Lämna familjen?

För en mamma att lämna sin familj, sina barn verkar vara en av våra stora tabuer. Är det därför det skrivs så mycket böcker på temat? En artikel på temat finns att läsa i Svenska Dagbladet.
Därför tänkte jag inte fördjupa mig i det, även om det är intressant att fundera kring varför det just nu kommer så många böcker om kvinnor som inte stå ut med kärnfamiljens krav på dem som mödrar. Det började med Bitterfittan 2007 och i år hittas det i till exempel Sara Kadefors Borta bäst och Helena von Zweigbergks Sånt man bara säger. Även en romandebutant har skrivt en bok om detta, nämligen Viktoria Myrén och boken I en familj finns inga fiender.

Marie flyr från sin man och sina två små barn till mormoderns hus på landet, som Marie ärvt. Hon behöver komma bort från det trassliga livet med den fyraåriga dottern som slår, skriker och bits, känslan av att inte räcka till och att göra fel och att ständigt hamna i kamp med dottern. På landet dyker en jämnårig kvinna upp, också på flykt från ett kaosartat förhållande. Marie låter henne bo i huset och både vänskap och attraktion uppstår dem emellan. Även Maries mamma kommer till huset och på sitt vanliga sätt tar hon plats och sätter sig själv i centrum. Marie klarar inte av att köra i väg henne, fast hon egentligen behöver vara själv.

Det jag främst tycker om med boken är att den utlämnade och rak, olika känslor ges utrymme utan att förskönas. Det känns tillåtande. Det känns tungt. Hon beskriver moderskärlek, längtan efter barnen, ilskan, den egna återupplevda barndomen, den komplicerade relationen till hennes egen mamma, som tycker sig ha rätt att lätta sitt hjärta gentemot Marie.
Det blir en hel del ältande om vad som är rätt och fel, men jag kände mig gripen just av uppriktigheten och att författaren vågar beskriva alla förbjudna känslor.

På Jakobsbergs bibliotek finns en särskild hylla för svenska romandebutanter, det kan vara värt att titta där när du behöver boktips!