Lyssna på böcker - helt tokigt

Jag har varit skeptisk till att lyssna på böcker. Jag tycker om att "höra" min egen röst i huvudet när jag läser, mina uttal, mina bilder som formas och framförallt - läsning i min takt! Jag läser snabbt, och vill ha det så. Tempo tempo tempo. Kvickt ska det gå. Tidseffektivt. Så mycket info på så kort tid som möjligt. Låter tråkigt, men jag gillar det så.

Men nu har jag alltså börjar lyssna på ljudböcker. Det borde verkligen inte passa mig. Alls. Och nä, det var ingen hit den första gången. Jag valde Det femte barnet av Doris Lessing som jag för det första inte blev särskilt förtjust i, och inte i uppläsaren heller. Men jag tragglade mig igenom den. Det tog flera månader.

Jag försökte mig på Flyga drake, men nä, det gick inte. Jag avslutade lyssningen efter halva boken.

Men sen började jag lyssna på Bitterfittan av Maria Sveland, och det var författaren själv som stod för inläsningen. Plötsligt föll bitarna på plats. Hennes bitterfittighet blev ännu tydligare när det var hon själv som läste, poängterade och visualiserade. Kanske blev min upplevelse av boken till och med bättre.

Antagligen är inte alla författaruppläsningar lika bra, men jag tycker det finns en poäng att ha författaruppläsningar. Det som de vill förmedla och uppnå med boken kan bli lättare att förstå.

Och nu är jag helt betagen av Ajvide Lindkvists uppläsning av Människohamn! Jag lyssnar medan jag tar långa, långa promenader. Men nu börjar det krypa i kroppen på mig med det försvunna barnet, den svarta magiska insekten... Hu. Inget att lyssna på när det är mörkt ute. Tur att det är vår.

Dessutom utvecklas tekniken med ljudböcker hela tiden. Drömmen är väl en nedladdningsbar, flyttbar fil från bibliotekets webbplats. Dock är det fortfarande upphovsrättsproblem att lösa. Det känner ni ju till. Men det är drömmen. Ack så ljuv.