Otäckheter!

Jag gillar skräckfilm. Fast på ett lite schizofrent sätt, och jag har mycket specifika regler för min skräckkonsumtion.

Regel nr 1.

Jag tittar aldrig på skräckfilmer själv. ALDRIG. En gång när jag var ung och dum försökte jag kolla på The Blair Witch Project II (en vääääärdelös uppföljare, men den gick på tv) hemma ensam i mamma och pappas stora knirkliga villa mitt i natten. Herregud så rädd jag blev! Trots att jag stängde av den illa kvickt var natten förstörd.

Regel nr 2.

Efter att ha kollat på en skräckfilm måste det finns ett par minuter för att bevittna något lättsamt. Nattkomedier, typ Scrubs funkar bra.

Regel nr 3.

Blir jag rädd är en filt ett måste att gömma sig bakom. Samt hålla för öronen. Tänka på något glatt tills zombien har bitit klart.

Det finns säkert otaliga taktiker för att stå ut. För det är ju det som är charmen, vågar jag, vågar jag inte? Man utmanar sig själv!

Biblioteket har några riktigt bra skräckfilmer att låna. Det allra senaste tillskottet är Eden Lake som var riktigt läskig. Men det som skiljer den från andra skräckisar är bakgrundsstoryn. Överklass versus arbetarklass. Klasskillnaderna är det mest påtagliga och man undrar; vems är felet, vem är det egentligen som är offret, är alla offer? Samtidigt är den väldigt blodig. Och det finns inget som helst övernaturligt, bara en semesterresa som går alldeles, alldeles rakt åt skogen.

Sweeney Todd är en skräckfilm av Tim Burton, och som alltid med hans filmer är det en humoristisk underton. Det här är dessutom en blodig musikal med Johnny Depp i huvudrollen och jag är givetvis såld.

Tim Burton har även gjort den gulliga Corpse Bride som är en vacker saga om kärlek och död.

Sen har vi några klassiker, The Shining och A clockwork orange, till exempel. Den senaste kanske inte är renodlad skräck, men jag tycker den är så pass otäck att den platsar här i min lista över otäckheter.





En annan film som nyligen har kommit in är filmatiseringen av Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Autentisk, hur nu en vampyrskildring kan vara autentisk. Man känner kylan. Man får ont av slagen. Man gråter blod. Förundras över den okonventionella kärleken. Fascineras över begäret.

Sen är det den enda skräckisen jag inte har sett kvar; Parfymen. Jag avgudade boken när jag läste den, det är nog därför jag till viss del har tagit avstånd från att se filmen. Men kollegor här på bibblan säger att jag måste. Så jag måste väl.