsplan på väg söderöver. Folktätt. Sent. Sätter mig bredvid hårt sminkad, till synes sovande flicka. Tar upp ”Sjung för de dömda”

- Valäsdu?
- Va, pratar du med mig?
- Vad läser du?
- Åh, en Lars Ahlin som jag inte ens tycker om. Varför frågar du?
- Jag vill veta. Har precis börjat läsa litteraturvetenskap.
- Jaha, tycker du om?
- Det är jättekul.
- Ja, visst är det! Jag minns att jag älskade att få läxa i litteraturvetenskap (kan vara efterkonstruktion). Massor med underbara saker att läsa, skrivna för tusentals år sedan som var hur vackra som helst. Har du läst littvet länge?
- Nä. Har precis börjat. Jag vet ingenting än. Förlåt.
- Inget att be om förlåt för. Brukar du fråga folk vad de läser?
- Ibland. När man blir nyfiken. Du satt och skratta åt din bok.
- Gjorde jag? Och ändå tycker jag inte om den. Där ser man.
- Varför tycker du inte om den?
- Jösses. Vilka frågor du ställer. Jag älskar Lars Ahlin vanligtvis, måste jag säga. Han har skrivit den bästa novell jag vet. Men den här… den är för religiös. Han pratar bara om gamla bibelcitat, som ville han övertyga mig om vad Paulus egentligen ville. Det är en massa artiklar ur tidningar från 40- och 60-talet. Jag blir inte engagerad, liksom. Men det är ett vackert språk. För det kan jag gilla den.
- Vilken är den bästa bok du läst, då?
- (Hjälp) Jösses, det är en svår fråga, jag brukar ha ett lager och svara olika varje gång (hjälphjälp) Har du läst Mörkrets Hjärta?
- Nä.
- Hm, den älskar jag. Inte ovanligt att jag svarar den, när mina elever frågar. (stolt) Jag jobbar som bibliotekarie.
- Jag har aldrig hört talas om den! Ååh, jag vet ju ingenting. Förlåt.
- Gudars skymning, det behöver du inte be om ursäkt för.
- Varför gillar du den, då?
- Oj (hjälphjälphjälp), jag gillar den för att den är så långsam men ändå så intensiv. Den utspelas mest i Afrika i slutet av 1800-talet. En snubbe ska åka längs en flod för att leta reda på Kurtz, ett geni som blivit tokigt. Den handlar typ om hur fruktansvärt ensam varje människa är om man tar bort den tunna ytan av civilisation som sätter upp reglerna för hur vi ska vara, du vet. Den här resan längs floden blir som en ond resa rakt ner i ångest. Den är ödesmättad och sorgsen och har en stämning som är perfekt. Jösses, nu ska jag av. Lycka till!
- Tack, ha det bra.
- Jo, f’resten. Det är Joseph Cooooonraaaad som skriv… (Tunnelbanevagndörr).

Hela livet var ett disco - men hur kunde det bli så svårt?

Lite pretentiöst att släppa två plattor på samma dag, va. Men Markus Krunegård kan verkligen göra vad som helst - och komma undan med det. Krunegård är mitt svar på en poplängtan som var svår, jag ville inte ha Lars Winnerbäck längre och Håkan Hellström blev nästan (men bara nästan) lite för euforisk för min smak. Så dyker han upp. Krunegård. Bittersweet. Attitydsstörd - på ett bra vis.

Och så är det med här med texterna. De är så lysande i sin enkelhet. På pricken. Allmängiltiga men det känns ändå som pilspetsar in i just mitt hjärta - menade för mig. Han vågar slänga in töntiga ord, sjunger om sig själv med ett klarsynt öga, spelar på sina svagheter, sin längtan och sin kärlek till Mauro Scocco.

"Ska jag köpa båda?!" frågade Inger på inköpsavdelningen. "Ja, vi måste ha båda" svarade jag. Så nu är båda skivorna beställda och finns inom kort på biblioteket. Låna! Älska!

Mansfield Park and maniacs?

Jag har ju tidigare bloggat om hur mycket jag gillar att Jane Austens klassiker har demolerats genom nytolkningar såsom Pride & Prejudice & Zombies och nu senast Sense & Sensibility & Sea Monsters. Inte bara är det roligt att originalromanerna får ett uppsving hos den yngre läsekretsen, utan nytolkningar är ju givetvis även en form av samhällskritik. Om ni såg Skräckministeriet på SVT för ett par veckor sen så såg ni kanske att zombies har sina glansdagar när världen är lite på sne. Människor behöver ge "apokalypsen" ett ansikte, och zombies är ett tacksamt val - kanske för att vi själva ofrivilligt identifierar oss med zombies (gå upp, gå till jobbet, gå hem, äta, sova) och rädslan för att dö...

Jag har precis läst klart Mansfield Park. Det sägs att det var Jane Austens egen favoritroman. Jag är lite.. konfunderad. Huvudpersonen Fanny Price har anklagats för att vara en av romanhistoriens tråkigaste karaktärer - och jag är beredd att hålla med. Hon är moraliskt oantastlig, god, uppoffrande, söt, har alltid rätt och med ett blygt sätt. Sinnebilden av "madonnan" (i oppostion till "horan" - alltså hennes kusin Maria som rymmer med en sliskig karl). Men det är ju Fanny Prices karaktär som gör romanen så pass obehaglig. Hon uppfostras i baronfamiljen till "den perfekta kvinnan och hustrun", och är för blyg för att någonsin ifrågasätta. Det enda hon vägrar utföra är att gifta sig utan kärlek - något som hon i slutändan får extra mycket cred för, och gör att hon får gifta sig med tråkkusinen Edmund. Det finns en aktualitet i denna förveckling - uppfostran av kvinnan påminner om vad vi ser idag hos exempelvis Louise Hallins barnuppfostransråd ("Mammor är gjorda för att stå ut med barn mer än pappor - därför bör de vara hemma med barnen längre" o.s.v). Var behaglig och lydig och du finner din lycka, typ.

Vad Jane Austen står i frågan är ju svårt att avgöra. Men även om hon var en konservativ själ så finns det uppenbara ironiska och kritiska glimtar över kvinnans roll. Det märkar man ju genom att jämföra med hennes andra romanhjältinnor, slagfärdiga Elisabet och driftiga Emma till exempel. Fanny Price ("a funny price") är som en blek spegelbild av dessa.

Jag tycker ändå att Mansfield Park var läsvärd, särskilt när man funderar över nytolkningsvärdet... Skulle man kunna slänga in lite maniacs där i grusvägskrokarna? Några mad monkeys i lövträdsallén?

Och vinnaren är...

Nobelpriset i litteratur. Denna bottenlösa brunn av lycka. Alltid finns där mer att ösa ur. Jag älskar det priset. Dagarna innan har jag grunnat, ältat, vältrat mig och stampat otåligt. Sen pfff så är det över. Ett namn till på listan. Hon stod redan i bokhyllan hemma, så jag klappar mig självgott på magen. Det känns en gnutta varmt att velat läsa henne sedan långt innan nu.

Det är underligt, det där pirret dagarna innan priset. Jag är förälskad i att det funnits så länge, och att listan på pristagarna är så lång. Jag tycker om att ett helt författarskap hyllas, och inte enbart en bok. Det innebär att jag inte är begränsad till att läsa årets bästa enligt någon, utan får ett helt författarskap att dyka ner i, antingen det är helt orört av mina händer eller om jag redan doppat tårna däri.

Den där långa listan, som slingrar likt en flod från Sully Prudhomme och genom hela förra århundradet, är väl värd att leta efter pärlor i. Vissa verk har självklart grumlats med åren, men i det mesta kan man hitta underbara ting. Jag skulle inte säga att det är svårt att läsa nobelpristagare, bara speciellt. Ofta belönas ett innovativt språk, nya uttrycksformer och sällan är ett pris ogenomtänkt. Prova!

Sedan tycker jag om att man blandar väldiga vetenskapliga framsteg med vidunderliga kulturella upplevelser, allt med mångtusenåriga traditioner. Sällan mötas numera de två. Men den tionde december sitter de där och kikar blygt över sina murkelmuränasorbéter på kungen och Peter Englund. Och våndas över sina tal.

Har man dessutom skrivit en bok och givit den titeln ”Kungen bugar och dödar” förtjänar man minst ett Nobelpris.

Vem?

Idag kl.13.00 kommer vi att få svar på den frågan - den nytillträdde ständige sekreteraren Peter Englund kommer att hamna i kamerablixtarnas sken när 2009 års nobelpristagare i litteratur offentliggörs - och kanske kommer någon att ropa "Äntligen"!

Här på biblioteket har de senaste dagarna diskussionerna varit många. "Vad tror du, blir det Tomas Tranströmer i år, då skulle jag verkligen ropa ’äntligen’!’," var det någon som sa, andra tror och hoppas att det blir "äntligen" för Joyce Carol Oates, många har egna, hemliga favoriter.

Min egen favorit har under flera år varit författaren Tahar Ben Jelloun. Han föddes i Fez 1944, när han var tio år flyttade han till Tanger och studerade senare vid universitetet i Rabat. 1971 flyttade han till Paris.

Han lämnade sitt hemland men det finns hela tiden med i hans litteratur. Stilla dagar i Tanger var den första boken jag läst av honom. En tunn, liten bok till utseende, men mellan pärmarna gömmer sig en väldigt välskriven berättelse.

En döende man ligger i sitt rum i ett hus i Tanger, han låter tankarna gå sina egna vägar, berättar om sitt liv, minnen och ouppfyllda hopp och drömmar. Samtidigt finns en värld utanför fönstret, grannfrun som hänger tvätt, barnen som leker på gården, livet pågår där ute medan han tar avsked under några stilla timmar. Han lyssnar på ljuden därute, kommenterar det som pågår där och vet samtidigt att han är på väg därifrån.

Ben Jelloun kan konsten att berätta sagor. Här berättar han en människas saga, om det liv som varit och som är på väg mot sitt slut. Han fångar upp landets historia samtidigt som han skildrar glädje och sorg i den enskildes liv.

Ben Jellouns författarskap handlar mest om livet i exil och identitetskonflikter i dess spår. Han har ett väldigt brett register som författare, essäist och översättare.

I boken "Pappa, vad är rasism" skildrar han samtal med sin dotter och hur han försöker svara på barnets uppriktiga och kloka frågor kring temat rasism. Trots att den är lättläst, tar den detta stora ämne på allvar och förmedlar att man endast kan bemöta rasism med kunskap.

Kvinnobilden i Islam, kritiken av islamisk fundamentalism och försöket att medla mellan öst och väst är hans stora teman. Som sagoberättare använder han sig av ett poetiskt språk som har blivit prisat bland annat med Goncourtpriset 1987.

Vi får se vad som händer kl. 13.00. Även om inte min favorit blir utsedd till årets litteraturpristagare, så blir det förhoppningsvis någon som många tycker har gjort sig förtjänt av priset - jag hoppas att många kommer att känna för att ropa "äntligen!".

Vem det än blir, säkert är att den personen får en alldeles egen plats på hyllan i Nobelhörnan på Jakobsbergs bibliotek, och vi önskar redan nu varmt välkommen!

/Eva Brünahl

Vad jag längtar efter just nu...

Ja. Ni gissar rätt. Jag längtar efter de nya tv-spelen. ALLT är utlånat. Det börjar till och med bli långa köer på de flesta. Att köpa in tv-spel till bibliotek är inte lika enkelt som att gå till en spelbutik och köpa. Vi måste köpa från speciella företag eftersom spelen måste ha utlåningsrättigheter. Därför blir spel lite dyrare för oss att köpa in än för en "vanlig" person. Däremot så kan ju långt många fler spela spelen, såklart (undvik repor och smuts!!!).

Alla spel går inte att få tag på. Nintendos egna spel såsom Mario och Zelda kan aldrig köpas in på biblioteken eftersom det inte tillåts. Vissa andra nyutkomna spel är det en fördröjningstid på tre månader innan biblioteket kan få dem. Jag kan tycka att det är lite snålt, men vi får vara glada över att det faktisk också finns mycket nya och bra spel som anländer fort.

Biblioteket köper oftast inte in spel med 18-årsgräns (se PEGI's hemsida för mer info). Men det är inte hugget i sten, eftersom det kommer väldigt många riktigt bra spel med 18-årsgräns. Ibland - anser jag - att 18-årsgränsen inte är motiverad. Det handlar om europeiska standarder som jag inte anser hör hemma i Sverige. Vissa spel kan få 18-årsgräns för att någon digital karaktär visar för mycket hud eller svär - något som vi ser väldigt mycket mer på tv på bästa sändningstid (tänk Family Guy, dokusåpor m.m). Andra spel har en motiverad 18-årsgräns - med brutalt och opåkallat våld. Visst ska det finnas våldsamma spel - precis som det ska finnas våldsamma filmer och böcker (hur skulle filmen A Clockwork Orange se ut utan våld, hur skulle boken No country for Old Men kännas utan våld?). När biblioteket köper in 18-årsgränsspel kommer det vara noga övervägt, och biblioteket rekommenderar att låntagaren är 16 år för att låna dessa spel, så vi lyssnar lite på rekommendationerna.

Jag längtar efter Brütal Legend till Xbox 360. Det låter såååå häftigt. Spelet är inspirerat av heavy metal-genren så hela världen är genomsyrad av referenser och symbolik. Givetvis på en oerhört skicklig detaljnivå. Regissören står även bakom spelet Grim Fandango som kom 1998, se bilden här bredvid. Påminner mycket om Tim Burtons filmer...

Batman Arkham Asylum till Playstation 3 har hyllats som årets kanske bästa spel. Och det något oväntat... Ingen förväntar sig någonsin att spel som är baserade på filmer eller serier ska vara de banbrytande och innovativa. Men Batman ska tydligen ha något speciellt. Batman är ju för övrigt kanske den coolaste superhjälten. Han har ju inga superkrafter, bara sina prylar, och är lite charmigt schizo. Och stenhård förvisso. Jag har inte spelat spelet ännu, men det ligger nog långt från tv-seriens (Läderlappen ni vet...) glättiga, frägglada seriebubblors mentalitet och mer åt de senare Batman-filmernas gotik och hopplöshet. Längtar!

Sen har vi ju min egen favvo-genre. RPG-spelen. RPG är förkortning för Role Playing Game och är precis vad det låter, du spelar en roll som du ofta kan vara med och påverka. Spelen utspelar sig ofta i en typisk fantasyvärld - outhärdligt vackra - och storyn är klassisk. Något ont ska bekämpas. Du är hjälten med "nyckeln" till hur det ska gå till. Kanske har du fått magiska krafter, hittat något föremål, eller alltid varit förutbestämd för detta - du är i alla fall huvudpersonen, den alla förlitar sig på. Men i de riktigt bra spelen (Final Fantasy-serien t.ex) så är det sällan så enkelt som det ser ut på ytan. Kanske lider du i själva verket av personlighetsklyvning, bortträngda minnen eller du kanske rent av egentligen är död... Allt kan liksom hända! Och du vet lika lite som din rollkaraktär hur äventyret kommer att utvecklas. Utvecklar du din magiska kraft med hjälpande händer, eller blir du självupptagen och utvecklar din styrka? Vad är värt att offras?

Kanske Tales of Vesperia, Fable 2, Final Fantasy XII, Phantasy Star Universe eller Valkyria Chronicles blir din favorit? Förhoppningsvis får biblioteket in alla dessa snart, det gäller nämligen att de inte är slut på förlaget... Vi håller tummarna!

Inköpsförslag kan lämnas till biblioteket! (Eller varför inte i kommentarsfältet?)

Biblioteksveckan i ord och bild

Biblioteksveckan (som gick av stapeln 26 september till 3 oktober) invigdes av ordförande i Kultur- och fritidsnämnden Lennart Nilsson. Med på bild är även Elina Peyra som blev den som döpte Jakobsbergs bibliotek robot. Nu heter hon Röda Rut! Jag har alltid tänkt på Rut som en tjej (eftersom många andra biblioteksrobotar är killar, till exempel Östermalms biblioteks Östen, Stadsbibliotekets Marwin och Medborgarplatsens biblioteks Tor) så jag är glad att det blev en flicka. Sen kan man givetvis diskutera huruvida det ska vara nödvändigt att könsbestämma en robot, men nåväl. Nu finns Rut här! Välkommen Rut! Nu känns du som en kompis. Hej RUT!

Järfälla symofoniorkester spelar inne i biblioteket.

Dramalek med Agneta Malmén Danielsson blev en stor succé!

Många passade även på att lämna tillbaka böcker i roboten. Eller vad säger jag, lämna tillbaka böcker i Rut förstås! Här hjälper mamma Malin, Emil och Lukas att lämna tillbaka en bok om dinosaurier.

Visningen av Rut var också välbesökt. Här inne kan man få se henne på nära håll. Hur duktigt hon sorterar alla bibliotekets böcker på olika vagnar.

På tisdagen besökte författaren Astrid Trotzig Jakobsbergs bibliotek. Här med en tack-ros!

Lite boksignering är också på sin plats.

På torsdagskvällen lanserade Jakobsbergs bibliotek tv-spel. Orvar Säfström fanns på plats för att inspirera och motivera varför spel ska finnas på bibliotek. Tv-spel är inte en modefluga, utan något som är här för att stanna. Välkommen in att låna! (Mycket är utlånat, men man kan reservera!)

Guitar Hero 5 var mäkta populärt hos alla spelsugna efter Orvars föreläsning. Och extra kul blir det ju att spela på storbildsskärm såklart. Kanske en repris vore på plats? Tv-spelscirkel? Jag grunnar vidare....

Vad köps och lånas på biblioteket?

Som trogna läsare av bloggen kanske märkt har jag många kollegor som brinner för personliga topplistor. Bästa filmer, böcker, musik, bäst just nu. Jag gillar också listor, men får lite ångest av att göra dem, eftersom för varje val jag gör väljer jag bort hur mycket som helst. Sedan hör jag vad någon annan valt, och kommer på att den hade jag ju också velat ha på mitt lista.

Skönt då med listor som skapas alldeles automatiskt. Nu kan du kolla in både nyinköpen och det som lånas mest på biblioteket, både inköp senaste veckan och inköp och topplistor i olika kategorier. Så kolla in vad andra lånar och låt dig inspireras eller var snabbast att köa på alldeles ny bok.

En annan som gillar listor är Lennart, som varje morgon gör en lista över dagens bestyr i den underbara bilderboken Lennarts listor. Problem uppstår när det dyker upp oväntade saker som inte står på listan, vad ska Lennart göra då? Läs och njut!

Charmad av Orvar

Igår kväll var det äntligen releasefest för tv-spel på biblioteket, med Orvar Säfström som invigningstalare och sedan spelkväll för ungdomar. En av besökarna sammanfattar kvällen såhär. I förmiddags kom Orvar tillbaka och utbildade även oss i personalen.

Nu är det fritt fram att låna. Mycket blev utlånat igår, men några finns inne och resten är det bara ställa sig i kö på. Alla spel och även Orvars bok hittar du i bibliotekskatalogen.

I Vargars Följe

Författarna avlöser varandra på Järfällas bibliotek. Där börjar lånas ut dataspel och massor av arrangemang hopar sig och ropar. Då kör jag in huvudet långt in i bokhyllan och kommer ut med ytterligare en bok jag tycker om. Ni som var på bok & mat förra onsdagen har hört vad jag berättar här och bör kolla upp de mer aktuella evenemangen som biblioteket erbjuder. Ni andra kan väl lyssna (läsa) en smula. Jag måste nämligen få ur mig det här.

När jag bokpratade på Jakobsbergs bibliotek för så länge sedan som förra onsdagen tog jag tillfället i akt att tala om tre av de böcker som jag läst och älskat i somras, men jag pratade också om en fjärde bok, och det gäller att smida medan… ja. Jag hade ju förberett mig dubiöst och har fusklappen kvar.

Den fjärde boken är väldans ny på biblioteket. Så ny att jag bad Karin Hed snabbeställa in ett exemplar så vi har något att låna ut om nu någon skulle känna sig hågad efter mitt rabbel. Och ja, det var en gåva. Annars skulle jag ALDRIG läsa något så rykande färskt. Principer… Jag fick den av min flickvän efter att hon läst ett par recensioner av den och lydig som jag är läste jag den omedelbart.

I Vargars Följe av Stef Penney utspelas i Kanada på 1860-talet. På andra sidan gränsen pågår visst ett inbördeskrig, sägs det. Fast det är inte sådant det lilla samhället Dove River bryr sig om. Här skvallrar man om grannen och går på kafferep, odlar sin trädgård.

Tills en dag den enslige franske pälsjägaren hittas skalperad i sin egen säng. Han var ju alltid mysko (här är alla skottar) men sån’t sker inte ju bara inte här. Måste vara indianer. Nä, det här är för stort för oss, tycker byn och kallar in kavalleriet… eller snarare kompaniet.

Kompaniet är Hudson Bay Company som är exportör av pälsar. Den enda maktfaktorn i närheten, och nåde den som frilansar. Nä, lagen är inte perfekt när marknadskrafterna styr. Men, hursomhelst. Vi kallar på kompaniet, för det är de som är lagen.

Problemet är bara att en av Dove Rivers invånare saknas. Han har gett sig norrut, och spåren leder förbi den mördades stuga. Kompaniets lejda män tänker att det här är mer än misstänkt. Så en spejare och en ung karriärist ger sig av efter den förlupne.

Den låter rätt enkel? Ett mord, en kuf och spår ut i snön?

Det finns flera förlåtande drag. Ett är att historien är långt mer komplex än så. Nya aktörer dyker upp medan spåren ännu är varma, eller inte ännu översnöade. Och det är bra. Men vad som är riktigt bra är att det finns en påtaglig krypande oroskänsla som smyger sig allt närmare. Det finns en film som heter Insomnia som jag först kom att tänka på när Al Pacino är en polis med mycket dåligt samvete, den tänkte jag först på…

Men sedan, alltmedan vi vandrar alltlängre ut i ödemarken är det en annan bok jag först och främst kommer att tänka på. Vi är på väg mot Mörkrets Hjärta, och lika mycket som Kurtz väntade på oss i slutet av floden, lika mycket väntar någon på oss dit spåren i snön leder.

Sedan, och det kanske bara är jag, så är språket fenomenalt. Sparsmakad presens och total avsaknad av anakronismer, fast man ibland stannar upp och tror man har hittat en så är allt logiskt och snyggt. Stef Penney låter bli att mer än antyda vissa tidsenliga saker eftersom de är så självklara för aktörerna i boken. Vilket ger en närvaro och tidskänsla som höjer myskänslan bigtime.

Bettans bokmässebildodyssée

En av de många bra grejerna med att arbeta på bibliotek är att man ibland får chansen att åka till Göteborg och gå på Bok- & Biblioteksmässan. I år var det min tur. För dig som aldrig varit där - föreställ dig följande: en mässhall stor som 10xGloben (så känns det iallafall), hela sveriges samlade förläggare, bokhandlare, bibliotekarier, journalister och författare, gratis lådvin, Gudrun Sjödéntunikor samt en hel del böcker och trötta fötter.Stor trängsel vid E-Libs monter.Alla ville fingra på de olika eboksläsarna. Utvärdering NUUT; den ligger bra i handen, men flera smådetaljer drar ned betyget - främst priset, men även den långsamma bläddringsfunktionen.En lite trött P.O. Enquist tar emot Irispriset för årets bästa ljudbok Ett annat liv. Mässans bästa programpunkt bestod av debatten mellan Åsa Linderborg och Göran Hägglund i Aftonbladets monter. Göran tycker att det finns för lite Vergilius på biblioteken samtidigt som han menar att kulturen inte vänder sig till "verklighetens folk". Jag fick inte riktigt ihop det.
Tidskriften Bangs kommentar i ovanstående debatt. Himla fina tröjor.

På söndagen tog Göteborg farväl av mig med den här budskapet på spårvagnsfönstret. Love u 2!

Ilfart

Jag drar iväg ett blogginlägg i ilfart. Nu är det nämligen dags! Tv-spel lanseras på Jakobsbergs bibliotek, en mycket efterlängtad företeelse för undertecknad! Men just nu är jag mest nervös, räcker fikat? funkar projektorerna? ska jag presentera Orvar och vad ska jag säga? ska jag ens våga prata i mikrofon? ska jag sjunga falskt till tonerna av någon härlig dänga på guitar hero? hur många kontroller har jag egentligen till Xbox? tänk om högtalarna inte fungerar? hur inviger jag den oinvigde? hur många tjejer respektive killar kommer?

Ett djupt andetag nu. Men sen kör vi!

Välkommen!!!

Tv-spelsreleasefesten går av stapeln idag, torsdag 1 oktober kl.18.30. ORVAR SÄFSTRÖM inviger och inspirerar!